- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
797-798

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Napoleon I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(se d. o.). Af Frankrikes fiender från det första
revolutionskriget återstod då endast England
obesegradt, och Bonaparte uppgjorde derför med
direktoriet planen att krossa dess handels- och
kolonialvälde, bl. a. genom en eröfring af Egypten,
nyckeln till Indien. Bonaparte öfvertog 1798 sjelf
befälet öfver den egyptiska expeditionen (se
Egypten, sp. 233). Han ville genom denna ytterligare
öka sitt rykte, tills han behöfdes i Frankrike;
ja möjligheten af ett nytt alexandertåg synes
t. o. m. hafva föresväfvat honom. Då företaget ej aflopp
enligt beräkning, och han erhöll underrättelser
från Frankrike, som syntes visa, att tiden för
militärdiktaturen nu var kommen, lemnade han med
några få följeslagare d. 22 Aug. 1799 åter Egypten
och landsteg d. 9 Okt. i Fréjus i Frankrike efter att
genom en underbar ödets skickelse hafva undgått de
engelske kryssarna på Medelhafvet. Under hans frånvaro
hade direktorialstyrelsen fullständigt förspillt sitt
anseende genom att ej kunna upprätthålla ordningen
i det inre och genom att i det då utbrutna andra
koalitionskriget hafva låtit nästan alla det förra
koalitionskrigets eröfringar gå förlorade. Fortfarande
omstrålad af glansen från sina italienska segrar och
ännu mer intressant genom sina äfventyr i Egyptens
sagoland, framstod Bonaparte då för allmänhetens
föreställning såsom den man, hvilken var kallad
att återställa Frankrikes lycka i såväl inre som
yttre hänseende. I sjelfva direktorium fick han
anhängare. En af dess medlemmar, Sieyès, hade
uppgjort planen till en författningsförändring,
och då han behöfde den väpnade styrkans bistånd,
sökte han i Bonaparte en medhjelpare och fann en –
beherskare. Den 18 Brumaire år VIII (d. 9 Nov. 1799)
beslöt nationalrepresentationens ena kammare, »De
gamles råd», hvilket till stor del blifvit vunnet för
statskuppen, att bägge kamrarna skulle flyttas till
S:t Clouds lustslott och befälet öfver trupperna i
Paris öfverlemnas åt Bonaparte. Följande dagen egde
flyttningen rum. Bonaparte lät omgifva slottet med
soldater och uppträdde sjelf i bägge kamrarna. Men då
han dervid i »De femhundrades råd», der republikanerna
hade öfverhanden, mottogs med mycken förbittring,
tappade han, ovan vid parlamentariska uppträden,
besinningen och skulle antagligen varit förlorad,
om ej hans broder Lucien, som var rådets president,
skyndat ut och genom uppgift att rådets medlemmar
hotat Bonapartes lif förmått soldaterna att
inskrida. En afdelning under Murats befäl sprängde
»De femhundrades råd», hvarefter »De gamles råd»
och en minoritet af »De femhundrades» tillsatte en
provisorisk regering af tre konsuler, bland hvilka
Bonaparte blef en. Genom den derpå (d. 13 Dec. 1799)
af ett utskott ur de båda råden antagna författningen
blef Bonaparte under namn af Förste konsul Frankrikes
så godt som enväldige herskare. De republikanska
formerna bibehöllos dock, tills han d. 2 Aug. 1802
blef Förste konsul pä lifstid (han hade förut valts
på 10 år) och d. 18 Maj 1804, med anledning af en
misslyckad rojalistisk sammansvärjning (se Cadoudal,
Enghien, Moreau
och Pichegru), lät förklara
sig för ärftlig kejsare under namn af Napoleon I. Så
snart han öfvertagit regeringen, återställde han
ej blott Frankrikes yttre maktställning (segern
vid Marengo d. 14 Juni 1800; frederna i Lunéville,
1801, och i Amiens, 1802), utan visade sig vara en
lika snillrik administratör som fältherre. På den
olidliga förvirring, som herskat i den franska lokala
förvaltningen alltsedan revolutionens utbrott, gjordes
nu omsider slut genom lagen af d. 17 Febr. 1800,
som medförde en fullständig återgång till den
före revolutionen rådande centralisationen. I
finanserna bragtes ordning; både den högre och
lägre undervisningen upprättades genom en lag
af d. 1 Maj 1802 ur sitt förfall, och frukterna
af revolutionens lagstiftningsarbete samlades i
flere lagböcker, af hvilka den första (Code civil
l. C. Napoléon) promulgerades 1804. Genom dessa
bevarades åt Frankrike den sociala jämlikhet, som
revolutionen grundat; och denna kan ej sägas hafva
blifvit upphäfd genom inrättningen af hederslegionen
(1802) och återinförandet af adelskapet (1808), då
den förra ej berodde af börd och det senare ej innebar
ett återupplifvande af de gamla privilegierna. Genom
konkordatet (se d. o.) med påfven 1801 gjordes slut på
den kyrkliga förvirringen, på samma gång N. derigenom
för sig vann den katolska majoriteten af befolkningen,
och en amnestilag af 1802 återgaf åt Frankrike ej
mindre än 40,000 emigrerade familjer.

Till sin egen olycka nöjde N. sig ej med att beherska
Frankrike, utan eftersträfvade ett verldsvälde
efter Karl den stores förebild, hvilket han
bl. a. visade vid sin kröning d. 2 Dec. 1804, då han
lät påfven Pius VII komma till Paris för att förrätta
smörjeisen (sjelf satte han kronan på sitt och sin
gemåls hufvud). Redan året förut hade han genom sin
maktlystnad framkallat ett nytt krig med England, och
denne motståndare, hvilken han aldrig mäktade besegra,
nedlade ej vapen, förrän N:s välde var krossadt. Det
tredje (1805) och fjerde (1806–07) koalitionskriget
samt freden i Tilsit 1807, i hvilken N. och kejsar
Alexander af Ryssland förenade sig till Europas
undertryckande och särskildt planlade Rysslands
lömska angrepp på Sverige 1808 – hvilket medförde
Finlands förlust och var nära att leda till Sveriges
fullständiga undergång –, gjorde honom till så godt
som oinskränkt herre öfver hela den vesteuropeiska
kontinenten (om N:s krig och anordningar i Europa se
närmare Frankrike, sp. 226–229). På mötet i Erfurt
(Okt. 1808), der förbundet med Alexander bekräftades,
infunno sig också Europas konungar och furstar hopvis
för att uppvakta sin beherskare. Men England erhöll
genom segern vid Trafalgar (d. 21 Okt. 1805) ett lika
oinskränkt välde öfver hafven, och N:s 1806 började
försök att bryta detta medelst kontinentalsystemet (se
d. o.) blef fåfängt. Spaniorernas 1808 utbrutna och
snart af engelsmännen understödda resning gaf första
stöten jämväl åt hans herravälde öfver fastlandet,
men sjelf ansåg han efter ett nytt segerrikt krig med
Österrike 1809 sin maktställning fastare än någonsin,
och nu offrade han åt sin ärelystnad t.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0405.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free