Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Napoleon I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
o. m. sin gemål Josefina, i det han 1809 skilde sig
från henne och följande år förmälde sig med Marie
Louise af Österrike (se Maria, franska furstinnor,
7). Hans olyckor i Ryssland 1812 gåfvo emellertid
Europa mod och kraft att afskudda sig detta
tryckande militärvälde, hvars enda ändamål var
N:s personliga storhet, och efter det stora
befrielsekriget 1813–14, måste han d. 11 April
1814 afstå från hela sitt rike och nöja sig med
ön Elba. Hans försök att under »Hundra dagarna»
(20 Mars–22 Juni 1815) åter upprätta sitt välde
ledde blott till nederlaget vid Waterloo (d. 18 Juni
1815), och sedan han åter d. 22 Juni s. å. afsagt
sig regeringen, denna gång till förmån för sin
ende son, Napoleon II (se denne), måste han vid
ett försök att fly till Amerika i Rocheforts hamn
d. 15 Juli 1815 öfverlemna sig åt befälhafvaren på
det engelska krigsfartyget »Bellerophon». I ett bref
till prinsen-regenten af England (Georg IV) begärde
han att få åtnjuta engelsk asylrätt, men Europas
stormakter beslöto, att han, beröfvad kejsaretiteln,
skulle hållas fången på ön S:t Helena. Den 8
Aug. s. å. afseglade med honom en engelsk eskader,
och i Okt. ankom han till S:t Helena, der han
fick till bostad den af branta klippor omgifna
landtgården Longwood. Han åtföljdes i fångenskapen
af några trogna (bl. a. grefvarna Bertrand och Las
Cases samt general Gourgaud) och sysselsatte sig der
mest med upptecknandet af sina minnen. Hans lynne
led naturligtvis oerhördt af fångenskapen och gjorde
lifvet bittert ej blott för honom sjelf, utan ock för
hans »fångvaktare», öns engelske guvernör, Sir Hudson
Lowe, som anklagats för onödig grymhet, men egentligen
blott synes följt sina instruktioner. N. afled d. 5
Maj 1821 i magkräfta och begrofs på S:t Helena. 1840
lät Ludvig Filip föra hans lik till Frankrike, der
en praktfull graf uti Invaliddômen d. 15 Dec. mottog
detsamma.
N. är ett af verldshistoriens största snillen, men ock
en af dess störste egoister. Revolutionen hade han att
tacka för sin storhet, och i viss mån blef han alltid
stående på dess grund. Han lät folket genom allmän
omröstning bekräfta både konsularförfattningen och
kejsaredömet; hans välde skulle vara den rousseauska
oinskränkta folksuveräniteten – revolutionens
ledande princip –, af folket sjelf öfverflyttad
på hans person. Ehuru han ej delade jakobinismens
fanatism och blodtörst, behöll han dock alltid af
detta parti, som utgjorde hans utgångspunkt, det
hänsynslösa föraktet för andras rätt. För Frankrike
blef han af stor nytta, i det han, med bevarande af
revolutionens sociala välgerningar, gjorde slut på
hennes oordningar, men skadlig, i det han afbröt den
utveckling till politisk frihet, hvartill revolutionen
möjligen kunnat gifva upphof. Det snart öfvergående
verldsvälde han skaffade Frankrike motsvarade
knappast de offer, som kräfdes derför. Öfver Europa
bragte han oerhörda lidanden, men blef på samma gång,
om också ofrivilligt, medlet till dess pånyttfödelse:
han omstörtade det föråldrade, beredde rum för
revolutionens berättigade idéer, och hans förtryck väckte folkens
nationalkänsla till lif.
N. är verldens störste fältherre. Hans militära
storhet hade sin grund i hans klara blick för
samt hans snabba och riktiga uppfattning af alla
yttre omständigheter och händelser, i hans verkligen
divinatoriska blick, i hans förmåga att utforska, leda
och beherska menniskorna, i »den sällsynta föreningen
af kallt förstånd och glödande inbillningskraft»,
i hans följdriktighet och hans metod i uppfattningen
och behandlingen af kriget samt i den i hans krafts
dagar alltid ådagalagda outtröttligheten och öfverallt
pådrifvande verksamheten. Det var 1796 i Italien,
som den då 26-årige härföraren drog verldens blickar
till sig. Der bröt han fullständigt med det dittills
gällande krigssystemet. Han segrade genom att med
samlad kraft hastigt och beslutsamt kasta sig på
fiendens sårbaraste punkt för att omedelbart derefter
med slag på slag krossa hans skingrade krafter och
sedan flytta kriget till hjertat af hans land. I
motsats till den föregående tidens utbredning, till
dess slappa, långsamma och oafgörande krigföring,
grundad på omsorgen om magasinen, förstod N. att
lemna å sido alla biändamål, att samla hela sin
kraft på den afgörande punkten och att slå till
der. Derigenom att han grundade sin armés underhåll
på rekvisitioner i förening med magasin kunde han
uppnå stor rörlighet och till en viss grad göra sig
oberoende af sina förbindelser. På slagfältet gjorde
sig samma egenskaper gällande. Äfven der förstod han
att genast finna den afgörande punkten, att ofta nog
ända till fullkomlig tillintetgörelse af sina trupper
uppehålla fienden utefter hela fronten för att, då
rätta tiden var inne, sätta in sina hufvudkrafter
der, hvarest afgörandet skulle falla. Orsakerna till
hans senare militära motgångar äro att söka deri att
planerna blefvo mindre klara, på samma gång medlen
för deras utförande icke rätt beräknades, och att i
deras utförande visade sig sorglöshet, liknöjdhet
och ett öfverlemnande till underbefälhafvare, som
aldrig varit vana att tänka för sig sjelfva. Om
kejsarens militära snilles blixtar än någon gång
flammade upp såsom i slaget vid Dresden (1813) och
i Februari-striderna inom Frankrike 1814, så blef
han dock mot slutet af sin bana sig sjelf alltmera
otrogen, och slutligen vände hans kraftlöshet och
liknöjdhet hans egen sinrika fälttågsplan af 1815
till undergång för honom sjelf.
Literaturen för N:s historia är oerhördt stor. Första
platserna bland urkunderna intaga den på Napoleon
III:s föranstaltande utgifna Correspondance de N. I
(32 bd, 1858–70; äfven innehållande krigshistoriska
afhandlingar från S:t Helena-tiden), vid hvars
utgifvande dock, särskildt efter 1864, en olämplig
urgallring i partisyfte egt rum, samt Commentaires
de N. I (1868) och Correspondance militaire de N. I
(1875–77). Bland memoarerna äro vigtigast N:s egna
diktamina på S:t Helena: Mémoires pour servir à
l’histoire de France sous N., écrits à S:t Helène sons
la dictée de l’empereur (1823–47), hvilka emellertid
dels stundom mera utgöra bearbetningar af upptecknaren
än verkliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
