- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
801-802

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Napoleon I - 2. Napoleon II. Napoleon Frans Karl Josef Bonaparte (Napoléon François Charles Joseph B.), hertig af Reichstadt - 3. Napoleon III. Karl Ludvig N. Bonaparte (Charles Louis Napoléon B.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

memoarer, dels hafva ett alltför apologetiskt syfte. I
ännu högre grad gäller detta om Las Cases Mémorial de
S:t Hélène
(1821–23). Bland N:s historiografer märkas
L. P. E. Bignon, hvars »Histoire de France» (1829–50)
är af stort värde, om ock nog ensidig i sin beundran,
samt Thiers, hvars »Histoire de la révolution
française, du consulat et de l’empire» (1823–62),
kanske mest af alla bidragit till utbredande af
N:s förhärligande (»Napoleonskulten»). Mot denna
»Napoleonskult», som tidigt rönte motstånd i England
och Tyskland, hafva på senare tiden äfven fransmän
uppträdt, t. ex. P. Lanfrey med sin förträffliga, om
ock stundom i sitt klander något ensidiga »Histoire
de N. I» (1867–75). Jung har (i »Bonaparte et son
temps» (1880–81) gjort vigtiga forskningar i N:s
ungdomshistoria. Taine har i »Revue des deux mondes»
(1887) lemnat en märklig karakteristik af N. – En
mängd arbeten har utkommit, som falskeligen angifvits
såsom härrörande från N. De mest bekanta bland dessa
äro: Confessions de N. (2 bd. 1816) och Manuscrit venu
de Sainte-Hélène d’une manière inconnue
(1817). Det
senare väckte på sin tid ett enormt uppseende i
Europa; N. skref vederläggande noter till detsamma
(arbetet försedt med dessa noter utgafs 1821 af
general Gourgaud) och förnekade högtidligen i sitt
testamente att han vore författare till detsamma.
S. B.         C. O. N.

2. N. II, N. Frans Karl Josef Bonaparte (Napoléon
François Charles Joseph B
.), hertig af Reichstadt,
den föregåendes och Maria Lovisas af Österrike son,
föddes i Paris d. 20 Mars 1811 och erhöll vid sin
födelse titeln »konung af Rom». Efter sin faders
första tronafsägelse (1814) bortfördes han till
slottet Schönbrunn vid Wien. Under »hundra dagarna»
(1815) fordrade Napoleon I förgäfves att återfå sin
son, som qvarhölls i Österrike. Då Napoleon I efter
nederlaget vid Waterloo för andra gången afsade sig
Frankrikes krona, lät han d. 22 Juni 1815 utropa sin
son till »fransmännens kejsare» under namn af Napoleon
II. Representanternas kammare och pärskammaren
erkände Napoleon II:s rätt till kronan. Men med de
utländska arméernas hjelp återupprättade bourbonerna
hastigt sitt välde, och redan d. 9 Juli 1815 höll
Ludvig XVIII åter sitt intåg i Paris. N., som således
blott ett par veckor och endast till namnet varit
fransmännens kejsare, qvarstannade i Österrike, der
han på sin morfaders, kejsar Frans I:s, befallning
uppfostrades såsom en österrikisk ärkehertig. Han
erhöll 1818 af Frans I titeln »hertig af Reichstadt»
(i Böhmen). Den skuggrädda österrikiska regeringen
kunde likväl icke hindra, att N., sedan han vuxit upp
samt fått kännedom om sin faders lysande bragder och
sina egna anspråk på Frankrikes krona, med ungdomlig
hänförelse lyssnade till det bonapartistiska partiets
utskickade, som lyckats sätta sig i förbindelse med
den unge kejsaresonen. Men en förtidig död gjorde
snart slut på N:s ärelystna framtidsplaner. Han afled
(i gallopperande lungsot) d. 22 Juli 1832 på slottet
Schönbrunn. Han dog ogift och med honom
utgick Napoleon I:s ättegren af familjen
Bonaparte. N:s anspråk på Frankrikes tron öfvergingo
då till hans kusin, prins Louis Napoléon (Napoleon
III). E. W.

3. N. III. Karl Ludvig N. Bonaparte (Charles Louis
Napoléon B
.), fransmännens kejsare, född i Paris
d. 20 April 1808, var tredje son af Ludvig Bonaparte,
konung af Holland, och Hortense Beauharnais. Han
var en stor favorit hos sin farbroder Napoleon I,
som han ända från sin spädaste barndom lärde sig
älska och beundra. Efter Napoleon I:s fall måste
drottning Hortense 1815 lemna Paris. Jämte sina
båda återstående söner (den äldste, prins Napoléon
Charles, hade aflidit 1807) tog hon sin tillflykt
till Schweiz. Sin andre son i ordningen, prins
Napoléon Louis, måste drottning Hortense redan
1816 öfverlemna till sin frånskilde gemål. Med så
mycket större ifver egnade hon sig åt sin yngste
sons uppfostran. Under ledning af den lärde Philippe
Lebas fick N. en grundlig uppfostran. Äfven genomgick
han några klasser af gymnasiet i Augsburg. Latinet
var hans hufvudämne. Sin militäriska utbildning
fick N. tillsammans med den schweiziska arméns
artilleriofficerare och under ledning af general
Dufour. Drottning Hortense, hvars gästfria hem på det
1817 af henne inköpta slottet Arenenberg, i Thurgau,
i många år var en medelpunkt för landsförvista
bonapartister, inplantade tidigt hos sonen sin egen
orubbliga öfvertygelse om den napoleonska dynastiens
oförytterliga rättigheter till Frankrikes krona.

1831 skyndade N. att jämte sin äldre broder Napoléon
Louis deltaga i de italienska patrioternas i Romagna
försök att afskudda det österrikiska oket och räddade
sig endast med möda undan österrikarnas förföljelser
(hans broder afled i Forli d. 17 Mars 1831). Han
återvände till Schweiz, der han sysselsatte
sig med studier och författareskap. Hans första
skrift, Rêveries polifriques (1832), förkunnade,
att Frankrike kunde räddas endast genom ett
napoleonskt kejsaredöme, stödt på demokratiska
institutioner. Då Napoleon II afled (d. 22 Juli
1832), var N., enligt den af Napoleon I upprättade
successionsordningen, närmaste arftagare till
anspråken på Frankrikes kejsarekrona. De följande
åren använde han till att knyta förbindelser med
de missnöjda partierna i Frankrike. Fialin de
Persigny var dervid hans förnämste medhjelpare. En
bonapartistisk sammansvärjning bildades, och d. 30
Okt. 1836 gjorde prinsen ett försök att personligen
uppvigla officerarna och garnisonen i Strassburg till
uppror. Försöket misslyckades fullkomligt. N. togs
till fånga och hade enligt lagen förverkat sitt
lif. Men Ludvig Filip lät i Lorient inskeppa honom
till Nord-Amerika. Sommaren 1837 återkom N. till
Schweiz, der hans moder kort derefter afled, d. 5
Okt. 1837. Franska regeringen, understödd af Österrike
och Preussen, framställde en önskan, att N. måtte
utvisas från Schweiz’ område. Ehuru denna begäran
afslogs, ansåg N. rådligast att uppsöka en säkrare
tillflyktsort och afreste i Okt. 1838 till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0407.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free