- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
803-804

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Napoleon III. Karl Ludvig N. Bonaparte (Charles Louis Napoléon B.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

England. Der uppgjorde han och hans förtrogne vän
Persigny i tysthet nya planer till kullstörtande
af Ludvig Filips tron. Det första kejsaredömets
popularitet syntes 1840 få nytt lif till följd af den
rörelse, som beslutet om hemförande af kejsarens lik
från S:t Helena framkallat i Frankrike. Litande derpå,
landsteg N. d. 6 Aug. 1840 med Persigny, general
Montholon och omkr. 100 väpnade anhängare på franska
kusten ej långt från Boulogne. Men försöket att
förmå garnisonen i Boulogne till affall misslyckades
fullkomligt. N., som jämte sina flesta följeslagare
tillfångatogs, dömdes af pärsdomstolen d. 6 Oktober
1840 till lifstids fängelse och fördes följande
natt till slottet Ham i Picardie, der han använde
sin tid till ett flitigt författareskap. Han utgaf
Fragments historiques ou comparaison des révolutions
de 1688 et 1830
(1841), hvari han våldsamt angrep
Ludvig Filips regering, Analyse de la question des
sucres
(1842), den ryktbara broschyren Extinction
du paupérisme
(1844), en filantropisk-socialistisk
skrift, som väckte stort bifall bland arbetarna
och för författaren blef ett trappsteg till franska
republikens presidentstol, Réponse à M. de Lamartine
(s. å.), hvari han vederlägger dennes angrepp mot
Napoleon I. och Études sur le passé et l’avenir de
l’artillerie
(I, 1846).

Den 25 Maj 1846 lyckades N. att rymma och bosatte sig
åter i England. Två månader derefter afled i Florens
hans ålderstigne fader, och prins Louis N. vardt
genom detta dödsfall familjen Bonapartes hufvudman. I
Juni 1848 invaldes han af Seine-departementet (Paris)
och tre andra departement i nationalförsamlingen, men
mottog icke något af dessa mandat. Men då han d. 17
Sept. 1848 å nyo blifvit invald i nationalförsamlingen
af Seine-departementet och fyra andra departement, tog
han d. 26 s. m. plats i nationalförsamlingen. Vid
förberedelserna till valet af republikens
president utvecklade det bonapartistiska partiet
stor ifver och skicklighet. Det inflytelserika
katolska presterskapet vanns genom N:s löften
att återställa påfvens verldsliga makt. Minnet
af Napoleon I:s bragder och ära var dock utan
tvifvel förnämsta orsaken till att hans brorson med
5,434,226 röster d. 10 Dec. 1848 valdes till franska
republikens president för tiden till Maj 1852. (Hans
förnämsta medtäflare, Cavaignac, erhöll blott 1,448,107
röster.) Den 20 Dec. aflade N. i nationalförsamlingen
en högtidlig ed »att förblifva den demokratiska
republiken trogen och att försvara konstitutionen»,
hvarefter han öfvertog styrelsen.

Som president följde N. en konservativ politik. Genom
expeditionen till Rom (April 1849) och återställandet
af påfvens verldsliga makt bröt han fullständigt med
det frisinnade republikanska partiet, men förvärfvade
i stället klerikalernas understöd, som skulle komma
honom väl till pass, då han verkställde sin länge
förberedda och väl planlagda statskupp. Krigsministern
Saint-Arnaud och öfverbefälhafvåren i Paris Magnan,
två mycket skuldsatta generaler, voro jämte Morny
(N:s halfbroder), polisprefekten
Maupas, öfverste Espinasse, Persigny, Rouher och
Fleury N:s förnämste förtrogne och medhjelpare vid
statskuppen, som verkställdes tidigt på morgonen
d. 2 Dec. 1851. Persigny och Espinasse besatte
nationalförsamlingens palats, medan Thiers, Cavaignac,
Changarnier, Lamoricière, Leflô och Bedeau
samt 72 andra inflytelserika motståndare till
N:s statskuppsplaner häktades i sina hem. Genom
ett dekret upplöstes nationalförsamlingen och
återinfördes den 1848 proklamerade, men genom lagen
af d. 31 Maj 1850 betydligt inskränkta allmänna
rösträtten. Senare på dagen arresterades 220 medlemmar
af nationalförsamlingen (bl. a. hertigen af Broglie,
Dufaure, Tocqueville, Jules Grévy), hvilka samlats i
ett hus vid rue de Grenelle och enhälligt förklarat,
att N. genom nationalförsamlingens upplösande begått
högförräderi och förverkat sitt ämbete. Under ledning
af Baudin, Madier de Montjan, Schoelcher, Victor
Hugo och andra folkrepresentanter byggdes d. 3 och
4 Dec. barrikader och utkämpades gatustrider. Men
massan af arbetare förhöll sig passiv, och trupperna
stormade utan svårighet barrikaderna. Efter ett
par dagar var lugnet återstäldt i Paris, dock
efter mycken blodsutgjutelse. Lika skoningslöst
krossades motståndet i åtskilliga departement. Med
fruktansvärd grymhet förföljdes de besegrade
republikanerna. Olagliga, för tillfället tillsatta
domstolar dömde inom loppet af några månader 9,769
personer till deportation till Algeriet eller Cayenne;
88 folkrepresentanter landsförvistes utan ransakning
och dom. 26,642 af statskuppens motståndare kastades
i fängelse. Alla tidningar ställdes under censur.

Midt under denna förfärliga terrorism beslöt franska
folket, på framställd fråga, d. 20 och 21 Dec. 1851
vid allmän omröstning med nära 7 1/2 mill. röster mot
640,000, att N. skulle ega full makt att utarbeta en
konstitution. Denna utfärdades d. 14 Jan. 1852 och gaf
N. en ofantlig makt, hvilken endast föga inskränktes
af en Senat och en Lagstiftande kår. Den 20 och 21
Nov. 1852 besvarades vid ny folkomröstning med 7,8
mill. ja mot något öfver 253 tusen nej frågan huruvida
ett ärftligt kejsaredöme skulle återupprättas till
fördel för N. Den 2 Dec. 1852 höll N. som kejsare
sitt högtidliga intåg i Tuilerierna. En lysande
hofstat inrättades, och civillistan bestämdes till
25 mill. francs. Den 29 Jan. 1853 förmälde N. sig
med Eugénie do Montijo (se Eugénie).

N:s historia sammanfaller från denna tid med
Frankrikes (se Frankrike, sp. 232, 233). För att
utplåna intrycket af det förrädiska sätt, hvarpå
han vunnit kronan, sökte han genom en kraftig och
ärofull utrikespolitik förvärfva popularitet och
aktning. Genom sitt segerrika deltagande i Krimkriget
(1853–56) framstod han som den europeiska frihetens
oförskräckte och lycklige försvarare mot Rysslands
förtryck och eröfringslusta. Och genom sitt kraftiga
bistånd åt Sardinien i dess krig mot Österrike 1859
(segrar vid Magenta d. 4 Juni och Solferino d. 24
s. m.) nådde han höjden af ära och makt. Men den
orättfärdiga expeditionen till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0408.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free