- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
805-806

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Napoleon III. Karl Ludvig N. Bonaparte (Charles Louis Napoléon B.) - 4. Napoleon Eugèn Ludvig Johan Josef (Napoléon Eugène Louis Jean Joseph)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Mejico (1862–67), som afsåg att af detta land
skapa ett af Frankrike beroende kejsaredöme under
ärkehertig Maximilian (se denne), skadade genom sin
olyckliga utgång hans prestige ofantligt, på samma
gång den kostade Frankrike enorma offer af menniskor
och penningar samt hindrade N. att samla Frankrikes
kraft odelad för att hindra den preussiska vålds-
och eröfringspolitiken. Genom expeditionen till Rom
1867, som nedslog Garibaldis försök att rycka Rom ur
påfvens händer, framkallade han dessutom ett mycket
spändt förhållande till Italien, på hvars tacksamhet
och hjelp han eljest kunde hafva räknat.

Till dessa allvarsamma bekymmer rörande
utrikespolitiken sällade sig äfven stora inre
svårigheter. Det allmänna missnöjet tilltog alltmer
trots de verkligen stora förtjenster N. i vissa
fall inlagt om Frankrike. Dit hör i främsta rummet
frihandelns införande (fr. o. m. 1860). Vidare
må påpekas Paris’ ombyggande, utvidgning och
förskönande, de stora verldsexpositionerna 1855
och 1867, Sues-kanalens anläggande af fransmän och
med franska penningar, storartade jernvägs- och
telegrafanläggningar, literaturens, vetenskapernas
och de sköna konsternas frikostiga uppmuntrande.

Genom statskuppen och det derpå följande skräckväldet
hade N. till en början krossat all opposition. Före
1857 vågade blott en (Montalembert) i Lagstiftande
kåren yttra sig mot regeringen. Men genom de
allmänna valen 1857 växte antalet till fem (under
Jules Favres ledning). 1863 ökades det betydligt
(Thiers blef då oppositionens ledare), och 1869 –
efter preussarnas seger vid Königgrätz och mejikanska
expeditionens olyckliga utgång – valdes 93 ifriga
oppositionsmän, bland dem många »oförsonliga», med
den energiske Gambetta i spetsen. För att rädda
sin dynasti sökte då N. att vinna folket genom
att gifva det ökad frihet. Förtrycket, som hade
nått sin höjdpunkt efter italienaren grefve Felice
Orsinis attentat (d. 14 Jan. 1858). hade sedermera
småningom betydligt mildrats, men sjelfva enväldet
fanns ännu nästan orubbadt qvar. N. beslöt då att
öfvergifva enväldet och »kröna» sitt verk genom att
införa »det liberala kejsaredömet». På hans uppdrag
bildade Émile Ollivier, fordom en af »de fem», d. 2
Jan. 1870 en inför folkrepresentationen ansvarig
ministèr och framträdde inför Lagstiftande kåren
med ett liberalt program. Det mottogs med lifligt
bifall af den stora majoriteten bland de moderate,
men mötte häftigt motstånd hos yttersta högern och den
»oförsonliga» yttersta venstern. Ett nytt plebiscit
sanktionerade d. 8 Maj 1870 de senaste liberala
författningsändringarna med 7,34 mill. ja mot 1,56
mill. nej. Det var N:s sista politiska triumf.

Förledd af det klerikala partiet och kejsarinnan
samt utan att vara säker på någon bundsförvandt
och utan att armén var färdig, störtade N. sig två
månader efter denna stora framgång i det fruktansvärda
anfallskrig mot Preussen, som skulle leda till hans
eget och Frankrikes förderf (se Fransk-tyska kriget
1870–71). Ehuru försvagad af långvarig sjukdom,
ställde N. sig i spetsen för armén. Sitt högqvartér tog
han i Metz. Men efter de fruktansvärda nederlagen i
förra hälften af Augusti drog han sig tillbaka till
lägret i Châlons. Den 17 Aug. hölls der ett krigsråd,
i hvilket man beslöt, att kejsaren skulle återvända
till Paris och att Mac-Mahon skulle taga befälet
öfver Châlons-armén. Men af politiska skäl och till
följd af påtryckning från kejsarinnan, som förordnats
till regentinna, och krigsministern Palikao lät
N. förmå sig att qvarstanna vid Châlons-armén. Med
denna af Mac-Mahon anförda armé följde N. till Sedan,
der han d. 2 Sept. 1870 gaf sig till fånga med 83,000
man. Två dagar derefter störtade en revolution i
Paris, den s. k. September-revolutionen, det »andra
kejsaredömet», som föll utan det ringaste försök
till motstånd.

N. fördes från Sedan till Wilhelmshöhe, der han
qvarstannade till Mars 1871. Sedan han återfått sin
frihet, begaf han sig till England, der han bosatte
sig på slottet Camden house i byn Chislehurst (15
km. s. ö. från London). Genom ett par bonapartistiska
tidningar, som han underhöll, och genom åtskilliga i
stora massor utdelade broschyrer sökte han verka för
kejsaredömets återupprättande, men fruktlöst. Trots
sina oerhörda olyckor och svåra kroppsliga lidanden
bibehöll N. ett utomordentligt sinneslugn och
ådagalade ända till det sista samma passiva mod,
som utmärkt honom ända från barndomen. Efter en
misslyckad stenoperation afled han i Chislehurst
d. 9 Jan. 1873. I sitt äktenskap hade N. endast
en son, Louis Napoléon (se N. 4). – Bland frukter
af N:s omfattande skriftställeri må till de ofvan
nämnda läggas Manuel d’artillerie (1836), Des idées
napoléoniennes
(1839) och Histoire de Jules César
(2 bd 1865–66; öfversatt på flere språk, äfven på
svenska, 1866–67). E. W.

4.N. (»N. IV»), Eugen Ludvig Johan Josef (Napoléon
Eugène Louis Jean Joseph
), »kejsareprinsen»,
fransk tronpretendent, ende son af Napoleon III
och kejsarinnan Eugénie, född i Paris d. 16 Mars
1856; åtföljde vid fransk-tyska krigets utbrott
sin fader till armén och bevistade striden vid
Saarbrücken d. 2 Aug. 1870, men begaf sig efter
de franska arméernas första nederlag till Belgien
och derifrån till England. Han inskrefs 1872 som
elev vid krigsskolan i Woolwich och blef efter sin
faders död, d. 9 Jan. 1873, det bonapartistiska
partiets chef och pretendent till Frankrikes
tron. Vid sin myndighetsförklaring d. 16 Mars 1874
höll han ett tal, deri han öppet framställde sig som
tronpretendent. Under de följande fem åren begagnade
han hvarje tillfälle att påminna franska folket om
sina anspråk på tronen, men utan att skrida från
ord till handling. Då den reaktionära ministèren
Broglie-Fourtou d. 16 Maj 1877 kom till makten,
tycktes N:s utsigter att blifva fransmännens kejsare
mycket ljusna, men de förmörkades åter, då Broglie
och Fourtou störtades, och republikanen Dufaure blef
konseljpresident (Dec. 1877). N. tog 1875 med heder
sin afgångsexamen i krigsskolan, men fortsatte icke på
den militära banan. Han företog under de följande åren

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0409.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free