Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nassau ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
läns norra hushållningssällskap. 1861 kallades han
från sin verksamhet på denna ort till professor och
föreståndare vid Alnarps landtbruksinstitut, sedan
han under den närmast föregående tiden varit anlitad
vid uppgörandet af planen för nämnda läroverk. På
hösten 1861 företog N., med statsanslag, en resa till
Tyskland, särskildt i ändamål att studera dervarande
landtbruksläroverk. I Mars 1862 började institutet
å Alnarp sin verksamhet, och denna förblef derefter
under N:s ledning, tills han 1886 begärde och
erhöll afsked från sin tjenst, till hvilken hörde
undervisningsskyldighet i läroämnena landthushållning
och husdjursskötsel. Sedan 1867 är N. sekreterare i
Malmöhus läns hushållningssällskap. De förtjenster,
som han – delvis under skarp polemik med några af
Sveriges mest framstående landtbruksauktoriteter
– inlagt om det svenska jordbrukets utveckling i
öfverensstämmelse med åkerbrukslärans allmänna
framsteg, hafva på flerfaldigt sätt vunnit
slutligt erkännande. N. blef 1849 ledamot och
1885 hedersledamot af Landtbruksakademien. Han
har äfven efter år 1861 i jordbrukets intresse
besökt flere utställningar i utlandet och var vid
verldsutställningarna i Wien 1873 och i Paris
1878 prisdomare vid landtbruksafdelningen. I
anordnandet af inhemska landtbruksmöten och dervid
gjorda förbättringar har han tagit en verksam
del. Den svenska landthushållningsliteraturen
har af N. riktats med flere originalskrifter och
öfversättningsarbeten. Särskildt må nämnas
hans Husdjursskötsel (2 dlr, 1859–61: 2:dra,
omarb. och tillökade, uppl. 1876–77), utgörande
en större lärobok i såväl allmän boskapsskötsel
som nötboskapsskötsel, äfvensom Foderämnenas
sammansättning, gödboskapens beståndsdelar och
foderämnenas gödselvärde, framställde i trenne
större tabeller, jemte beskrifvande text (1861) och
skriften Om nödvändigheten af nya riktningar inom
våra koladugårdar (1885).
3. Nathorst, Alfred Gabriel, naturforskare, den
föregåendes son, född på Väderbrunn, Bergshammars
socken, i Södermanland, d. 7 Nov. 1850, blef
student i Lund 1868 och i Upsala 1871, filos. doktor
i Lund 1874 och docent i geologi derstädes s. å. samt
biträdande geolog vid Sveriges geologiska undersökning
1873, geolog 1876 och chefens biträde 1877. 1884
blef han professor och intendent (för samlingarna af
arkegoniater och fossila växter) vid Naturhistoriska
riksmuseum. N. är ledamot af Fysiografiska sällskapet
i Lund (1878), Vetenskapsakademien (1885) och flere
utländska lärda sällskap. Han har gjort en mängd
resor på den skandinaviska halfön, på Själland och
på Bornholm samt besökt Spetsbergen (1870 och 1882),
Tyskland, Schweiz, Storbritannien (1872 och 1879)
och Grönland (1883). Hans vetenskapliga arbeten,
som gått i mycket olika riktningar, hafva bidragit
till utredningen af många vigtiga frågor. Endast de
vigtigaste kunna här omnämnas. – Angelin hade indelat
primordialfaunan i två etager (regioner), hvilkas
ömsesidiga läge dock af honom förvexlades. N. rättade
detta misstag genom undersökning af
lagren vid Andrarum samt påvisade, att hvardera
af dessa etager kan indelas i ett större antal
zoner (lag), hvar och en med sin karakteristiska
fauna. Dessa undersökningar utsträcktes sedermera
till andra ställen i Skåne samt på Öland och
Bornholm, på det sistnämnda stället tillsammans med
prof. Johnstrup (se N:s uppsatser härom i Öfversigt af
Vetenskapsakad:s förh. 1868; Geolog. fören:s förh. bd
3 och 5). – Straxt efter återkomsten från sin första
Spetsbergsresa iakttog N. i en sötvattenslera vid
Alnarp blad af Dryas octopetala, Salix polaris
m. fl. högnordiska växtformer. Fullföljande denna
upptäckt, påvisade han förekomsten af lemningar
af en arktisk flora ej blott på många ställen
i Skåne utan ock på Själland (i förening med
prof. J. Steenstrup), i Tyskland, Schweiz och England
såväl i sötvattensleror som i underlaget under
torfmossarna samt konstaterade tillvaron af renhorn
i lagret med de arktiska växterna (uppsatser härom
i Öfvers. af Vetenskapsakad:s förh. 1872 och 1873;
Geolog. fören:s förh. bd 3; Journal of botany 1874;
Englers »Botan. jahrbücher», 1881). – Studiet af
företeelserna vid den långgrunda hafsstrandcn nära
Alnarp förde N. på den tanken att åtskilligt, som
beskrifvits såsom växtfossil (särskildt Eophyton),
ej är något annat än märken efter föremål, som
släpats långs bottnen, eller djurspår. Genom dessa
undersökningar samt med tillhjelp af experiment, såsom
att låta djur krypa på slam, har han ovederläggligen
bevisat, att Eophyton ej är någon organism, utan ett
mekaniskt spår, och att många former, som beskrifvits
såsom fossila alger, äro spår af djur, hufvudsakligen
kräftdjur och maskar, stundom äfven märken efter
vågsvall. I sammanhang med dessa undersökningar har
N. beskrifvit en verklig alg från Vestergötlands
silurbildningar äfvensom påvisat aftryck af Medusor i
den kambriska s. k. Eophyton-sandstenen vid Lugnas
(uppsatser härom i Öfvers. af Vetenskapsakad:s
förh. 1873; Vetenskapsakad:s handl. bd 18, 19 och
21; Geol. fören:s förh. bd 6). Sedan professor Sven
Nilsson på 1820-talet beskrifvit en del fossila
växter från Skåne, hade denna provins’ fossila
flora ej varit föremål för någon vidare bearbetning,
förrän N. påbörjade en beskrifning af floran från de
olika stenkolslokalerna. Genom N:s undersökningar,
som dock ännu ej äro fullständigt afslutade, har det
visat sig, att denna rhätiska flora i Skåne innefattar
mer än 150 arter och således är rikare än någon annan
samtidig flora samt äfven innehåller många intressanta
typer. N. tillgodogjorde sig ock florans olikheter
för en klassifikation och åldersbestämning af de olika
kolflötserna. I samband med dessa undersökningar stå
ock hans studier öfver de svårtydda och omtvistade
slägtena Spirangium och Williamsonia, af hvilka det
förra af N. tolkas såsom beslägtadt med characéerna,
det senare med balanophoréerna (uppsatser härom
i Vetenskapsakad:s handl. bd 14 och 16; Sveriges
Geol. unders., ser. C. 1878–86; Geol. fören:s förh. bd
5; Öfvers. af Vetenskapsakad:s förh. 1879 och 1880). –
Genom Vega-expeditionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
