Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nationalförsamling (Fr. assemblée nationale), ett namn, som den franska riksdagens tredje stånd (le tiers état) af egen maktfullkomlighet d. 17 Juni 1789 antog såsom sitt officiella för att dermed beteckna sig såsom icke endast ett stånds, utan hela folkets representation - Nationalgarde, krigsv., kallas i några land den krigsmakt i andra eller tredje linien, som har till uppgift att i krigstid utgöra besättning hemma i landet - Nationalisera, göra inhemsk hos ett folk, inplanta i ett folks sedvänjor (jfr Naturalisera); förvandla till ett folks samfällda egendom - Nationalitet, folkegendomlighet, nationalkarakter - Nationalitetshandlingar, jur., kallas de handlingar, som hvarje svenskt fartyg, hvars drägtighet uppgår till tjugo tons eller derutöfver skall vid fart till ort utom Sverige medhafva för att styrka sin nationalitet - Nationalitetsprincip kallas den grundsats i den moderna tidens politiska lif, enligt hvilken statssamhället bör hvila på nationaliteten såsom underlag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedermera har namnet användts om såväl franska som
andra folkrepresentationer, hvilka sammanträdt
under revolutionära eller eljest ovanligt vigtiga
förhållanden och tagit ledningen af nationens
angelägenheter i sin hand, t. ex. den grekiska
nationalförsamlingen 1822, den allmänt tyska i
Frankfurt 1848. I den nuv. Franska republiken benämnes
folkrepresentationen officielt nationalförsamling.
Nationalgarde, krigsv., kallas i några land den
krigsmakt i andra eller tredje linien, som har
till uppgift att i krigstid utgöra besättning
hemma i landet, i fästningar e. d. eller att
i nödfall förstärka fältarmén. Nationalgarde
förekommer först i Frankrike, der det 1789
inrättades under Lafayettes ledning i Paris och
1790 i hela landet. Tjenstepliktiga i detsamma
voro alla män emellan 16 och 60 års ålder, och
dess styrka uppbragtes till 380 bataljoner med
300,000 man. Nationalgardet egde rätt att sjelf
välja sina officerare. Efter restaurationen
(1814) förlorade det denna rätt och ställdes
under prefekterna. Paris’ nationalgarde upplöstes
1827 såsom oppositionelt. I Julirevolutionen 1830
deltog det nyuppsatta nationalgardet, åter under
Lafayettes befäl. Det fick ny författning 1831,
enligt hvilken dess uppgift var »att försvara det
konstitutionella konungadömet och författningen,
att upprätthålla ordning i landet och att understödja
armén vid försvaret af gränser och kuster». Hvarje
fransman, med få undantag, var tjenstepliktig
i nationalgardet från 20 till 60 års ålder. Den
fullkomliga saknaden af öfning gjorde dock denna
organisation föga värdefull, hvaremot hon genom sin
böjelse för uppror förorsakade regeringen upprepade
obehag. Nationalgardet tog också 1848 verksam del i
Februarirevolutionen. Presidenten Napoleon Bonaparte
upplöste (i Jan. 1852) nationalgardet och bildade
ett nytt, hvars officerare han sjelf utnämnde, och
som sedermera enligt armélagen af d. 1 Febr. 1868
delades i två slag, det mobila nationalgardet
(vanligen kalladt mobilgarde, se d. o.) och det
»sedentära» nationalgardet. Organisationen var
dock föga genomförd, då kriget utbröt 1870. Genom
armélagen af 1872 afskaffades allt nationalgarde. –
I Italien uppsattes 1848 ett nationalgarde,
hvars värde dock var tvifvelaktigt, och som
afskaffades vid arméns ombildning efter 1871.
C. O. N.
Nationalisera, göra inhemsk hos ett folk, inplanta i
ett folks sedvänjor (jfr Naturalisera); förvandla
till ett folks samfällda egendom. I sistnämnda
bemärkelse hafva i nyaste tid några socialpolitiska
skriftställare (främst Henry George) yrkat på jordens
»nationalisering», enligt den grundsats att ett lands
jord bör egas af nationen och derför från enskilda
jordegare återbördas till hela folket för att brukas
till dess gemensamma bästa.
Nationalitet, folkegendomlighet, nationalkarakter;
nationel sjelfständighet; egenskapen att tillhöra
något visst folk.
Nationalitetshandlingar, jur., kallas de handlingar,
som hvarje svenskt fartyg, hvars drägtighet uppgår
till tjugo tons eller derutöfver,
skall vid fart till ort utom Sverige medhafva för
att styrka sin nationalitet. Dessa handlingar äro
fribref och sjömansrulla (se dessa ord). Om fartyg
af angifven beskaffenhet icke är försedt med nämnda
handlingar, är det icke berättigadt att åtnjuta
de förmåner, som på grund af författningar och
gällande traktater tillkomma svenskt fartyg. Under
krig mellan främmande sjömakter skola å fartyg, som
vill åtnjuta de med neutraliteten förbundna förmåner
och rättigheter, nationalitetshandlingarna alltid
under resorna vara tillgängliga. Det är också för
befälhafvaren förbjudet att innehafvra oriktiga eller
dubbla skeppshandlingar. Nationalitetshandlingarna
skola uppvisas för och granskas af de svenske
konsulerna å de utrikes orter, till hvilka
fartyg anländer. Gjorda anmärkningar skola hos
Kommersekollegium anmälas. Jfr k. förordn. d. 4 Juni
1868; k. kung. d. 8 April 1854, d. 16 Mars 1877, d. 19
Sept. 1879 § 6; k. förordn. ang. konsulatväsendet
d. 4 Nov. 1886 § 78. K. H. B.
Nationalitetsprincip kallas den grundsats i den moderna tidens politiska
lif, enligt hvilken statssamhället bör hvila på
nationaliteten såsom underlag. Såsom en väsentligt
bestämmande faktor i de europeiska folkens politiska
förhållanden kan denna grundsats anses datera sig
från den stora franska revolutionens dagar. Den
har i vårt århundrade alltmer undanträngt de
gamla teorierna om legitimiteten och den politiska
jämnvigten. Så t. ex. har den visat sin segerrika
kraft uti Italiens och Tysklands enhetssträfvanden,
äfvensom i Ungerns och Balkan-staternas kamp för
nationel och politisk sjelfständighet. Statsmän
sådana som Cavour och Bismarck hafva i egenskap af
tjenare åt nationalitetsidén vunnit sin egentliga
storhet. Emellertid låter det ej förneka sig,
att en ensidig eller radikal tillämpning af denna
den moderna tidens politiska princip kan innebära
en stor fara för friheten och den menskliga
kulturutvecklingen. En sådan ensidighet och
radikalism i de nationella sträfvandena göra sig
gällande, när ett större och mäktigare folk söker
att med sig politiskt införlifva och assimilera
andra mindre folk af samma nationalitet, hvilka
hafva tillräcklig både fysisk och andlig kraft att
lefva ett sjelfständigt politiskt lif och utveckla
en egen värderik kultur. Att nationalitetsprincipen
sålunda kan missuppfattas och missbrukas framgår
ej blott af vissa stortyska politiska sträfvanden,
utan framförallt af den panslavistiska rörelsen,
sådan den i vår tid framträder under Rysslands
högsta ledning. – Äfven inom de skandinaviska
landen har nationalitetsprincipen vunnit många
anhängare, i synnerhet efter de stora studentmötena
på 1840-talet. Den har med ifver omfattats af
den studerande ungdomen vid Nordens universitet,
den har vunnit mycken anslutning inom de bildade
samhällsklasserna öfver hufvud, och den har under den
tid, då Fredrik VII regerade i Danmark samt Oskar I
och Karl XV styrde Sverige-Norge, utöfvat ett högst
väsentligt inflytande på de skandinaviska landeas
yttre politik. Under påverkan af denna grundsats
(skandinavismen) sträfvade man till en närmare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
