- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
867-868

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nattvarden (Fornsv. natvarþer, aftonmåltid, af varþer, mat, måltid. Jfr Sv. aftonvard, qvälssvard) l. Herrens heliga nattvard, altarets sakrament (inom katolska kyrkan eucharisti), kallas det inom alla kristna kyrkosamfund och bekännelser, med undantag af några få sekter (såsom qväkaresamfundet och shakersamfundet), förekommande sakramentala firandet af Kristi död under åtnjutande af bröd och vin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

då han natten före sin död tillsammans med
sina tolf apostlar firade påskmåltiden. Denna
gammaltestamentliga måltid var en årligen återkommande
rituel påminnelse om israeliternas sista måltid
i Egypten och således också om deras befrielse ur
den egyptiska träldomen. I Kristi instiftelse af
nattvarden vid detta tillfälle låg en förklaring att
betydelsen af den gammaltestamentliga påskmåltiden nu
vore slut, sedan den hela menniskoslägtet gällande
förlossningen ur syndens träldom genom Kristus
skulle inträda, hvilken förlossning räddningen
ur den egyptiska träldomen profetiskt-symboliskt
förebådade. Nattvarden skulle således träda i den
gamla påskmåltidens ställe och för de kristne vara
en påminnelse om förlossningen genom Kristus. Och
firandet af detta heliga minne genom nattvarden skulle
tillika förmedla föreningen emellan Kristus och de
kristne (häraf namnet kommunion, se d. o.) samt
tillika vara ett föreningsband mellan de kristne
inbördes. Denna nattvardens betydelse är tydlig
och klar enligt de s. k. instiftelseorden, sådana
dessa återfinnas i de ofvan nämnda nytestamentliga
skrifterna, och den är gemensam för alla kristna
kyrkosamfunds uppfattning. Men för öfrigt divergera
de olika konfessionerna såväl i sjelfva läran om
nattvarden som i sättet att fira den.

I den äldsta kristna tiden firades nattvarden, i
öfverensstämmelse med dess stiftande vid en måltid
(påskmåltiden), tillsammans med kärleksmåltiderna
(agaperna) »här och der i husen» (Ap. G. 2: 46) och
var således ingen till den egentliga gudstjensten
hörande akt. Detta förhållande började redan
i 2:dra årh. upphöra i sammanhang med agapernas
försvinnande, och vid slutet af 4:de årh. utgjorde
nattvardsfirandet öfverallt i den kristna verlden
hufvudbeståndsdelen af den kyrkliga gudstjenstens
andra afdelning, den s. k. »missa fidelium», till
hvilken endast församlingens döpta medlemmar och
sista klassens katekumener hade tillträde. Hvad angår
den dogmatiska uppfattningen af nattvardens väsende,
spåras bland de äldre kyrkofäderna olika riktningar:
a) en spiritualistisk, som antog ett blott andligt
ätande och drickande (Clemens Alexandrinus, Origenes),
b) en realistisk, enligt hvilken en substantiel
förening egde rum i nattvarden mellan brödet
och vinet samt Kristi lekamen och blod (Ignatius,
Justinus, Irenaeus), och c) en vacklande mellan båda
(Tertullianus och Cyprianus). I sammanhang med att
presterskapet alltmera betraktades såsom ett från de
öfrige församlingsmedlemmarna (laici) afsöndradt stånd
(klerus) i gammaltestamentlig anda började nattvardens
firande betraktas som en offerhandling. Presten blef
en offerprest, hvars vigtigaste och heligaste funktion
var utförandet af nattvardsoffret. En i betydlig
grad medverkande orsak till denna uppfattning var
det gamla bruket att genom frivilliga sammanskott
eller »offer» (Lat. oblationes) anskaffa medel till
kärleksmåltidernas firande. Då nattvarden småningom
skildes från dessa måltider och de sjelfva helt och
hållet upphörde, bibehöll sig
dock bruket att på detta sätt anskaffa medel till
nattvardselementen, bröd och vin. Dessa kallades då
»oblationes», hvaraf småningom uppkom föreställningen
att sjelfva nattvarden var en »oblatio», ett offer,
»mässoffer» (ett minne häraf är det ännu begagnade
namnet oblat på brödet i nattvarden). Inom kort
utvecklades sedan kyrkoläran om mässoffret,
och såsom dess grundläggare kan betraktas biskop
Cyprianus i Kartago (d. 258). Påfven Gregorius
den store (590–604) utbildade vidare denna lära:
nattvarden vore ett återupprepande på oblodigt sätt
af Kristi blodiga offer på korset. I sammanhang
med denna lära om mässoffret framträdde också
transsubstantiationsläran, d. v. s. den läran
att brödet och vinet under prestens uppläsande af
instiftelseorden med åtföljande bön (»konsekrationen»)
förvandlas till Kristi lekamen och blod. Redan i
2:dra årh. finnas antydningar om en sådan åsigt
hos Justinus Martyr, och i 4:de årh. framträder
den tydligt i Vesterlandet hos biskop Ambrosius i
Milano, i Österlandet hos biskop Chrysostomos i
Konstantinopel. I vesterländska kyrkan utvecklades
den vidare efter Gregorius den store och framställdes
slutligen i bestämd formulering och motivering
af Paschasius Radbertus (d. 865 såsom munk i
Corvey). Visserligen förfäktades i motsats till
denna lära en mer andlig uppfattning af nattvarden af
munken Ratramnus och andra teologer. Men den sinliga
uppfattningen hade redan blifvit rotfäst och blef
det efter denna tid ännu mer både bland klerus och
lekmännen (laici). Då Berengar af Tours i midten af
11:te årh. uppträdde med det påståendet att »brödet
och vinet genom konsekrationen blott helgades
till bärare af Kristi lidandes och döds frukt,
som på ett andligt sätt meddelades åt de troende»,
fördömdes han af påfven Leo IX såsom kättare på en
synod i Rom 1050; och då han det oaktadt fortsatte
att drifva sin lära, tvangs han att afsvärja
den på ett par synoder i Rom, 1059 och 1079. På
4:de Lateransynoden, 1215, förklarades högtidligen
transsubstantiationsläran för kyrklig dogm. Dermed var
frågan orubbligt afgjord. Dock voro gensägelserna icke
tystade. En mindre krasst sinlig uppfattning hyste
Hus (d. 1415) och efter honom husiterna i slutet på
medeltiden. Wycliffe (d. 1384) samt hans anhängare
förfäktade väsentligen samma åsigt som Berengar.

I sammanhang med förvandlingsläran uppkom redan i
5:te årh. bruket att undanhålla lekmännen kalken på
den grund att några droppar af Kristi blod lätt kunde
bortspillas och Kristi blod ju ändå alltid meddelades
vid kommunionen, då det till Kristi lekamen
förvandlade brödet räcktes åt nattvardsgästerna. Detta
bruk, som sanktionerades pä mötet i Konstanz 1415, var
en af orsakerna till husitkrigen. En annan konseqvens
af förvandlingsläran var tillbedjan af de invigda
nattvardselementen samt inrättandet 1264 af Kristi
lekamens fest. En konseqvens af läran om mässoffret
var nattvardsfirandet utan kommunion, hvarvid blott
presten åtnjöt nattvarden och församlingen var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0440.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free