Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturrätt (Lat. jus naturale), filos., enligt den äldre rättsläran den rätt menniskan har af naturen - Natursjelftryck, fysiotypi (af Grek. fysis, natur, och typos, intryck, prägel), en af den österrikiske typografen A. Auer uppfunnen, men ännu föga använd tryckmetod - Naturtillstånd, filos., i allmänhet det tillstånd hos menniskoslägtet eller en del af detta, då all kultur saknades - Naturtoner, musikt., kallas på horn och trumpet de toner, som åstadkommas blott genom olika anblåsning - Naturvetenskap, vetenskapen om naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I naturrättens utveckling har man att urskilja två
skeden. Inom det förra – det för-kantiska – sökte man
grunda rätten i menniskans sinliga sida, men kom
på denna väg aldrig fram till någon egentlig rätt,
till en ovilkorligt bjudande norm. Här förefinnas
tvänne riktningar. Enligt den ena, till tiden
något äldre, representerad af Grotius, Hobbes,
Spinoza, Pufendorff m. fl., borde företrädesvis
framhållas, att menniskan genom »samhällsfördraget»,
hvars nödvändighet till förekommande af »ett allas
krig mot alla» mycket starkt betonades, verkligen
afsade sig sin rätt eller åtminstone kunde göra
detta, hvadan hon blef mer eller mindre afgjordt
rättslös mot sin öfverhet. Målsmännen för den senare
riktningen, Locke, Montesquieu, Rousseau m. fl.,
sökte deremot göra gällande, att menniskan alltjämt
från den ursprungliga naturrätten bibehåller vissa
»oförytterliga rättigheter» och aldrig kan blifva
rättslös. Skilnaden emellan båda riktningarna är
dock endast relativ. Efter regeln finna vi bland den
förras målsmän anhängare af det absoluta konungadömets
grundsatser, bland de senare förkämpar för ett friare
statsskick. – Den andra perioden börjar med Kant och
utmärkes deraf att den mer eller mindre bestämdt söker
hänföra rätten till menniskans osinliga sida. Men
härvid framstå ännu mera tydligt svårigheterna vid att
fasthålla en skilnad emellan rätt och sedlighet. För
öfrigt bibehålies fördraget såsom förklaringsgrund
för samhället, om än i en något modifierad
betydelse. Det visar sig nämligen omöjligt att på
annat sätt förklara samhället och rättsordningen inom
detta ur en naturrätt, fattad som en ursprunglig
bestämning hos individen. En principiel brytning
med sistnämnda lära finna vi först hos Schelling och
Hegel, hvilka grundade samhället på en omedelbar
förnuftsfordran. Dock antogo äfven dessa tänkare,
särskildt Hegel, en naturrätt, »den abstrakta rätten»,
vid sidan af samhällets rättsnormer. Bland de nyare
tänkare, som ur olika synpunkter funnit sig böra
helt och hållet förkasta naturrätten och grunda
all rätt på samhället, kan svensken Boström nämnas.
L. H. Å.
Natursjelftryck, fysiotypi (af Grek. fysis, natur,
och typos, intryck, prägel), en af den österrikiske
typografen A. Auer (d. 1869) uppfunnen, men ännu
föga använd tryckmetod, som beror derpå att vissa
föremål i lågrelief (t. ex. spetsar, väfnader,
växtblad o. dyl.), hvilka i ett satineringsverk
pressas mellan en stål- eller kopparplatta och en
mycket tunn blyplatta, i den sistnämnda qvarlemna
aftryck af t. o. m. de allra finaste detaljerna. Den
mjuka blyplattan förvandlas sedan på galvanoplastisk
väg till en kopparplatta, med hvilken aftryck kunna
tagas i vanlig tryckpress.
Naturtillstånd, filos., i allmänhet det tillstånd
hos menniskoslägtet eller en del af detta, då
all kultur saknades, och menniskorna lefde såsom
blotta naturvarelser; särskildt (inom rättsläran) ett
tillstånd, då ingen samhällsordning funnes. Historien
lär oss ingenting om ett tillstånd af det ena
eller det andra slaget, och otänkbart är äfven,
att menniskorna i något sådant tillstånd
skulle hafva kunnat utveckla sig till ett
egentligen menskligt lif. Lifvet i ett sådant
tillstånd ligger fastmer nedom det menskligas nivå
och måste betraktas såsom ett djuriskt lif. Äfven
de råaste vildar visa några ansatser till kultur
(t. ex. i bruket af vapen och redskap) och till
samhälle, om än i mycket outvecklade former. De
s. k. naturrättslärarna antogo emellertid ett dylikt
tillstånd (särskildt i den senare bemärkelsen)
och sökte derur förklara samhället. De senare
och mer reflekterande bland dem medgåfvo dock,
att naturtillståndet ej behöfde antagas hafva egt
historisk tillvaro, utan kunde betraktas som en blott
fiktion, nödvändig för samhällets förklaring. Detta
tillstånd kunde för öfrigt beskrifvas på mycket
olika sätt, än såsom ett tillstånd af lycksalighet
(Rousseau), än som ett tillstånd af olycka och strid
(Hobbes). Men gemensamt för alla dessa beskrifningar
är, att menniskan i naturtillståndet egde rättigheter
och vidsträcktare rättigheter än i samhället, ja
rent af rätt till allt. Men naturtillståndet var
ett tillstånd af osäkerhet, och detta har förmått
menniskorna att inskränka sina rättigheter och
upprätta samhället. En allas rätt till allt är dock
tydligen alldeles detsamma som en rätt till intet,
ty en rätt, som hvem som hälst eger rättighet att
kränka, är i sjelfva verket ingen rätt, hvaraf
följer att naturtillståndet så fattadt ej kan
erkännas vara ett rättstillstånd. En aning härom
föresväfvade naturrättslärarna, då de framhöllo,
att naturtillståndet leder till ett »allas krig mot
alla», d. v. s. till ett tillstånd af rättslöshet. På
en ståndpunkt, der man funnit, att menniskan först
i och genom samhället eger egentliga (juridiska)
rättigheter, är ock naturtillståndet, såvidt man der
öfver hufvud kan tala om ett sådant, likbetydande
med ett tillstånd af fullständig rättslöshet –
just motsatsen till ett rättstillstånd. I dagligt
tal antydes detta genom det betecknande uttrycket
»näfrätt», d. v. s. våld i st. f. rätt, såsom
motsatsen till de lagbestämda rättigheterna i
samhället. L. H. Å.
Naturtoner, musikt., kallas på horn och trumpet de
toner, som åstadkommas blott genom olika anblåsning,
utan mekanisk hjelp. De äro sålunda aliqvottoner
(se d. o.). A. L.
Naturvetenskap, vetenskapen om naturen, har till
uppgift att beskrifva och förklara de särskilda
föremålen och företeelserna i naturen. Hvarje särskild
gren af naturvetenskapen gör en särskild sida af
naturen till ämne för sin betraktelse, t. ex. naturen
såsom kemiskt eller mekaniskt bestämd, naturen
såsom lefvande i olika former af lif, o. s. v. Man
har plägat indela naturvetenskapen i naturhistoria,
som beskrifver naturföremålen: djuren (zoologi),
växterna (botanik) och mineralen (mineralogi),
samt naturlära, som förklarar naturfenomenen och
naturlagarna i allmänhet (fysiologi, kemi och
fysik). Men till naturvetenskapens stora område
kunna ju äfven flere andra vetenskaper hänföras:
den beskrifvande astronomien, den fysiska geografien,
geologien m. fl. Det är emellertid ytterst svårt
att uppdraga skarpa gränser mellan åtskilliga af de
nämnda vetenskaperna, liksom öfver hufvud mellan de
olika grenarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
