Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Navarra. 1. (Fr. Navarre.) Fordom konungarike på ömse sidor om Pyrenéerna - Navarrete, Martin Fernandez de - Navas de Tolosa, by i spanska prov. Jaen i Sierra Morena - Navez, François Joseph
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller muhammedanerna (sedan förra hälften af
8:de årh.) göra sig till verkliga herrar i det
af en krigisk och frihetsälskande stam bebodda
landet. Deremot tvangs det för en kort tid att
erkänna frankernas öfverhöghet till följd af Karl
den stores eröfringståg, 778. Ej långt derefter blef
landet genom Garcias I konungarike (860), och en
af dennes ättlingar Sancho III den store lyckades
t. o. m. under sin spira förena Asturien, Galicien,
Leon, Aragonien och Kastilien. Men vid Sanchos död
delades hans rike i fyra delar, hvarvid den äldste
sonen, Garcias (1035–54), behöll N. och Biscaya. Från
en 1076 å nyo verkställd förening med Aragonien
gjorde landet sig fritt 1134 under Garcias VI
(1134–50). Sedan dennes ätt 1234 utslocknat på
svärdssidan med Garcias VI:s sonson Sancho VII,
tillföll landet dennes systerson Thibaut, grefve af
Champagne. Derigenom kom N. i nära förbindelse med
Frankrike. Thibauts son, Henrik I, efterlemnade
vid sin död (1274) endast en dotter, Johanna I
(1274–1308), som enligt hans förordning skulle
giftas med en fransk prins. Hon förmälde sig 1284 med
sedermera konung Filip den sköne af Frankrike. Sedan
Filips son kon. Ludvig X 1316 aflidit, tillföll
landet hans dotter Johanna II (reg. 1328–49), hvilken
gifte sig med en frände Filip af Evreux. Hennes
farbröder de franske konungarna Filip V och Karl IV
hindrade henne emellertid att komma i besittning
af landet. Men efter den senares död (1328) blef
hon i Pamplona krönt till N:s drottning (1329). Hon
efterträddes närmast af Karl II den elake (1349–87)
och Karl III (1387–1425). Om dem se vidare Karl,
konungar af Navarra. Hennes ätt utslocknade med Karl
III:s dotter Blanca (1441), hvilkens gemål Johan II
(af Aragonien) lyckades behålla tronen till förfång
för sin son med Blanca, Karl, som var den verklige
arf vingen. Derigenom uppstodo inre strider, som
äfven upprörde Aragonien, och under hvilka Karl afled
1461. Johan II testamenterade landet åt sin dotter i
ett föregående gifte, Eleonora (d. 1479), enka efter
grefve Gaston IV af Foix. Sedan hennes sonson Frans
Phébus (1479–83) aflidit barnlös, ärfdes kronan af
hans syster Katarina (1483–1517), förmäld med Johan
d’Albret, en fransk adelsman, som nu besteg tronen i
N. I början af sin regering oroades konung Johan af
en farlig tronkräfvare, den ryktbare Gaston de Foix,
en sonson till den ofvannämnde Gaston IV, och knappt
var denne död (1512), förrän Ferdinand den katolske
af Aragonien, som var gift med en syster till denne
Gaston, framställde obilliga fordringar. Då dessa ej
uppfylldes, skaffade Ferdinand sig en bannlysning
mot konungaparet i N. och eröfrade största delen
af landet, det s. om Pyrenéerna belägna s. k. Öfre
N. Återstoden af riket, den n. om Pyrenéerna liggande
delen, kallades Nedre N. l. Franska N. Efter konung
Johans död (1516) gjorde hans son Henrik II (1517–55)
med fransk hjelp försök att återtaga det af Spanien
eröfrade Öfre N., men misslyckades. I sitt giftermål
med Frans I:s snillrika syster Margareta
blef Henrik fader till Johanna d’Albret (1555–72),
som 1548 förmäldes med Anton af Bourbon (d. 1562). De
slöto sig båda till reformationen, och Anton blef
hugenotternas ledare. Deras son var Henrik III, som
1572 uppsteg på N:s tron och, sedan han 1589 blifvit
äfven Frankrikes konung under namnet Henrik IV,
förenade sitt lilla stamland med Frankrike (1607),
hvars konungar sedermera, ända till 1830, buro titeln
»konung af Frankrike och N.». Nedre N. utgör nu en
del af depart. Basses-Pyrénées.
– 2. (Sp. Navarra.) Spansk provins, fordom en del
(Öfre N.) af konungariket N., omgifves af Frankrike
(depart. Basses-Pyrénées) samt prov. Huesca,
Zaragoza, Logrono, Alava och Guipuzcoa. Areal
10,478 qvkm. Omkr. 320,000 innev. Landet är,
med undantag af den centrala slätten omkring
hufvudstaden, Pamplona, samt trakten utmed Ebro (la
ribera), mycket bergigt, i synnerhet i n. och n. ö.,
der Pyrenéerna bilda en nästan oöfverstiglig mur,
öfver hvilken endast 3 med vagn farbara vägar –
genom Puerta de Vera, Puerta de Maya och Roncesvalles
– föra in i Frankrike. Floden Ebro bildar
större delen af södra gränsen. Bergen innehålla
koppar-, bly- och jernmalmer, hvilkas bearbetande
sysselsätter flere tusen personer. För öfrigt är
industrien ej synnerligen liflig. Innevånarna,
som framgått genom blandning af basker och
vestgoter, äro härdade och raska jägare,
smugglare och soldater. Liksom baskerna äro de
starkt fästa vid sitt land och sina fäderneärfda
bruk samt i allmänhet mycket konservativa.
1. J. Fr. N.
Navarrete, Martin Fernandez de, spansk historisk
forskare, f. 1765, d. 1844, i yngre år sjöofficer
och ämbetsman i marinministeriet, senare direktör
för Spaniens hydrografiska institut, skref
bl. a. Vida de Cervantes (1819), den erkändt bästa
biografien öfver den store skalden och humoristen,
samt företog utgifvandet af Coleccion de los
viajes y descubrimientos que hicieron por mar los
españoles desde fines del siglo XV. (5 bd 1825–37;
ytterligare 2 bd efter hans död), en vigtig samling
af beskrifningar öfver spanjorernas upptäcktsfärder.
Navas de Tolosa, by i spanska prov. Jaen, i Sierra
Morena, s. om passet Despeñaperros, bekant genom det
afgörande slaget d. 16 Juli 1212 mellan Alfons VIII
(IX) i Kastilien och morerna, i hvilket, enligt
krönikorna, 200,000 morer stupade.
Navez [navä’ss], François Joseph, belgisk målare,
f. 1787, studerade först vid akademiea i Bruxelles
och begaf sig 1813 till Paris, der han slöt sig
till Davids skola. 1817 reste han till Italien
och hemsände derifrån Hagar och Ismael i öcknen
(1820, nu i museum i Bruxelles), som med sitt
franska uppfattningssätt icke tillfredställde alla,
men dock väckte förhoppningar om N. såsom blifvande
historiemålare. Efter hemkomsten (1822) utförde han en
mängd arbeten af vexlande förtjenst, och efter Davids
död (1825) ärfde han dennes inflytande. Men länge
var han ej i besittning deraf, ty med revolutionen
1830 inträdde äfven den stora förändring inom den
belgiska konsten, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
