Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nederländerna (Holl. Nederlanden), konungarike i vestra Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Curarçao l. Nederländska Antillerna (1,130 qvkm., 43,450
innev.), omfattande öarna Curaçao, Bonaire, Aruba,
S:t Eustache, Saba samt halfva ön S:t Martin.
Historia. De första underrättelser vi ega om N. gå
tillbaka till Julius Caesars dagar. Vid denna tid
(1:sta årh. f. Kr.) beboddes trakterna s. om nedre
Rhen af belgerna, ett blandningsfolk af kelter och
germaner, under det att området n. om samma flod
innehades af bataver och friser, hvilka båda folk
voro af rent germansk härkomst. Folken s. om Rhen
underkufvades snart af romarna. Äfven bataverna, som
bebodde den s. k. »Bataviska ön» mellan Rhen, Maas,
Waal och Nordsjön, blefvo beroende af dem och tvungos
att lemna hjelptrupper åt Roms härar. I slutet af
3:dje årh. invandrade en del af de saliske frankerna
på Bataviska ön, och efter dem kommo friserna, med
hvilka bataverna efter hand sammansmälte. Redan i
början af den germanska folkvandringen gingo frankerna
öfver Rhen och utbredde sig i förra hälften af 5:te
årh. öfver norra delen af Gallien. Friserna deremot
intogo landet n. om Rhen omkring Zuidersee ända
till Ems och försvarade länge mot sina frankiska
grannar sin frihet och sjelfständighet. Frankerna
blefvo kristna på Klodvigs tid (481–511). Bland
friserna segrade kristendomen först under 8:de årh.,
hufvudsakligen genom nitälskan af angelsachsiska
missionärer. Samtidigt bragtes dessa friser under
frankiskt välde, och deras försök att i förening
med sachsarna återvinna sin frihet tillintetgjordes
alldeles genom Karl den stores segrar. Sedan hörde
N. under några årtionden till det frankiska riket,
men kom genom fördraget i Verdun 843 till Lothar
I:s rike och utgjorde efter dennes död hufvuddelen
af sonens, Lothar II:s rike, Lotharringien. Genom
fördraget i Mersen 870 lades landet v. om Schelde,
eller Artois och Flandern, till Frankrike; större
delen af N. kom jämte det öfriga Lothringen till
Tyskland och hörde dit under flere hundra år.
Äfven inom N. utvecklade sig medeltidens
länsväsende. Inom kort var hela landet deladt i
en mängd herrskap och län (grefskap, hertigdömen
m. m.) under krigslystna dynastier, som lefde med
hvarandra i oupphörlig fejd. Massan af folket var
i allmänhet lifegen och trycktes, såsom i många
andra land, af den feodala despotismen. Friheten,
länge husvill, fann likväl tidigt ett hem i de många
städer, som växte upp i N. och som genom en alltmer
blomstrande handel och industri vunno rikedom och
politisk makt. Efter hand tilltvungo sig dessa städer
af sina herrar stora friheter och privilegier. De
förvärfvade sig rätt till sjelfstyrelse, de
uppställde egna krigareskaror, ingingo förbund
med hvarandra och med främmande furstar samt antoge
efter hand utseendet af små oberoende republiker. För
landsherrarna sjelfva återstod till slut ej mycket mer
än en öfyerhöghet till namnet, och de funno sig snart
nödgade att till landtdagarna, de s. k. »staterna»,
inkalla städernas deputerade, hvilka tillsammans med
adeln plägade råd om landets
angelägenheter. Dessa »stater» beviljade skatter,
utöfvade ett betydligt inflytande på styrelsens
gång och förstodo väl att vid hvarje ny furstes
tillträde till regeringen (»joyeuse entrée»)
befästa eller öka sina fri- och rättigheter. Under
medeltidens sista århundrade», och ännu längre
erbjöd N., trots många inbördes fejder, en tafla
af idoghet och rastlöst arbete. Men de företedde
också den egendomligaste vexling i folklynne,
näringslif och samfundsförhållanden. I söder,
inom Flandern ock Brabant, lågo de stora handels-
och industristäderna, som utmärkte sig genom mycken
rikedom, och der fanns äfven en praktlysten jordegande
adel, hvilken i likhet med städernas innevånare
erfarit inflytandet af Frankrikes finare och
lösare seder och lefnadssätt. I norr åter, inom
Holland, Friesland, Utrecht och Zeeland, bodde
ett folk, som sökte sin bergning hufvudsakligen
af boskapsskötsel, sjöfart och fiske och som under
ett hårdare arbete förvärfvade sig mera viljekraft,
seghet och uthållighet, men också råare seder än de
södra provinsernas inbyggare. Samhällslifvets former
skiftade visserligen – de voro mera aristokratiska
på ett håll, mera demokratiska på ett annat –, men
öfverallt och hos alla funnos kärleken till friheten
och beredvilligheten att försvara den.
Under förra hälften af 15:de årh. kom N. genom
arf eller fördrag till hertigarna af Burgund,
ättlingar af Frankrikes konungahus. Hertig
Filip den gode (1419–67) förenade efter hand under
sin spira Flandern, Artois, Mecheln, Antwerpen,
Namur, Holland, Friesland, Zeeland, Hainaut,
Brabant, Limburg och slutligen Luxemburg. Af alla
dessa land sökte Filip grundlägga en verklig
enhetsstat och sammankallade derför till en
gemensam landtdag de s. k. »generalstaterna»,
d. v. s. ombuden för de olika, provinserna. Den
herskande partikularismen ock den afundsjuka, hvarmed
provinslandtdagarna, värnade sina rättigheter,
hindrade emellertid länge uppkomsten af en verkligt
stark nationalrepresentation. Generalstaterna
fortforo väl att finnas, de sammankommo ofta, men
deras inflytande var tämligen begränsadt. Deras
vanliga, mötesplats var Bruxelles, som efter hand
antog karakteren af landets gemensamma hufvudstad.
Efter Filip den gode följde hans son, den ryktbare
Karl den djerfve (1467–77). Dennes hela regering
blef genom sin despotism för N. en nästan oafbruten
förbannelse; den var nära att döda dess frihet,
och den höll på att lägga dess institutioner i
ruiner. Karl den djerfves dotter, Maria af Burgund
(1477–82), tog arfvet efter sin fader och förde det
genom sitt gifte med ärkehertig, sedermera kejsar
Maximilian I till det habsburgska huset. Hennes son,
Filip den sköne af Österrike, efterträddes 1506 af sin
son Karl V (1506–55), men dennes faster Margareta
af Österrike styrde under hans minderårighet och en
tid efteråt (1507–30) N. såsom ståthållarinna. Karl
V var född i Gent och således sjelf till börden
nederländare. Denne märkvärdige man blef Spaniens
konung och Tysklands kejsare samt var på sin tid
utan tvifvel den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
