- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
939-940

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nederländerna (Holl. Nederlanden), konungarike i vestra Europa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Nassau-Oranien (d. 1751), förut arfståthållare
i Friesland, Groningen och Gelderland. såsom
ärftlig generalståthållare i alla de 7 nederländska
provinserna. För republiken betydde denna händelse
likväl hvarken början till en inre pånyttfödelse
eller en tillväxt i yttre anseende och makt. Den gamla
krämareandan lefde qvar; striden mellan oranier och
republikaner-patrioter fortfor alltjämt, och sjelfva
författningen omöjliggjorde uppkomsten af en stark
enhetlig regering. Det nord-amerikanska frihetskriget
(1775–83) medförde nya olyckor. Då N. såsom neutral
makt icke ville afstå från sin handel på Frankrike och
Amerika, utan i stället beredde sig att tillträda den
mellan Ryssland, Danmark och Sverige ingångna väpnade
neutraliteten, förklarade England generalstaterna krig
(1780). Under flere år förde holländarna en förbittrad
fejd med sin gamle medtäflare på hafvet. De sågo
sin handel ruinerad och sina kolonier plundrade
samt måste slutligen i freden (1784) underkasta
sig förödmjukande förluster. Samtidigt råkade de i
tvist med kejsar Josef II om barrièretraktaten och
republikens rätt att i sin handels intresse hålla
floden Schelde sluten för trafik. Genom Frankrikes
bemedling sluppo de med att till Josef afstå några
af sina vid nämnda flod uppförda fästen samt dessutom
betala 10 mill. gulden. Alla dessa motgångar begagnade
patriotpartiet för att uppväcka ett allmänt missnöje
med det oraniska huset. Oroligheter utbröto på flere
ställen inom republiken; prov. Hollands ständer
afsatte arfståthållaren Vilhelm V (1751–95) från
hans värdighet såsom generalkapten, och inom kort
stod man midt upp uti ett borgerligt krig, i hvilket
partierna gingo att mäta sina krafter. Det slöts med
»patrioternas» fullständiga nederlag. Vilhelms svåger,
konung Fredrik Vilhelm II af Preussen, skickade
nämligen en här af 25,000 man till hjelp. Holland
eröfrades utan möda och arfståthållaren
återinsattes i sin värdighet och befästes i sin
makt (1787). Följande år ingick han med England och
Preussen en defensivtraktat. Vid utbrottet af det
första stora koalitionskriget (1793) mot franska
republiken slöt Vilhelm sig till de allierade, men
förmådde ej uträtta något mot Frankrikes härar. Efter
slaget vid Fleurus (1794) inträngde fransmännen under
Pichegru i N., helsade med jubel af det patriotiska
partiet. Arfståthållarevärdigheten afskaffades,
och af de sju provinserna konstituerades i Jan. 1795

Bataviska republiken (1795–1806). Denna var under en
följd af år intet annat än ett franskt lydland. Dess
författning bildades efter franskt mönster, landet
bands genom ett nära förbund vid Frankrikes politik,
dess penningar användes att underhålla Frankrikes
härar, dess handel tillintetgjordes och dess kolonier
eröfrades af engelsmännen. Napoleon förvandlade
slutligen landet till ett konungarike,

Konungariket Holland (1806–10), som d. 5 Juni 1806
gafs åt hans broder Ludvig (se Bonaparte 5). Enligt
den författning, som infördes, hade konungen utöfvande
makten, biträdd af ett statsråd af 13 medlemmar, samt
delade lagstiftningsmakten med en lagstiftande kår
af 30 ledamöter. Ludvigs regering blef, trots allt
hans goda bemödande, en tid af olyckor. Följderna af
Napoleons krig med England och af kontinentalsystemet
ruinerade N:s handel, en stor del af landet
öfversvämmades (1809), hvarvid en mängd menniskor,
boskap och egendom gick förlorad, och konungen, som
kommit i spändt förhållande till kejsaren, tvangs
1810 att afstå Zeeland och Gelderland till Frankrike
samt att inom sitt rike mottaga en fransk här, som
skulle hindra smyghandel med England. Den 1 Juli 1810
nedlade Ludvig kronan. Den 4 Juli besattes Amsterdam
af en fransk styrka, och genom det kejserliga dekretet
af d. 10 Juli s. å. förklarades

N. införlifvadt med Frankrike (1810–13). Det
lyckliggjordes med franska institutioner och
beröfvades ända till sista skymten af frihet
och sjelfständighet. För N., liksom för Europas
öfriga stater, blef Napoleons fall tecknet till
förlossning. Efter slaget vid Leipzig kallade grefve
van Hogendorp, baron van der Duyn och grefve van
Limburg-Stijrum sina landsmän till vapen och bildade
en provisorisk regering, som i Dec. 1813 proklamerade
N:s frihet och öfverlemnade styrelsen åt den fördrifne
arfståthållaren Vilhelm V:s son, Vilhelm I, såsom
suverän furste af N. En författning utarbetades,
och enligt denna ställdes bredvid fursten en ur
provinsständerna vald representation, som erhöll det
gamla namnet »generalstaterna». På stormakternas,
i synnerhet Englands, anstiftan bildades sedermera
genom kongressakten i Wien d. 9 Juni 1815

Konungariket Nederländerna af den forna nederländska
republiken i förening med de forna Österrikiska
Nederländerna (Belgien) och det sekulariserade
biskopsstiftet Liége. Såsom detta rikes konung
blef den ofvannämnde Vilhelm I (1815–40) erkänd af
alla de europeiska makterna. Han erhöll dessutom
Luxemburg såsom ett särskildt storhertigdöme, men
skulle för detta sitt område ingå såsom medlem i
Tyska förbundet. Hos England stannade flere af de
gamla holländska kolonierna, särskildt ön Ceylon
och Kapkolonien i Afrika. Genom författningen
af d. 24 Aug. 1815 erhöll hela riket en gemensam
representation, »generalstaterna», fördelad på två
kamrar. Den ena kammarens ledamöter skulle af konungen
utväljas på lifstid, den andra kammaren skulle bestå
af 110 ledamöter, valda af provinsständerna till lika
antal från monarkiens bägge hufvuddelar. Hollands
och Belgiens förening befanns likväl inom kort vara
ett stort politiskt misstag, emedan den icke blef
till välsignelse för någotdera af de båda folk,
som genom Wienkongressens beslut blifvit kedjade
vid hvarandra. För belgerna innebar föreningen med
det lilla Holland en förödmjukelse. Olikheterna
i språk, seder, religion och ekonomiska intressen
voro för stora för att medgifva en verkligt nationel
sammansmältning. Regeringens visade förkärlek för
holländarna samt dess okloka sträfvan att göra
holländskan till det officiella språket äfven i
Belgien med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0476.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free