- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
961-962

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Neipperg ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kryddnejlikans blomknoppars likhet med små nubbar),
bot. Se Caryophyllus aromaticus och Dianthus.

Nejlikeartad blomkrona, corolla caryophyllacea,
bot.
, är en regelbunden, fribladig
blomkrona af 5 kronblad, hvilka hafva vanligen
stor, utbredd skifva och långa smala klor,
som äro inneslutna inom ett sambladigt,
rörformigt femtandadt blomfoder. Nejlikeartad
blomkrona är utmärkande för nat. fam. Silenaceae.
O. T. S.

Nejlikefamiljen. Se Silenaceae.

Nejlikekummer. Se Kummer.

Nejlikeolja. Se Caryophyllus aromaticus.

Nejlikerot, radix caryophyllata, r. Gei urbani,
farmak.,
benämnes rotstocken med qvarsittande
rottågor och små rester af stjelkar och blad af
nejlikekummern, Geum urbanum L. (se Kummer). Drogen
nejlikerot består af de omkr. 3 cm. långa, mörkbruna,
knöliga, hårda rotstockarna, hvilkas öfre ände är
förtjockad till ett tvärmått af omkr. 1/2 cm. och nedre
ände afsmalnande samt tvärhuggen. Lättast igenkännes
nejlikeroten på rotstockens tvärsnitt: en tunn,
rödbrun bark och en gulhvit vedring, som omgifver en
stor chokoladfärgad, stundom köttröd eller violett
märg. (Hos G. rivale L., fårkummern, har rotstocken
en gråbrun märg; andra till formen liknande rotstockar
hafva gråhvit märg.) Smaken är bitter och aromatisk;
lukten erinrar om nejlikor, hvaraf drogens namn. Såsom
verksamma beståndsdelar nämnas geumbitter, garfämne
och flyktig olja. Nejlikeroten, som förr mycket
begagnades mot diarréer, är numera i Sverige
icke officinel. Den har hos oss föga användning.
O. T. S.

Nejliketrädet. Se Caryophyllus aromaticus.

Nejonögonfamiljen (T. neunauge, Holl. negenoog),
Petromyzontidae, zool., utgör den artrikaste
och högst stående familjen af rundmunnarnas
(Cyclostomata) ordning bland fiskarna. Hithörande
fiskar undergå en metamorfos samt hafva i utbildadt
tillstånd en sugmun, försedd med flere tandlika
bildningar af ett hornliknande ämne. Dessa tänder
äro dels enkla, dels flerspetsade. Tvänne mera
långsträckta sådana bildningar motsvara öfver-
och underkäken. Från pirålarna skiljer sig denna
familj bl. a. derigenom att näsöppningen (endast
en sådan finnes) sitter ungefär midt på öfre
sidan af hufvudet och slutar baktill i blindsäck
utan hål genom gommen. Sju gälöppningar finnas
på hvardera sidan bakom hufvudet. Nejonögonen
tillhöra de tempererade delarna af norra och
södra halfklotet. Deras lefnadssätt är ännu högst
ofullständigt kändt. Samtliga synas vandra från
hafvet upp i elfvarna för att leka samt tillbringa
ett slags larvstadium i dessa (den s. k. linålen,
Ammocoetes, är ingenting annat än ett larvstadium
af nejonögon). Hit höra slägtena Petromyzon och
Ichtyomyzon från norra, samt Mordacia och Geotria
från södra halfklotet. Samtliga synas föra ett i viss
mån parasitiskt lefnadssätt, i det de suga sig fast
vid andra fiskarter och äta sig in i dessas kött.
Se vidare Hafsnejonögat och Nättingen.
R. L.

Neko, egyptisk konung 609–593 f. Kr. Se Egypten,
sp. 230.

Nekrasov [njekra’såff], Nikolaj Aleksejevitj, rysk
skald, f. 1821 i Podolien, der hans fader då låg
i garnison. Efter att hafva tagit afsked flyttade
fadern till sina egendomar i Jaroslavska guvern. och
förde ett tyranniskt regemente öfver hustru, barn
och lifegna. Der mottog sonen intryck, som kastade
dystra skuggor öfver hela hans lif. Han sändes
till Petersburg för att uppfostras till militär. I
stället lät han inskrifva sig vid universitetet,
hvarefter fadern nekade honom allt understöd, och
den 16-årige ynglingen måste söka på egen hand slå
sig igenom och skrifva för ett knappt bröd. 1840
utkom anonymt första samlingen af hans dikter,
och den mottogs välvilligt af kritiken. 1847
blef han i förening med Panajev egare af den af
Pusjkin grundade tidskriften »Sovremennik». Sedan
denna 1866 blifvit förbjuden, öfvertog han den
bekanta tidskriften »Otetjestvennyja zapiski»
(Fosterländska memoarer), hvilken han redigerade
till sin död. Emellertid utkom fr. o. m. 1856
den ena upplagan efter den andra af hans samlade
dikter, ständigt tillökade, så att 7:de uppl. (1874)
omfattade sex band. N. blef populär så som ingen annan
efter Lermontov. Han gisslar skoningslöst det ryska
samhällets brister. Naturligtvis var det mycket, som
ej lyckades oskadt komma genom censuren. En annan del
af N:s dikter rör honom sjelf, hans dystra minnen och
lidanden. Den bittra nöd han som ung haft att utstå
hade brutit hans helsa, och den hade i hans ögon
gifvit penningen ett värde, som gjorde, att han till
hvarje pris måste blifva rik. Han blef det, mindre
på sina skrifter än genom andra, mindre prisvärda
medel. N. dog efter svåra och långvariga plågor 1877.
Lll.

Nekrofobi (af Grek. nekros, död, och fobos, fruktan),
fruktan för döden.

Nekrolog (af Grek. nekros, död, afliden, och logos,
ord, förteckning), dödsruna, minnesruna, kort
lefnadsteckning öfver någon nyligen afliden person. –
Nekrologier kallades de i medeltida kloster förda
förteckningarna öfver alla de personers dödsdagar,
hvilkas åminnelse man ville hedra genom att innesluta
dem i den ofentliga förbönen. Sådana personer voro
påfvar, regenter, abboter, klostrets stiftare och
välgörare o. s. v.

Nekromanti (af Grek. nekros, afliden, och manteia,
spådom), dödsorakel, andebesvärjelse, frammanande och
utspörjande af de döde för att få veta kommande ting;
ett för sådant ändamål verkstäldt dödsoffer. Denna
vidskepelse var utbredd hos flere forntida
folk. Hos grekerna var den förbunden med dyrkan
af heroer och ktoniska gudomligheter. Tesproterna
hade enl. Herodotos ett berömdt dödsorakel nära
floden Acheron, hvilken själarna troddes korsa på
vägen till Hades. I Tessalien kallades nekromantien
äfven skiamanti (af skia, skugga) eller psykomanti
(af psyche, själ) och utöfvades af s. k. psykagoger
(själaförare). Trolldomen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0487.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free