- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
987-988

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nero ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

broder, Vilh. Samuel N., hade som bataljonsläkare vid
Lifgardet till häst blifvit regementschefens, grefve
Magnus Brahes, förtrogne, och detta föranledde,
att den driftige och förslagne häradshöfdingen
kallades till Stockholm för att vid den 1828
begynnande riksdagen biträda Brahe i egenskap af
såväl enskildt rättegångsbiträde som handsekreterare,
med särskildt afseende på Brahes ställning som
enskild förmedlare mellan konungen och riksstånden,
i synnerhet bondeståndet. Den skicklighet N. derunder
ådagalade tillvann honom äfven Karl Johans ynnest. Han
förordnades 1830 att utöfva polismästareämbetet
i Stockholm, erhöll 1831 lagmans titel och blef
alltmer konungens private rådgifvare. Med stigande
ovilja såg oppositionen mot »Braheväldet» N:s
stigande inflytande. Han kallades »spionchefen»,
och man viste, att han nästan hvarje afton hade
audiens i »sängkammaren», hvilken icke sällan var
den verkliga »rådkammaren». Men ingen förnekade
hans arbetsförmåga, skicklighet, nit och drift. 1836
förordnades han att förvalta underståthållareämbetet
under fyra månader och fick derunder jämväl någon
tid, under överståthållarens tjenstledighet,
förrätta dennes tjenst. Konungens bevågenhet växte
derunder alltjämt, och i konseljen d. 21 April
1837 förklarade Karl Johan, att han utsett N. till
t. f. justitiekansler, i st. f. den, som då innehade
detta förordnande. Justitiestatsministern afstyrkte
ett sådant steg, enär han ansåg N. »hvarken innehafva
de egenskaper eller det anseende i allmänheten,
som erfordras att förvalta justitiekanslersämbetet,
ett af de vigtigaste i riket», och alla konseljens
ledamöter instämde i detta afstyrkände, en med ännu
skarpare motivering än justitiestatsministerns. Men
konungen förklarade, »att hvad statsrådets ledamöter
anmärkt rörande N:s utnämning vore ett skäl hvarför
H. M:t borde stå fast i sitt beslut om detta
tillförordnande, ty om H. M:t lyssnat till de lösa
rykten, hvilka ofta allmänt kringspridts . . .,
så hade orättvisor blifvit begångna och de högste
ämbetsmännens trogna tjenster blifvit misskända». Och
utan att ens afvakta protokollsjustering skulle
beslutet expedieras. Statsrådet lät härvid bero, men
1840-års konstitutionsutskott fann förhållandet värdt
en anmälan enligt 107 § Reg. formen. – N. öfvertog
under sådana förhållanden justitiekanslersämbetet,
hvarå han 1838 erhöll ordinarie fullmakt,
just när förbittringen mot honom nått sin
höjd. Justitiekansleren var då chef för Nedre
justitieexpeditionen inom K. M:ts kansli samt
i statsrådet föredragande vid justitieärendens
afgörande. »Nermanska regimen» vid befordringar
klandrades inom pressen med stor bitterhet. Ett af
N. utarbetadt förslag till landshöfdingeinstruktion
afstyrktes af alla vederbörande. Och då slutligen
hofkansler och justitiekansler 1838 enats i att för
majestätsbrott åtala yttranden i tryck, hvilka riktats
mot »konseljen», och den celebraste af de åtalade,
assessor Crusenstolpe, af den utsedda juryn blifvit
fälld, skockades folkmassor kring N:s bostad under
skrän och fönsterinslagningar. Detta gaf anledning
till garnisonens ingripande, nya truppers inkallande
till hufvudstaden och en under flere månader fortgående
upphetsad sinnesstämning icke blott i hufvudstaden,
utan i hela landet. Men N. mötte oviljan med
lugn fasthet och fortsatte som förr sina dagliga
uppvaktningar hos konungen, hvars uppfattning
af de pågående händelserna han väsentligen
påverkade. Under N:s auspicier bildades 1839 det
konsortium, som inköpte och till »oppositionstidning
mot oppositionstidningarne» ombildade »Svenska
biet», hvilket likväl föga förmådde påverka
opinionen. Den 1840 sammanträdande riksdagen
visade redan i början en sådan hållning, att
en ministèr-förändring tillråddes Karl Johan
af sjelfve M. Brahe, sedan denne t. o. m. af
K. O. Palmstierna fått höra, att regeringens rättvisa
och opartiskhet drogos i tvifvel. Att dervid N. i
väsentlig grad afsågs torde icke vara oantagligt,
hälst när man sammanställer detta yttrande med
justitie-ombudsmannens om den af N. framdragne och
beskyddade polismästaren i Stockholm, som »framför
andra påkallat allmänna åklagaremaktens lagenliga
verksamhet». När justitiestatsministersämbetet
tillbjöds A. Posse, gjorde denne för mottagandet
till vilkor, att N. skulle aflägsnas. Den 28 Mars
1840 utnämndes Posse till justitiestatsminister
och justitiekanslern N. till landshöfding i
Kalmar län. N. afreste till sitt län; och då han
kort derpå återkallats till Stockholm för att
förklara sig angående vägrad ackordsersättning,
begagnade han tillfallet att inför konungen gifva
luft åt sin misstämning på ett sätt, som, enligt
dåv. civilministerns uppgift, väckte konungens
synnerliga förvåning. Som ett sista bevis på gunst
tilldelade dock konungen honom adlig värdighet,
i Okt. 1843. Ehuru å riddarhuset introducerad
(1845), deltog N. icke i riksdagsförhandlingarna
derstädes. – Sitt rykte som skicklig ämbetsman
bibehöll N. oförminskadt äfven som landshöfding,
intill dess försvagad helsa och enskilda omsorger
under de sista lefnadsåren minskade intresset för de
allmänna värfven. Han afled efter ett slaganfall,
å landshöfdingebostället Skälby, d. 9. Okt. 1852.
H. W.

Nero, tillnamn for medlemmar af den claudiska ätten
i Rom, bland hvilka, utom kejsaren, särskildt må
nämnas Germanicus’ och Agrippina d. ä:s äldste son,
som dog omkr. 25 år gammal år 30 eller 31 e. Kr.

N. (Lucius Domitius), romersk kejsare, född år 37, var
son af Cnejus Domitius Ahenobarbus och Germanicus’
dotter, den lättfärdiga Agrippina d. y., samt
systerson till kejsar Caligula. Hans fader skall hafva
vid hans födelse yttrat, att ett barn af en fader
sådan som han och en moder sådan, som Agrippina blott
kunde blifva till förderf för samhället. Utgången gaf
honom rätt. Men också förenade sig mycket för att nära
de onda böjelser, hvilkas frön gossen kunde hafva
ärft. Tidens luft var mättad med skadliga inflytelser,
och lifvets pröfningar på kejsaretronen voro mer än
tillräckliga att i grund förstöra ett viljesvagt och
njutningslystet barn. Ty ett barn var och förblef N.,
men ett »förfärligt barn», i hvars lekar vällust och
grymhet togo ut sin rätt. Af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0500.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free