- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
989-990

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nero ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

naturen var han utrustad med rätt goda gåfvor; hans
fallenhet låg särskildt åt dans, sång och i allmänhet
åt de sköna konsterna. Hans uppfattning blef också
fullständigt estetisk; någon tankestyrka och något
verkligt sinne för rätt och orätt, godt och ondt
funnos icke hos honom. Under sin tidigaste barndom
uppfostrades N. i sin fasters, Domitia Lepidas,
hus, ett ingalunda godt hem, allraminst för den deri
ovälkomne brorsonen. Sedan modern återkommit från sin
förvisning, fick han till uppfostrare en ytterst dålig
man vid namn Anicetus. När så Agrippina år 49 blef
gift med kejsar Claudius, anförtroddes ledningen af
N:s uppfostran åt filosofen Seneca. Dennes snille och
i välklingande fraser klädda filosofiska läror kunde
icke utöfva ett genomgripande och varaktigt inflytande
på en natur sådan som N:s, allrahälst som denne
måste komma underfund med, att Seneca icke lefde
så, som han lärde. Hans lärare i krigiska idrotter,
pretorianhöfdingen Burrus, var åter alltför kärf att
kunna vinna lärjungens förtroende. Agrippinas hela
syfte var att skaffa sin son makten med uteslutande af
Claudius’ son i ett föregående gifte, Britannicus. Hon
använde härtill all sin öfvertalningskonst och sitt
välde öfver sin svage man, som också förmåddes att
adoptera N., och det dröjde ej länge, förrän hon
till förmån för sin son röjde Claudius ur vägen
genom gift (år 54). Redan vid sekularfesten år 47
hade N. i cirkus vid gossleken »Troja» i hög grad
ådragit sig folkets uppmärksamhet och bifall genom
sitt intagande yttre och sin skicklighet i leken. De
handklappningar, som då egnades den tioårige gossen,
måste hafva gjort ett djupt intryck på dennes åt det
konstnärliga riktade natur och bidragit att utveckla
den inneboende fåfängan.

Vid sitt uppstigande på tronen, år 54, mottogs också
den 17-årige ynglingen af allmänna välönskningar
och de bästa förhoppningar. I början rättfärdigade
N. folkets förväntan. Under de första fem åren
af sin regeringstid skötte han sig förträffligt,
visade aktning för senaten och lät sina lärare,
Seneca och Burrus, leda ärendena. Riket styrdes
också väl, och allt lofvade godt. Endast Agrippina
vållade svårigheter. Hon ville nämligen beherska sin
son och genom honom riket, men de kloke rådgifvarna
omintetgjorde hennes inflytande. N. började känna sig
besvärad af moderns hersklystnad, och då denna skarpt
tillrättavisade honom för hans älskogshandel med en
frigifven, Acte, blef förhållandet spändt. Agrippina
påstås hafva hotat honom med Britannicus, hvilket
åter skall hafva haft till följd, att N. lät
förgifta denne (år 55). Berättelsen härom kan ock ej
anses till fullo styrkt. Britannicus synes hafva
lidit af fallandesot. Mot slutet af år 58 gjorde
N. bekantskap med en skön, men lättsinnig qvinna,
Poppaea Sabina. Denna ville med all makt blifva
kejsarinna och uppeggade honom mot modern. Slutligen
lät N. förleda sig att röja Agrippina ur vägen (59),
och då hon var mördad, utspriddes, att hon stämplat
mot kejsarens lif. Hela Rom firade nu kejsarens
räddning; folk och senat täflade att med
lågt smicker hylla modermördaren. Plågad
af samvetsqval, sökte N. tröst i nöjen och
njutningar. Framförallt älskade han att uppträda
såsom konstnär, i sång, flöjt- och citterspel,
samt såsom kappkörare i cirkus. Till en tid lyckades
hans rådgifvare af hålla honom från att låta se sig
offentligt, men han uppträdde i palatsets enskilda
teater. Han synes icke hafva saknat virtuositet, men
ville gälla för mer än hvad han var, och hans önskan
derutinnaa vann naturligtvis näring af det ymniga
bifall, som slösades på kejsaren-konstnären. Huruvida
han haft någon afsigt att tända ett konstens lif
i Rom och så hellenisera den romerska verlden må
lemnas derhän; hans eget tycke torde hafva spelat
största rollen. Visst är, att romarna kände förakt och
vämjelse, då han lät se sig offentligt samt förmådde
senatorer och riddare att likaledes uppträda på
skådebanan inför allas ögon.

N. blef till sin olycka bekant med en vällustig
bof vid namn Tigellinus, hvilken snart icke endast
tjenstgjorde såsom ett slags ceremonimästare för
nöjena vid hofvet, utan ock bemäktigade sig väldet
öfver kejsaren i statsangelägenheter samt ingaf honom
misstankar om stämplingar mot hans lif och krona. Den
forna mildheten var nu förbi, och majestätsbrottmålen
började åter komma till heders. År 62 dog Burrus –
man har påstått af gift, hvilket dock är obestyrkt –,
och Seneca blef aflägsnad. Poppaea och Tigellinus
herskade. N. förleddes att förskjuta och döda sin
ädla maka Octavia, Claudius’ dotter, hvarefter han
förmälde sig med Poppaea. Hon skänkte honom en dotter,
och N. var nu öfverlycklig; men hans sällhetsrus blef
kort, ty barnet dog efter 4 månader. Derefter störtade
han sig i en hvirfvel af nöjen och utsväfningar utan
all sans och måtta. Kom så den grufliga eldsvåda, som
år 64 ödelade en stor del af Rom. Ryktet påstod, att
N. sjelf låtit anlägga den för att se »Trojas brand»,
och att han i en citterspelares drägt deklamerat ett
qväde om Ilions fall. Sedan skall han, för att afleda
misstankarna från sig, hafva beskyllt de kristne för
mordbrand och låtit på det grymmaste sätt taga dem
afdaga. Men en opartisk granskning ger vid handen,
att ytterst ringa sannolikhet finnes för att N. skulle
hafva förorsakat en eldsvåda, i hvilken så många
härliga konstskatter gingo förlorade, bl. a. det af
honom uppbyggda s. k. »genomgångshuset». Misstanken
mot de kristne torde hafva blifvit väckt hos
allmänheten. Efter branden återuppbyggdes den
förut trånga och oregelbundna staden på ett mera
ändamålsenligt sätt. N. lät då bygga det berömda
Domus aurea (gyllene huset), innefattande ett,
storartadt palats i förening med en vidsträckt park,
som inneslöt ängar, vingårdar, dammar, djurgård och
villor. Anläggningen sträckte sig från den palatinska
höjden till den esqvilinska.

År 65 stiftades en sammansvärjning, åsyftande att
sätta C. Piso på tronen. Den hade så när lyckats,
men i sista stunden röjdes planen, och nu rasade
förföljelsen mot både

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0501.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free