- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
995-996

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nero ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

var medlem (1844) af Vetenskapsakademien i Petersburg
(som tilldelade honom halfva Demidovska priset) och
af Finska vetenskaps-societeten, som han var med om
att stifta, och i hvars »Acta» hans flesta skrifter
finnas offentliggjorda. – Med öppen blick för den då
i rask utveckling stadda fysiska vetenskapens kraf
kastade N. sig på elektricitetsläran och lyckades,
snart sagdt vid sina första steg på forskningens bana,
göra vetenskapen en god tjenst genom konstruktionen
af en galvanometer, som i afseende å noggranhet
öfverträffade alla instrument af detta slag,
hvilka man intill denna tid begagnat. På samma
gång han fortsatte att utveckla och fullkomna sin
galvanometer, hängaf han sig med ifver åt studiet af
meteorologien och jordmagnetismen, hvilka just på
denna tid tilldrogo sig den vetenskapliga verldens
särskilda uppmärksamhet. Med Gauss och Weber kom
N. i personlig beröring vid ett besök i Göttingen,
och derifrån härledde sig hans ifriga bemödanden att
gagna denna sak, hvars stora betydelse han insåg. I
fullkomnandet af sin galvanometer kom N. ganska
långt, men döden hindrade honom att meddela den
vetenskapliga verlden det bästa han i denna väg
frambragte. Instrumentet, hvars särskilda delar finnas
i fysikaliska instrumentsamlingen vid universitetet
i Helsingfors, har någon likhet i princip med det,
som beskrifves af Lenz (med hvilken N. i denna
fråga korresponderade), men är i alla afseenden
fullkomligare. Genom sin ifver för den jordmagnetiska
och meteorologiska forskningen lyckades N. ehuru med
ej ringa svårigheter utverka anslag för inrättandet
af ett magnetiskt och meteorologiskt observatorium
i Helsingfors. Samtidigt fick han till stånd en för
den arbetande fysikern ytterst nödvändig institution,
nämligen en väl utrustad verkstad för konstruktion af
finare vetenskapliga instrument. Vid insamlandet af
observationsmaterialet nedlade N. synnerligen stor
omsorg, hvarom de i tryck utgifna magnetiska och
meteorologiska observationerna för åren 1844–48 bära
vittne. Under sina observationer för utrönande af de
allmänna lagarna för temperaturens dagliga och årliga
gång samt möjliga periodiska afvikelser på grund af
andra orsaker än årstidens vexlingar lyckades N. göra
en mycket intressant upptäckt, näml. att temperaturen
på jorden visar en period, som nära ansluter sig till
tiden för solens rotation. Den utvisade visserligen
endast en temperaturskilnad af 0,6°, men denna
skilnad var dock tillräckligt stor för att gifva
N. anledning att derur söka exakt bestämma tiden för
solens rotation till 27,26 dagar. I sammanhang med
detta arbete, som väckte synnerlig uppmärksamhet
i den vetenskapliga verlden, sysselsatte N. sig
med undersökningar angående de variationer, som
bestämningarna af solens diameter äro underkastade,
och kom till det märkliga resultat att solen måste
hänföras till de variabla stjernornas antal, äfvensom
att man högst sannolikt måste antaga tiden för de
variabla stjernornas rotation omkring sina axlar
dubbelt längre, än man gjort. N. framvisade äfven
ett samband mellan jordmagnetismens
variationer och temperaturvariationerna, i det att
hans undersökningar ådagalade samma förlopp hos
kroklinien för deklinationens och temperaturens
variation på jorden. – År 1850 utgaf J. V. Snellman
Skrifter af Johan Jacob Nervander utgifna till
minne för landsmän,
i 2 dlr, innehållande populära
vetenskapliga skrifter, minnestal m. m. samt ett
urval af N:s skaldestycken. Det förnämsta bland
dessa är Jephtas bok, en minnessång i Israel,
hvilket 1832 af Svenska akademien belönades med
det mindre priset. Såsom skald nådde N. icke
det högsta, men hans dikter vittna om det finaste
skönhetssinne, paradt med ett öppet öga för naturen.
S. L.

Nervcell. Se Nervväf.

Nervdroppar, Bangs nervdroppar (liquor nervinus
Bangii
), kamferdroppar, med., kallas svenska
farmakopéns aether spirituosus camphoratus (solutio
camphorae spirituoso-cetherea
Ph. Su. ed. VI), som är
en lösning af 1 del renad kamfer i 6 delar »Hoffmanns
droppar» (se d. o.). Dessa nervdroppar användas ofta
såsom ett hastigt och kraftigt lifvande medel under
anfall af vanmakt, svimningar, kramp och konvulsiva
rörelser hos nevrasteniska personer samt i sjukdomar
med adynamisk karakter, då krafterna sjunka svårt
o. s. v. De användas äfven mot kolera. Formeln för
dessa droppar meddelades först af den danske läkaren
F. L. Bang (d. 1820). O. T. S.

Nerver (af Lat. nervus, sena, muskel, Grek. nevron,
sena, nerv). 1. Anat. och fysiol., samlingar af
trådar, som i kortare eller längre sträckor hos
högre djur och hos menniskan gå mellan centrum och
periferien, leda yttre eller inre retningsintryck
och förmedla känsel, rörelser, sinnesförnimmelser
m. m. En nerv har ofta formen af en rund sträng
samt är vanligen hvit till fårgen och sammansatt af
flere eller färre nervtrådar, hvilka inneslutas
af den sammanhållande bindväfsslidan och äro
utrustade med blodkärl och lymfvägar. Sällan går en
nerv oförändrad mellan sina ändpunkter; vanligen
grenar han sig på det sättet att somliga af hans
nervtrådar afskiljas från de öfriga och, omslutna
af bindväf, sjelfständigt löpa åt sitt håll. Mot
den periferiska änden upplöser nerven sig genom
fortsatta förgreningar i sina elementära nervtrådar
och dessa i sina fibriller (se Nervväf), hvilka åter
i sin ordning ingå i sina ändorgan, olika för olika
kroppsorgan och för skilda ändamål (muskelcellor,
körtel- och sinnes-epitel m. m.). – Nerverna kallas
cerebrala (hjern-nerver), spinala (ryggmärgsnerver)
och ganglionära l. sympatiska, alltefter som de utgå
ur hjernan, ryggmärgen eller gangliesträngen. På
vissa ställen af de cerebro-spinala och allmänt
inom de sympatiska icke blott förgrenas nerverna,
utan de utgångna grenarna sluta sig till hvarandra,
ofta för att å nyo utskicka grenar. Sådana nätformiga
utbredningar kallas flätor (plexus), och inom de
sympatiska flätorna uppträda i dem regelbundet celler,
än enstaka eller få, än ganska talrika och hopade
till ganglier.

Nervernas fysiologiska uppgift är att antingen till
kroppens alla olika organ leda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0504.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free