- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
1063-1064

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nibelungenlied l. Der nibelunge not, ett stort tyskt folk-epos - Nicæa (Grek. Nikaia), i forntiden en betydande stad i Bitynien (Mindre Asien), vid Askania-sjön - Nicander. Se Nikandros - Nicander, Anders - Nicander, Henrik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Diktionen är tämligen enformig, så ock de upprepade
skildringarna af festtåg, gästabud och tornérspel,
men ämnets konstnärliga fördelning är utmärkt,
lidelserna och de storvulna karaktererna äro tecknade
med sanning och kraft samt skildringarna i hög
grad åskådliga. Särskildt vittna stridsuppträdena
om rik uppfinning. Berättelsen framskrider med
äkta episk bredd samt upprullar tragiskt gripande
taflor af trohet och trolöshet utan gräns. Bland
verldsliteraturens episka dikter kan N. i betydenhet
ställas näst efter de homeriska sångerna. –
Af dikten förefinnas 28 handskrifter (deribland
18 fragmentariska), härrörande från 13:de–16:de
årh. Schweizaren J. Bodmer återupptäckte N. och utgaf
senare hälften deraf (1757). Första fullständiga
uppl. utgafs 1782 af schweizaren H. Myller, men först
med nyromantikens förkärlek för medeltiden väcktes
ett lifligare intresse för detta epos. 1810 utgaf
Fr. H. von der Hagen en reviderad text. Epokgörande
blef den undersökning, som K. Lachmann framlade i sin
edition 1826. Ledd af Wolfs Homeros-teori, sökte
han skarpsinnigt i N. särskilja 20 olika ballader,
hvilka skulle samlats omkr. 1210 samt hopkittats
medelst oäkta strofer och versrader af samlarens
egen tillverkning. Lachmanns åsigt gällde länge
såsom bevisad, tills A. Holtzmann 1854 uppvisade
godtyckligheten i densamma. F. Pfeiffer trodde sig
(1862) kunna uppvisa diktens författare i österrikaren
Kürenberger, en af de äldste minnesångarna,
hvilken kunde anses för nibelungenstrofens
uppfinnare. K. F. Bartsch kom efter noggranna
språkliga undersökningar 1865 till det resultat,
att eposet är (efter äldre sägner och visor)
författadt på 1140-talet af Kürenberger i
väsentligen orimmad form, men med assonans, att
1170 en yngre skald utstyrt det med rim samt att
på 1190-talet två skalder oberoende af hvarandra
fullbordat införandet af rimmen. Resultatet af dessa
tvännes arbete förelåge i S:t Gallen-handskriften
och Hohenems-handskriften. Bartschs kritiska
edition (1870–80) är utmärkt. För hans teori, som
i motsats till Lachmanns häfdar enheten i eposet,
tala de omständigheterna, att assonanser finnas i
alla handskrifterna samt att rimmen ingalunda äro
så goda, som man kunde väntat af den inspiration, af
hvilken det hela är ett alster. Så mycket torde vara
afgjordt, att N. eger sitt ursprung i kortare hedniska
hjeltesånger (ur frankiska, burgundiska, östgotiska
och hunniska sagokretsarna), hvilka fortplantats hos
de lägre folkklasserna samt upptagits och hopfogats
af konstbildade vandrande skalder i södra Tyskland,
hvilka deri inlade mycket af sin egen tids riddarelif,
gjorde tillsatser och utmönstrade stötande drag,
i det att de till kostymen förkristligade och
romantiserade det hela. – Dikten är öfversatt på
nyhögtyska (af Simrock, Bartsch, Marbach, Gerlach,
Junghans m. fl.) och på flere europeiska språk,
dock ej de skandinaviska. Ämnet har i nyare tid
omdiktats i dramatisk form af Raupach, Geibel,
Hebbel, Wilbrandt m. fl., episkt af W. Jordan,
i musikdrama af R. Wagner. – Ett bihang till N. är
den matta konstdikten Die klage, som skildrar de
efterlefvandes sorg. E. F-t.

Nicaea (Grek. Nikaia), i forntiden en betydande stad i
Bitynien (Mindre Asien), vid Askania-sjön. Den anlades
af Antigonos (316 f. Kr.) under namnet Antigonia,
men fick af Lysimachos namnet N. Den var sedermera
omvexlande med Nikomedia Bityniens hufvudstad. Tidigt
blef staden säte for en kristen biskop och längre
fram för en ärkebiskop. Sedan Konstantinopel blifvit
rikets hufvudstad (4:de årh.), blef N. en ännu mera
vigtig ort, hvars vidsträckta murar än i dag äro
nästan fullständigt bibehållna. Någon tid efter
den osmanska eröfringen (14:de årh.) bibehöll den
sitt välstånd, men är nu en usel by, kallad Isnik
(se d. o.). I kyrkohistorien är N. bekant genom de
derstädes 325 och 787 hållna kyrkomötena (det 1:sta
och det 7:de ekumeniska konciliet). På det förra
fördömdes arianismen och fastställdes den nicenska
bekännelsen (se Arianer). Det andra sammankallades
af kejsarinnan Irene, som der lyckades få bilddyrkan
erkänd (se Bilddyrkan).

Nicander. Se Nikandros.

Nicander, Anders, poet, öfversättare, f. 1707 i
Näshults socken, Jönköpings län, studerade 1716–28
i Lund och begaf sig sistn. år till Stockholm. Der
blef han 1732 lärare för presidenten von Fersens
söner, ingick sedan i tullarrende-societetens kansli
och sysselsatte sig för öfrigt med utgifvande af
öfversättningar från flere lefvande språk. Med
sina Oförgripelige anmerckningar öfver svenska
skalde-konsten
(1737) sökte han grundlägga en
svensk metrik efter antika mönster, och han gaf
genom sina egna skrifter bevis för sin stränga
teoris utförbarhet. Så tillkommo tid efter annan
de på »svensk heroisk vers» affattade tolkningarna
af Virgilius’ Aeneis (blott 2 sånger, 1751),
densammes Ecloger (1752), Jesu Syrachs gyllene A B C
D (1759), Konung Salomos ordspråk (1760) m. fl. och
omsider Gamla sanningar i ny drägt (1766–67),
ett slags versifierad tänkespråkssamling. Flere
andra öfversättningar hade han i handskrift
utarbetat, bland dem tolkningen af hela Aeneis, för
hvilken rikets ständer 1756 gåfvo honom en ansenlig
penningskänk. N. var bekant äfven som latinsk skald,
och som sådan rönte han samtidens erkännande för
sin makt öfver formen, ehuru han mycket sysslade med
konstigheter, såsom anagram, kronostiker, eteostiker
o. dyl. – N. blef 1737 kontrollör vid stora sjötullen
i Vestervik, sedermera manufakturkontorets ombudsman
och tjenstgörande packhusinspektor samt erhöll 1761
pension och professors titel. Han afled i Vestervik
1781 (ej 1777). – En samling af N:s verser är intagen
i 18:de delen af Hansellis stora samling 1874).
-rn.

Nicander, Henrik, astronom, statistiker, född i
Vrena socken (Södermanland) d. 18 April 1744, blef
student i Upsala 1763, filos. magister 1767 och docent
i astronomi 1770. Han kallades 1776 till biträdande
sekreterare vid Vetenskapsakademien, blef ordinarie
sekreterare och astronom 1784 samt erhöll på grund af
vacklande helsa afsked från dessa befattningar 1803
och fick 1814 kansliråds titel. Han dog i Stockholm
d. 11 Febr. 1815. N. var ledamot af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0538.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free