Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nicaragua, republik i Central-Amerika - Nicaragua-sjön (af infödingarna kallad Cocibolca), insjö i central-amerikanska republiken Nicaragua - Nicastro, stad uti ital. prov. Catanzaro - Niccolini, Giovanni Battista - Niccolò da Foligno - Niccolò di Cecco - Niccolò di Piero de' Lamberti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
representanternas hus med 11 och en senat med 10
medlemmar. Regeringens säte (förr Granada och Leon)
har sedan 1851 varit Managua. Staten är indelad i
7 departement: Rivas, Granada, Leon, Chinandega,
Nueva-Segovia, Matagalpa, Chontales, hvartill komma
»la commarca» de San Juan del Norte och »la reserva»
Mosquitia (Mosquitokusten). Inkomsterna uppgingo 1885
till omkr. 1,8 mill. doll., härrörande af tullar,
regeringens monopol på bränvin, tobak och krut samt
en skatt på slagtade nötkreatur. Utgifterna användas
hufvudsakligen på underhållet af en armé på 2,000
man och på betalningen af räntan på statsskulden,
som uppgår till 1,5 mill. doll. Jernvägarna hade
1885 en längd af 150 km. Nationalflaggan består af
3 horisontala fält: det mellersta hvitt, de yttre
blå, i midten en vapensköld i guld med 5 brinnande
vulkaner. Mynt: peso (ungef. = dollar). För mått, mål
och vigt är metersystemet infördt. – Historia. Efter
den spanska eröfringen (1520-talet) bildade N. en
»intendantura» i generalkapitanatet Guatemala,
förklarade sig 1821 oberoende af Spanien och blef
1823 en af de 5 förenade staterna i Central-Amerika
(se d. o.). Så länge unionen egde bestånd (till 1838),
var N. skådeplatsen för ständiga blodsutgjutelser,
förorsakade dels af dess försök att lösslita sig
från förbundet, dels af dess krig mot Costa Rica
rörande besittningen af Guanacaste (området mellan
Nicaragua-sjön och Nicoya-viken), dels äfven af
bitter rivalitet mellan städerna Leon och Granada,
de resp. hufvudorterna för det liberala och det
konservativa partiet. Efter 1838 har N. varit
hemsökt af en oafbruten följd revolutioner och
inbördeskrig, genom hvilka landet ödelagts och dess
forna industri kommit i lägervall. Särskildt må
nämnas röfvareexpeditionen, som den nord-amerikanske
äfventyraren Walker företog 1855 med en skara tyska
och nord-amerikanska kamrater. Ombedd af demokraterna
i Leon att hjelpa dem mot aristokraterna i Granada,
eröfrade han i Okt. 1855 Granada och förklarade sig
för president. De kringliggande staterna San Salvador,
Honduras och Costa Rica utfärdade mot honom en
formlig krigsförklaring 1856 och besegrade honom
1857. Efter tvänne nya försök att återvinna makten
(1857 och 1860) blef han tillfångatagen och skjuten
(Sept. 1860). De sedan längre tid tillbaka mellan
N. och Förenta staterna förda underhandlingarna
rörande åstadkommandet af en kanal mellan Karibiska
och Stilla hafven längs San Juan hafva ännu icke
(1887) ledt till något definitivt resultat.
Nicaragua-sjön (af infödingarna kallad
Cocibolca), insjö i central-amerikanska republiken
Nicaragua, ligger på omkr. 40 m. höjd och har en
areal af 8,280 qvkm. Sjön är omgifven af vulkaner,
och i densamma ligga flere fruktbara och merendels
bebodda öar af vulkaniskt ursprung, och med flere
vulkaner, af hvilka den betydligaste är Ometepec,
som efter lång hvila hade ett utbrott i Juni 1883. Den
något högre liggande Managua-sjön (1,450 qvkm.) står
i förbindelse med N. genom den omkr. 35 km. långa ån
Tipitapa, och sjelf afbördar N. sitt vatten
genom San Juan, som genombryter bergskedjan och faller
ut i Karibiska hafvet vid San Juan del Norte. Floden
är 200 km. lång, ganska bred och djup, men flere
farliga forsar bereda ångbåtsfarten besvärliga hinder.
Nicastro, stad uti ital. prov. Catanzaro, 10
km. från S. Eufemia-viken. 14,067 innev. i kommunen
(1881). Biskopssäte.
Niccolini, Giovanni Battista, italiensk
sorgspelsdiktare, f. nära Pisa 1782, blef 1807
professor i historia och mytologi vid konstakademien
i Florens. Död derst. 1861. Under inflytande af
Ugo Foscolo och Monti skref N. sin första dikt, La
peste di Livorno (1804). Hans tidigaste tragedier
(Polissena, 1810, m. fl.) stödja sig i kompositionen
på grekerna och i stilen på Alfieri. I Nabucco (1819)
framställdes Napoleon I under den babylonske konungens
mask. Emellertid greps N. af den romantiska strömmen
och valde för framtiden fosterländska ämnen. Han
räknas som den omskapade italienska vitterhetens
främste dramatiker. Ett tändande patriotiskt patos
fann från hans stycken väg till folkets hjerta. N. går
ej synnerligen på djupet i karaktersteckningen, men
vet att framställa klara, typiska figurer. Den enda
klassiska regel han i sin senare period iakttager
är handlingens enhet. Denna drifver han ända till
enhet i stämning, så att han aktar sig väl att med
något komiskt eller hvardagligt element afbryta den
något enformiga högtidligheten af sin rika, svällande
diktion. De märkligaste af hans sorgspel äro Antonio
Foscarini (1827), Giovanni da Procida (1830), hvarest
ett energiskt hat mot främlingsväldet kommer till
utbrott, Arnaldo da Brescia (1835), ett ovanligt
storslaget stycke, som intager en hedersplats inom
Italiens dramatik, och Filippa Strozzi (1847). Raden
slöts af Mario ed i cimbri (1859). N. offentliggjorde
äfven dikter och konsthistoriska afhandlingar. Hans
arbeten utgåfvos saml. i 10 bd 1862 o. f. I kyrkan
Santa Croce i Florens restes 1883 en minnesvård öfver
honom mellan Michel Angelos och Galileis.
Niccolò da Foligno [-li’njå], italiensk målare,
af Vasari kallad N. Alunno (se d. o.).
Niccolò di Cecco [tjackå], italiensk arkitekt,
som omkr. 1340 i staden Prato (norr om Florens)
till den af Giovanni Pisano förstorade dômen lade
dess campanile (klocktornet), en efterbildning af
Giottos campanile i Florens, ehuru i enklare och
gröfre former.
Niccolò di Piero de’ Lamberti, efter sin födelsestad
vanligen kallad N. d’Arezzo eller N. Aretino,
italiensk bildhuggare, omnämnes första gången 1388 i
florentinska dokument, kallades 1400 af Bonifacius IX
till Rom för befästandet af S. Angelo och lefde ännu
1444. Han utförde i Florens stoder af ett par bland
kyrkofäderna på campanilens östra sida (1393–1402)
och en sittande kolossalfigur af Marcus (1408–1415),
ursprungligen ämnad för dômens fasad (nu i Tribuna
di S. Zanobi), alla utmärkta af ett allvarligt
sträfvande, som söker komma ifrån beroendet af
gotiken. 1408 fullbordade han dekorationen af dômens
andra nordliga port, bestående af akantusrankor med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
