- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
1085-1086

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nicolini ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

konsertsångerska. På scenen visade hon till en början
inga egentliga dramatiska anlag annat än för naiva
eller skälmska partier, men genom ytterst samvetsgrant
och flitigt studium har hon lyckats utmejsla äfven
så svåra allvarligare karaktersroller som »Carmen»
och »Amneris» till fullt njutbara skapelser.
A. L.

Niel [niä’l], Adolphe, marskalk af Frankrike,
f. 1802, blef 1825 officer och kämpade sedan i
Algeriet, der han avancerade till öfverste. Såsom
chef för genistaben deltog han 1849 i Roms belägring
och utnämndes s. å. till brigadgeneral. 1854
var han genibefälhafvare för expeditionen till
Östersjön och vid Bomarsunds intagande samt sändes
derefter till Sevastopol, hvarest han i April 1855
fick befälet öfver alla ingeniörtrupperna. Under
italienska kriget 1859 stod N. i spetsen för 4:de
armékåren. I slaget vid Solferino (d. 24 Juni
s. å.) måste han, ställd i midten af den franska
slaglinien, uppbära tyngden af österrikarnas anfall,
men lyckades bryta detsamma. Han belönades derför med
marskalksstafven. I Jan. 1867 aflöste N. marskalk
Randon såsom krigsminister och var snart färdig med
ett härordningsförslag, i hvilket den allmänna
värnpligten togs mera i anspråk, än förut varit
fallet. Förslaget mottogs med en storm af ogillande
och antogs först 1868, men i betydligt försämradt
skick. Enligt detsamma skulle årligen uttagas 100,000
man, hvaraf en del skulle tjenstgöra 5 år, en annan
del blott några månader (att sätta annan man i sitt
ställe var tillåtet). Hela tjenstetiden utgjorde 9
år, och arméns krigsstyrka beräknades till 800,000
man. Härtill kom mobilgardet, som endast ofullständigt
organiserades. Till skada för Frankrike fick N. icke
genomföra sin organisation. Han afled nämligen
1869. N:s staty är rest i hans födelsestad, Muret.
C. O. N.

Niello (Med. Lat. nigellum, af Lat. niger,
svart). 1. Namn på en blandning af vissa metaller
(silfver, koppar, bly) med svafvel och borax,
hvilken användes för att åt silfver gifva en mörk
färgton, vexlande från matt grå till djupaste
svart. Blandningen, hvars proportioner äro mycket
olika hos olika utöfvare af konsten, stötes till ett
pulver, anbringas i graverade fördjupningar i silfret,
bringas genom upphettning i smältning, hårdnar och
poleras, hvarefter teckningen framstår mörk mot
en blank silfverbotten. Niellotekniken, måhända ej
okänd af de gamle, var med säkerhet bekant under
den tidigare medeltiden och nyttjades vid prydandet
af smärre silfverföremål, kalkar, bägare, skålar,
dolkfästen o. d. Den nådde under ungrenaissancens tid
uti Italien (1400-talet) och derpå följande period en
hög grad af konstnärlig utveckling. Särskildt plägade
nielloarbete anbringas å de små s. k. kysstaflor
(pax), hvilka af presten framräcktes åt de trogne
att kyssas, och som visade religiösa bilder i
det sirligaste och finaste framställningssätt. –
Äfven i Orienten utföras nielloarbeten af stor
skönhet. I vissa delar af Syd-Ryssland, på Krim,
men företrädesvis i Tula, s. om Moskva, har
niello-tekniken blifvit ett slags
folkindustri. Tuladosor, prydda med arabesker,
stadsvyer, klumpiga figurframställningar i
matt svart mot silfverbotten, äro icke häller i
Sverige sällsynta. Härjämte tillverkas små skedar,
urkedjor, smycken o. d. med användande af samma
teknik. På senare tid har nielloarbetet med stor
framgång mångenstädes upptagits å den moderna
konstslöjdens hufvudorter, t. ex. i Wien. Dess
konstnärliga verkan är anspråkslös, men fin
och distingerad, förutsatt att mönstren äro väl
komponerade och att en lämplig proportion iakttages
mellan de silfverblanka och de svarta partierna. –
2. För att pröfva utseendet af en niellogravyr, innan
fördjupningarna fylldes med den svarta massan, plägade
1400- och 1500-talets guldsmeder taga aftryck af den
graverade plåten i svafvel eller på papper. Jämväl
sådana aftryck kallas »nieller». Man har i denna sed
velat se det konstnärliga kopparstickets uppkomst
och tillskrifvit den florentinske guldsmeden Maso
Finiguerra upptäckten häraf år 1452, ehuru ej med
fullt skäl (jfr Kopparstick). Sådana gamla aftryck
af silfverplåtar afsedda för niellering höra till
den grafiska konstens sällsyntaste alster och äro,
eller rättare voro, mycket eftersökta af samlare, ty
de flesta torde nu tillhöra offentliga samlingar. De
utmärka sig vanligen genom sin litenhet (30–100
mm. i höjd eller bredd), en sträng ålderdomlig
komposition samt teckningens och detaljernas
sirlighet, hvarjämte skriften, när sådan förekommer,
är bakvänd. Upk.

Niels Ebbessön [nils]. Se Ebbessön.

1. Nielsen [ni’l-], Nikolaj Peter, dansk
skådespelare, född d. 28 Juni 1795 i Hilleröd, egnade
sig först åt militäryrket och blef 1811 löjtnant vid
artilleriet. Hågen för teatern förmådde honom att
taga afsked, 1820, och s. å. debuterade han med stor
framgång på k. teatern. Till en början spelade
han de yngre hjelterollerna i Öhlenschlägers och
Shakspeares tragedier samt hänryckte åskådarna
genom sin präktiga figur, klangfulla stämma
och varma känsla. Längre fram öfvertog han sådana
roller som Hakon jarl, Macbeth och King Lear, men
återgaf derjämte på ett ypperligt sätt figurer
ur såväl den franska som den holbergska komedien.
Äfven utom scenen förvärfvade han ett namn såsom
deklamatör. På sina konstresor i Sverige och
Norge vann N. stort bifall och gaf bl. a. en serie
gästroller i Stockholm 1857 och 1858. 1829–49 var
han regissör vid k. teatern och erhöll 1855 titel af
professor. Han var emellertid icke tillfreds med den
aktning han åtnjöt såsom konstnär, utan sträfvade att
vinna inflytande på sjelfva ledningen af teatern
och gaf sig derför in i allahanda intriger och bråk
med direktionen och i synnerhet med J. L. Heiberg. Han
lemnade också teatern 1854, men vände efter
Heibergs afgång ett par år senare tillbaka och
qvarstod sedan till sin död, d. 13 Mars 1860.
N. var sedan 1823 gift med den tyska sångerskan
Caroline Walther (d. 1869), men skildes 1831
från henne och äktade 1834 fru A. H. D. Wexschall
(se nästa art.). E. Ebg.

2. Nielsen [nil-], Anna Helene Dorothea,
f. Brenöe, dansk skådespelerska, den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0549.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free