Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nielsen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begaf sig s. å. till Amerika för att i dess urskogar och
fria samhälle söka själsro, men återkom redan 1833 med
gäckade illusioner till Tyskland, hvarest hans namn
som skald under tiden blifvit berömdt. Sedermera
vistades han än i Österrike, än i Schwaben hos
dervarande skaldeskolas medlemmar. I det gripande,
dramatisk-episka diktverket Faust (1836) skildrade han
sin högtsträfvande själs erfarenheter och lidanden,
medan den präktiga episka dikten Savonarola (1837)
afspeglade hans inre religiösa strider. Derpå
följde Neuere gedichte (1838) och den halft episka
diktkransen Die albigenser (1842), i hvilken den fria
tankens rätt gent emot allt förtryck häfdas. Hans
sista större alster var det formlösa fragmentet Don
Juan (utg. 1851 i »Dichterischer nachlass»). Hösten
1844 omtöcknades hans hårdt jägtade själ af vansinne,
från hvilket han förlossades först af döden. Han afled
på hospitalet Oberdöbling vid Wien d. 22 Aug. 1850. –
Lenau intager med sin innerliga, melodiska och
färgglödande diktning ett af de yppersta rummen bland
tyska lyriker. Han är en formsträng ordkonstnär,
som finner sällsynt stämningsrika, centrallyriska
uttryck; han besjunger med manlig hänförelse frihet
och humanitet, han tränger med djup symboliserande
uppfattning in i naturens lif, upphemtande derur
originella tankar och friska, målande bilder. Ett
särskildt behag ega hans realistiska skildringar från
ungerska landsbygden. Men sällan göra Lenaus dikter
ett befriande intryck, ty öfver dem hvilar tyngden af
ett svårmod, som visserligen är äkta och fritt från
all sentimentalitet, men som har en sjuklig håg att
frammana förgänglighetens skräckbilder äfven i de
mest harmoniska taflor. – Lenaus »Sämmtliche werke»
utgåfvos af skalden Anastasius Grün i 4 bd 1855
(många uppl.).
Niemcewicz [njemtse’vitj], Julian Ursin, polsk
författare, f. 1757, fick sin bildning i kadettskolan
i Varsjav samt blef sedan furst Czartoryskis
adjutant, vän och förtrogne. Från vidsträckta resor i
vestra Europa kom han hem till den fyraåriga riksdagen
1788–92, i hvilken han deltog. N. och Trembecki blefvo
det monarkiska partiets främste talare. Författningen
af d. 3 Maj 1791 var delvis hans verk. Med bitter
satir angrep han de konservative (anarkisterna) i sin
komedi Powrot posla (Riksdagsmannens återkomst),
som spelades första gången d. 15 Jan. 1791 och
blef ytterst populär. N. måste gå i landsflykt,
men Kosciuszkos resning kallade honom tillbaka i
fosterlandets tjenst. Han blef Kosciuszkos adjutant,
följde honom senare i fångenskap till Petersburg och,
efter Pauls tronbestigning, till Nord-Amerika. Senare
blef N. statssekreterare i hertigdömet Varsjav
och i det nya konungariket Polen samt president
för Vetenskapssällskapet, men egnade sin mesta tid
åt författareskap. Hans många skrifter (dramatiska
och historiska arbeten, fabler, epigram, elegier och
romaner) äro visserligen ej utan värde, men vittna ej
om någon större poetisk begåfning. N. dog som emigrant
i Paris 1841. Efter hans död utgåfvos hans memoarer
(1848) och »historiska resor» (Paris
1858). Adam Czartoryski utgaf en utförlig biografi
öfver N. (Paris 1860). Lll.
Niemen [njem-]. Se Njemen.
Niemeyer [nimajer]. 1. August Hermann N.,
tysk teolog, f. i Halle 1754, blef der 1779
e. o. och 1784 ord. professor i teologi samt 1804
öfverkonsistorialråd. Sedan Halles universitet
under det napoleonska regementet en kort tid varit
upplöst och N. sjelf genomlefvat en halfårig
landsflykt i Paris, utnämndes han af konung
Jérôme till universitetets kansler och rector
perpetuus 1808, hvilken senare befattning han efter
befrielsekriget nedlade. Under de oroliga tiderna
gjorde han sig väl förtjent om universitetet och
de 1799 åt hans omvårdnad anförtrodda Franckeska
stiftelserna. Han utgaf en oerhörd mängd skrifter,
mestadels af pastoralteologiskt innehåll. I
pedagogiken förvärfvade han sig ett namn genom sina
Grundsätze der erziehung und des unterrichts (1796;
många uppl.). N. dog 1828. – 2. Felix von N., tysk
läkare, den föregåendes sonson, f. i Magdeburg 1820,
blef medicine doktor 1843 och kallades 1855 till
med. professor i Greifswald. Der fullbordade han 1858
sin berömda Lehrbuch der speciellen pathologie und
therapie (2 bd, 1859–61; 11:te uppl., bearbetad af
Seitz, 1884–85), som äfven i Sverige länge utgjort
den mest använda handboken i inre medicin, och
genom hvilken N. utöfvat ett betydligt inflytande
på de medicinska studierna i åtskilliga land. 1860
kallades han till professor i Tübingen. Trots sin
svaga helsa deltog han såsom läkare vid ett lasarett i
Pont-à-Mousson under fransk-tyska kriget. Förutom sitt
nämnda hufvudarbete utgaf N. en mängd andra medicinska
skrifter. Han dog i Tübingen 1871. – 3. Paul N., den
föregåendes halfbroder, f. 1832, blef 1854 med. doktor
och är f. n. (1887) bosatt såsom praktiserande
läkare i Berlin. Jämte rent vetenskapliga arbeten
och läroböcker, såsom Handbuch der theoretischen und
klinischen perkussion und auskultation (1868–71)
och Medicinische abhandlungen (3 bd 1872–75),
har han utgifvit en stor mängd populära medicinska
skrifter, af hvilka några äro öfversatta på svenska.
1. G. R–l. 2. 3. R. T-dt.
Nienburg [nin-]. 1. Stad i hertigdömet Anhalt,
kretsen Bernburg, vid Bodes förening med Saale. 4,674
innev. (1880). Efter ett benediktinkloster,
som fanns der 970–1552, kallades orten fordom
Mönch-N. – 2. Stad i preussiska regeringsområdet
Hannover, vid Weser och jernvägen mellan Hannover
och Bremen. 7,059 innev. (1885). Realprogymnasium,
byggnads- och landtbruksskola. N. var förr starkt
befäst och belägrades d. 23 Aug.–24 Sept. 1625
förgäfves af Tilly.
Niepce [niä’ps], Joseph Nicéphore, fransk tekniker,
f. 1765, d. 1833, tjenade ett par år i armén,
förvaltade 1795–1801 distriktet Nizza samt sysselsatte
sig derefter i sin födelsestad, Châlon-sur-Saâne, med
mekaniska och kemiska arbeten. Genom sina banbrytande
försök på heliografiens område förtjenar han att
betraktas såsom fotografiens egentlige uppfinnare. Se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
