Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nièvre ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förkastades på flere synoder (1163 och 1179). – 2. Filos.,
egentligen den åsigt, enligt hvilken ingenting
finnes till; en öppendagligen orimlig och outförbar
verldsåsigt. I denna strängt absoluta bemärkelse kan
termen användas endast för att beteckna den erkändt
orimliga konseqvens, hvartill man anser en åsigt
leda – följaktligen endast af åsigtens motståndare
och såsom ett tadel af åsigten (så säger man t. ex.,
att den eller den åsigten »leder till nihilism»). Dock
kan man äfven tala om modifierade och relativa former
af nihilism. Med detta namn brukar man då beteckna
ett förnekande af att en sann verklighet är till
för menniskan. Sinneverlden, mena anhängarna af
denna lära, är endast ett sken, och den verkliga
verlden kan ej blifva föremål för vår kunskap (se
Skepticism). Äfven kan hit räknas den åsigt, enligt
hvilken verkligheten skall hafva uppkommit ur intet
och till intet återgå (se K. R. E. v. Hartmann). I
mer afgjordt relativ bemärkelse betecknar nihilism
förnekandet af att inom ett visst (vidsträcktare)
område någonting är eller bör vara, t. ex. antagandet
af att ingen absolut verklighet (Gud) finnes
(se Ateism) eller förnekandet af det relativas
verklighet (»akosinism») eller af vare sig det
osinligas eller det sinligas verklighet. I enlighet
härmed betecknar religiös nihilism förnekandet af
religionens betydelse, sedlig nihilism förnekandet
af pligtens faktum. Nihilism inom samhällsläran
är tendensen att fullständigt vilja upplösa alla
samhällsband mellan menniskor inom äktenskap, familj
och stat. Härmed är öfvergången gifven till nihilism
i politisk bemärkelse. – 3. Polit. En politisk
rörelse i Ryssland, hvilken ledes af ett hemligt
omstörtningsparti, som sedan 1870-talet framträdt
i beslutsam, hänsynslös strid mot regeringen samt
medelst mordanslag mot högtstående personer sökt
sprida skräck och förbereda en politisk-social
revolution i tsarriket. Denna rörelse,
hvilken väsentligen har sina rötter i Rysslands
egendomliga samhällsförhållanden, har genomgått olika
utvecklingsskeden, från de dimmiga teorierna till de
på nära mål riktade gerningarna. Första upphofvet kan
spåras på 1820-talet, i Polevojs tidskrift »Moskva
telegraf» (1824–34), genom hvilken vest-europeiska
idéer strömmade in på den ryska ungdomen. Brytningen
mellan olika filosofiska och nationalekonomiska
system alstrade dervid i sinnena en gränslös
tvifvelsjuka. Men regeringen började förfölja de
vetgirige, idealistiskt svärmande studenterna och
skickade många till Sibirien. Missnöjet ökades genom
det sätt, på hvilket censuren stympade frisinnade
författares arbeten. Men först Alex. Herzen (se
denne) blef »nihilismens fader» genom reformyrkandena
och afslöjandena i sin högst inflytelserika tidning
»Kolokol» (1856). Han representerar för öfrigt
nihilismens filosofiska eller estetiska skede, dess
osäkra ungdomsförsök. Ett klart program uppställdes
deremot 1863 af Tjernysjevskij i hans ryktbara roman
»Sjto djelatj» (»Hvad är att göra»?), hvilken har
blifvit likasom »en uppslags- och lagbok för den nya
lärans praktiska användning». –
Nihilisterna äro från början radikala fiender
till det bestående samhället och kyrkan. De vilja
bortsopa äktenskapet, privat jordegendom och positiv
religion samt hylla i stället den fria kärleken,
kommunismen och ateismen. För nihilisten är hvarje
auktoritet, regel, princip, myndighet förhatlig;
såsom materialist förnekar han i teorien allt
öfversinligt, alla pligter. Inom literaturen
erkänner han endast nyttighetssträfvanden, bland
vetenskaperna endast de empiriska. Denna väsentligen
negativa själsriktning betecknades första gången af
Turgenjev (i »Fäder och söner», 1861) med termen
nihilism (af Lat. nihil, intet). Sedermera har
denna term fått ännu mera skäl för sig, i det att
nihilisterna med ord och handling visat, hurusom de
uppfatta förstörelsens, omstörtningens krafter
såsom de egentligen lifgifvande och skapande i
samhället. Detta uttalades tydligt nog af M. Bakunin,
med hvilken nihilismen inträder i sitt politiska
skede. Han var den genomdrifne, hånfulle förnekaren,
anarkisten och konspiratören (»Revolutionskatekes»
m. m.). Framförallt åsyftade han en internationel
resning af arbetarna. Emellertid hade missnöjet i
Ryssland växt till följd af den svåra öfvergång
från gamla till nya förhållanden, hvilken
Alexander II:s reformer gjorde nödvändig. Nihilismens
studentskaror fingo förstärkning af adelsmän, som
blifvit fattiga genom lifegenskapens upphäfvande,
ämbetsmän, på hvilka större kompetensfordringar nu
ställdes, och prestsöner, hvilka ej längre fingo
sin faders syssla i arf. Den frigifna allmogen
sjelf råkade allestädes i ockrares händer, då den
skulle förvärfva egen jord. Sedan den offentliga
undervisningen gjorts tillgänglig för alla samt
Katkov och D. Tolstoj öfverlastat studiekurserna
med tvångsmässig grekiska och latin, uppammades
ett akademiskt proletariat, för hvilket efter
aflagda examina inga sysslor funnos, och studenten
vände sig emot det samhälle, för hvilket han var
onyttig. Härtill kom, att den nyvaknade industriella
företagsamheten införde från andra land arbetsledare
och arbetare, hvilka i vidare kretsar spredo
vest-europeiska åskådningssätt. Nihilismen, som äfven
hade vunnit materiella resurser, koncentrerade sig
efter denna tid på sina närmaste politiska syften:
tsarens störtande och krig mot ämbetsmännen. – Den
förberedande kursen i praktisk nihilism genomgicks
i de schweiziska universitetsstäderna, i synnerhet
Zürich, hvarest ryssar och ryskor upprättat
ett slags kommunistisk studentrepublik med löst
lefverne. I hemlandet sträfvade man att bilda ett
folkparti, men den väntade framgången bland bönderna
uteblef. Kommunismen kunde väl vara tilltalande för
desse, då af ålder ett slags egendomsgemenskap i
fråga om jord faktiskt eger rum i de ryska byarna,
men angreppen på den »helige» tsaren fyllde dem
med afsky. Nihilisterna kalla denna tid för »de
svikna förhoppningarnas». I början af 1870-talet hade
Tjajkovskijs grupp börjat göra nihilistisk propaganda
bland städernas industriarbetare. Lavrov och hans
anhängare (lavristerna) ville förlägga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
