- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
1113-1114

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nikeforos ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

är d. 6 Dec. – N. framställes i biskopsskrud med
kort grått skägg eller såsom skägglös, vanligen med 3
kulor eller bollar på en bok eller vid fötterna. Han
är framförallt barnens och sjömännens skyddspatron. I
den förra egenskapen har han såsom attribut vanligen 3
nakna barn i en balja (han skall medelst korstecknet
hafva återgifvit lifvet åt tre barn, hvilkas kött
framsatts för honom), i den senare ett ankare. –
2. Se Nils Hermansson.

Nikolaus. Fem påfvar hafva burit detta namn, äfvensom
en mot påfven Johannes XXII uppsatt s. k. »motpåfve».

1. N. I, den helige, äfven kallad den store, 858–867,
den egentlige grundläggaren af medeltidens påfvedöme,
föddes i Rom i början af 9:de årh. Han var den
förste påfve, som faktiskt gjorde gällande papismens
princip att påfven är både kyrkans och den verldsliga
maktens jordiska öfverhufvud. Principen om påfven
såsom hela kyrkans öfverhufvud förverkligade han i
striden (den egentliga striden emellan påfvemakten
och metropolitanmakten) med den mäktige ärkebiskop
Hinkmar af Reims (se Hinkmar), målsmannen för den
frankiska kyrkans sträfvan efter sjelfständighet
(»gallika-nismen»). Grundsatsen om påfvens öfverhöghet
öfver den verldsliga makten genomförde N., då han med
stöd af de sedermera så bekanta »pseudo-isidoriska
dekretalen» (N. var den förste påfve, som stödde
sig på dem) tvang konung Lothar II af Lothringen
att återknyta äktenskapet med sin förskjutna maka
(se vidare Lothar, sp. 110). Då N. förklarade den
i Konstantinopel afsatte patriarken Ignatius för
patriarkstolens rättmätige innehafvare och slungade
bannstrålen mot hans efterträdare Fotios (863),
gaf han derigenom första anledningen till schismen
emellan vester- och österländska kyrkorna. Under N:s
sista regeringsår införlifvades Bulgariens nybildade
kyrka med Rom. Äfven må nämnas, att det var N., som,
genom en bulla 864, utnämnde Nordens apostel Ansgar
till metropolit öfver de skandinaviska och slaviska
folken. – 2. N. II, 1058–1061, hette egentligen
Gerhard och var född i Burgund. Han var biskop
af Florens, då han genom Hildebrands bedrifvande
intog påfvestolen efter Stefan X trots det toskanska
adelspartiet, som valt Johannes Mincio (Benedikt
X). Den senares val förklarades ogiltigt, och han
sjelf bannlystes. Dessa händelser blefvo orsaken till
det märkliga konciliet i Rom 1059, som lade grunden
till påfveval genom kardinalkollegium. Vid detta
möte var N. smyckad med en dubbelkrona, begynnelsen
till den påfliga tiaren och bevis på huru påfvedömet
utvecklat sig i makt. Samma år belänade N. normanden
Robert Guiscard med Apulien, Kalabrien och Sicilien,
för hvilken förläning denne svor påfven vasall-ed
och eröfrade åt honom Kampanien m. fl. områden. Under
N. började striden om nattvarden (se Berengar af Tours
och Nattvard). – 3. N. III, d. 24 Nov. 1277–d. 22
Aug. 1280, hette egentligen Giovanni Gaetani Orsini
och var son till en romersk senator. Han förmådde
den tyske konungen Rudolf af Habsburg att återställa till påfvestolen
det gamla exarkatet (Romagna och Pentapolis) och
fråntog konungen öfver Sicilien, Karl af Anjou,
»riksståthållareskapet i Toscana» jämte värdigheten
af romersk senator samt utgaf en konstitution om
att sistnämnda värdighet derefter skulle tilldelas
endast borgare i Rom. N. anses hafva varit en af de
största politiker, som suttit på Petri stol. Hans
fel voro praktlystnad, slöseri och nepotism. –
4. N. IV, d. 22 Febr. 1288–d. 4 April 1292,
föddes i Ascoli och hette egentligen Geronimo. Han
hade, innan han blef påfve, varit general för
franciskanorden samt kardinalbiskop af Praeneste
(Palestrina). N. indrogs i stridigheterna mellan de
båda romerska adelsfamiljerna Orsini och Colonna
samt stannade i ett förödmjukande beroende af den
senare. Han krönte Karl II af Anjou till konung
öfver Sicilien, men kom derigenom i konflikt med
Alfons III af Aragonien, hvilkens broder Jakob
var Siciliens rättmätige herskare. N. var den
förste franciskan, som besteg påfvestolen. Sin
orden gynnade han mycket och befordrade äfven
missionsverksamheten. Efter Ptolemais’ fall (1291)
sökte han förgäfves åstadkomma ett nytt korståg. –
5. N. V, d. 6 Mars 1447–d. 24 Mars 1455, föddes i
Sarzana, der hans fader var läkare. Hans egentliga
namn var Tommaso Parentucelli. N. var en af de
lärdaste påfvar historien känner, och vidsträckta
resor hade bidragit till hans bildning. Han blef en af
humanismens förnämsta representanter och lade grunden
till vatikanska biblioteket genom samlandet af 9,000
bd. Detta företag kräfde oerhörda summor, och stora
omkostnader använde han äfven på Roms befästande och
förskönande. Detta slöseri var kanske en orsak till
den sammansvärjning, som ingicks mot honom 1453,
men som upptäcktes och undertrycktes. Äfven såsom
statsman var N. framstående. Såsom bevis härpå
må anföras den påfliga schismens fullkomliga
biläggande 1449, då Baselkonciliets motpåfve,
Felix V, afsade sig sin värdighet. Den sistnämnda
tilldragelsen firades i Rom med ett »jubelår»
1450. Efter Konstantinopels intagande af turkarna
(1453) ansträngde N. sig att åstadkomma ett korståg
mot dem, men förgäfves. – 6. N. V. Så kallade sig
Pietro Rainalducci från Corbora (Pierre de Corbière),
hvilken 1328 af tyske konungen Ludvig IV Bajraren
uppsattes såsom motpåfve mot Johannes XXII. 1310
hade han inträdt i minorit-orden, sedan han skilt
sig från sin hustru. Inför påfven Johannes och
kardinalerna måste han i Avignon 1330 aflägga
sin syndabekännelse och bedja om nåd, hvarefter
han visserligen skonades till lifvet, men fick
tillbringa sin återstående korta lefnad i fångenskap,
J. P.

Nikolaus (Nikolaj), Pavlovitj, kejsare af Ryssland,
föddes d. 6 Juli (g. st. 25 Juni) 1796 på slottet
Gatsjina och var den tredje sonen i ordningen i
kejsar Paul I:s äktenskap med Maria Feodorovna (Sofia
Dorotea af Würtemberg). De bägge äldre bröderna
voro Alexander (f. 1777), som 1801 uppsteg på tronen, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0563.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free