- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
1117-1118

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nikolaus ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

han kallade osmanska väldet, men var nog oförsigtig
att göra engelske ambassadören i Petersburg ett
förslag till delning (Jan. 1853). Det bekymrade honom
i hans förmätenhet föga huru »de andra» (så kallade
han föraktfullt Frankrike, Preussen och Österrike)
skulle upptaga en så fruktansvärd rubbning af den
europeiska jämnvigten. Men långt ifrån att kortsynt
gå in på delningsförslaget gaf England offentlighet
åt det förtroende tsaren, enligt eget påstående,
gifvit »såsom vän och gentleman». Europa, varskodt om
sin fara, reste sig såsom en man emot honom. England
och Frankrike skyndade (Mars och April 1854) till
Turkiets hjelp; senare slöt sig Sardinien till
dessa. Österrike, på hvars erkänsla för hjelpen
mot ungrarna N. litat, »förvånade Europa genom sin
otacksamhet», hopade truppmassor vid Donau och slöt
(April 1854) med Preussen traktater riktade mot N:s
öfvermod. Sverige fick mod att lösgöra sig från det
1812 ingångna intima förhållandet till Ryssland och
slöt sig till dess fiender (Novembertraktaten 1855).

Motgångarna i det utbrytande kriget, Krimkriget (se
d. o.), gåfvo en fruktansvärd stöt åt den beundran,
som hans af ständig lycka dittills följda kraftpolitik
skaffat honom, och som möjliggjort den jernhårda
despotism, hvarmed han behandlade Ryssland. Ett doft,
förfärligt knot, blandadt med hämderop, trängde ända
fram till kejsarens tron, trots det att pressen
var förstummad. Att ändra system var honom dock
omöjligt. Han ville dö. En förkylning påskyndade
uppfyllelsen af hans önskan. Lugnt gaf han sin
efterträdare sina sista råd och dikterade sjelf den
depesch, som han lät affärda till de stora städerna
i Ryssland: »Kejsaren håller på att dö». Han afled
d. 5 Mars (g. st. 19 Febr.) 1855.

N:s absolutistiska tänkesätt utöfvade ett starkt
inflytande äfven på Finlands förhållanden. Bland
vigtigare åtgärder, som vidtogos rörande detta
land, må nämnas förändringen af formen för
de finska ärendenas beredning derigenom att
komitén för de finska ärendena d. 17 Mars 1826
upplöstes samt ärendenas föredragning inför
monarken öfverlemnades åt en statssekreterare
(sedan 1834 ministerstatssekreterare), vidare
räntepersedlarnas förenkling (1840), myntregleringen
(s. å.), hvarigenom silfverrubeln blef Finlands
hufvudmynt, samt inrättandet af en censurkomité
i Helsingfors (1829) med underordnade censorer i
landets alla städer. Censuren skärptes ytterligare
genom flere senare förordningar och ställdes
under generalguvernörens ledning. Detta stränga
censurtvång beredde alla, som arbetade för den andliga
utvecklingen, mångfaldiga svårigheter och hindrade
alla frisinnade opinionsyttringar.

I sitt äktenskap hade N. fyra söner: Alexander
(f. 1818), som efterträdde honom på tronen, Konstantin
(f. 1827), Nikolaus (f. 1831) och Mikael (f. 1832)
samt 3 döttrar: Maria (f. (1819, d. 1876, 1839–52
förmäld med hertig Maximilian af Leuchtenberg),
Olga (f. 1822, förmäld 1846 med nuv. konung Karl af
Würtemberg), Alexandra (f. 1825, förmäld 1844
med prins Fredrik af Hessen-Kassel, död s. å.).

Nikolaus (Nikolaj), rysk storfurste, son af kejsar
Nikolaus och Charlotta af Preussen, född d. 8
Aug. (27 Juli g. st.) 1831, öfvertog 1876 kommandot
öfver den i Besarabien samlade hären och fick på
våren 1877 befälet öfver Donauarmén. Han gick
öfver Donau och sände ströfkårer öfver Balkan, men
splittrade sina krafter och råkade efter ett fåfängt
anfall på Plevna (Aug.) i stort trångmål. Genom
betydliga förstärkningar och general Totlebens
kloka dispositioner lyckades det slutligen hans
armé att intaga Plevna. Efter freden i San Stefano
utnämndes N. till generalfältmarskalk. Hans anseende
fick dock en svår stöt genom hans deltagande i vissa
arméleverantörers bedrägerier, men han sökte försvara
sig i en artikel i »Nouvelie revue» (1880). Som han i
denna artikel riktade våldsamma angrepp på åtskilliga
ryska statsmän och generaler, förklarades han alla
sina militära ämbeten förlustig. Till följd af slöseri
ställdes han 1882 under förmynderskap. N. är sedan
1856 förmäld med prinsessan Alexandra af Oldenburg.

Nikolaus, furste af Montenegro. Se Nikita.

Nikolaus (Klaus), grefve af Holstein, son af grefve
Gerhard den store, öfvertog efter dennes död,
1340, styrelsen tillsammans med sina bröder. Då
den äldste af desse, Henrik den jernhårde, gick i
främmande krigstjenst, skötte N. med klokhet och kraft
styrelsen. Han kom flere gånger i krig med Valdemar
Atterdag och besegrades 1357 i slaget vid Gamborg,
der han miste sitt ena öga. Fyen förlorades, men i
stället vanns Slesvig, och största delen af Holstein
samlades under slägtens välde. N., som prisades
för sin rättrådighet, dog 1397. Hans dotter
Elisabet äktade hertig Albrekt af Mecklenburg.
E. Ebg.

Nikolaus af Clémenges [-mangsj]. Se Clemangis.

Nikolaus Arnessön, norsk biskop, son af
hersen Arne på Stodreim och Harald Gisles enka
Ingrid Ragnvaldsdotter från Sverige, deltog
uti inbördeskriget på Magnus Erlingssons sida
mot Sverre och var med i slaget på Hevoldene,
1180. Omkr. 1189 valdes han till biskop i Stavanger,
men tillträdde antagligen icke detta ämbete. Redan
1190 förflyttades han till Oslo biskopsstol och
blef der en af Sverres mäktigaste och farligaste
motståndare. År 1195 organiserade han det politiska
parti, som fått namn af »bagler» (se d. o.), och
fortsatte äfven efter dess upplösning genom Håkan
Håkanssons uppstigande på tronen sina intriger
mot konungadömet. Då sålunda »ribbungerne» (se
d. o.) vintern 1219–20 gjorde uppror, misstänktes
N. för att i hemlighet understödja dem och motarbeta
konungens försök att kufva resningen. Emellertid
kom det till en försoning med konungen, som infann
sig vid biskopens dödsläger och gaf honom sin
förlåtelse. Då N. dött, 1225, följde konungen honom
till grafven och gaf honom det eftermäle att han
»knappast haft sin like i denna verldens klokhet».
Y. N.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0565.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free