- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
1131-1132

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

a. hennes stora medalj i guld öfver Berzelius
(1880). 1882 blef han ledamot af Fysiografiska
sällskapet i Lund. – N. har författat en mängd
afhandlingar i kemi, hvilka finnas intagna i
Vetenskapsakademiens och Vetenskapssocietetens
i Upsala publikationer samt i flere utländska
tidskrifter. Hans forskningar hafva till största delen
rört sig på den oorganiska kemiens område samt ofta
ådragit sig stor uppmärksamhet. Vigtigast torde vara
hans upptäckt 1879 af skandium – ett nytt element,
hörande till de sällsynta jordartmetallernas grupp
och identiskt med det af ryssen Mendelejeff redan 1870
på grund af »periodiska lagen» förutsagda grundämnet
ekabor, samt hans gemensamt med O. Pettersson utförda
undersökningar öfver berylliums specifika värme
och klorberylliums ångtäthet, hvarigenom den länge
omtvistade frågan om berylliums atomvärde blifvit
definitivt afgjord. För öfrigt hafva N:s arbeten
afhandlat arsenikens sulfurer (1871), selensyrliga
salter (1874), platinans klorosalter, dubbelnitrit och
jodonitrit (1876–78) samt flere sällsynta jordarter,
såsom ytterbium, torium m. fl. Såsom agrikulturkemist
har N. förnämligast studerat komjölkens fett (1886).

Nils Ragvaldsson (Lat. Nicolaus Ragvaldi),
ärkebiskop i Upsala, tillhörde en af de frälseslägter
(under medeltiden), som nyttjade en lilja i sitt
vapen. Han blef 1429 biskop i Vexiö och var såsom
sådan ett af svenska kyrkans ombud vid kyrkomötet i
Basel (1431–43), der han höll ett tal: Propositio et
protestatio
(tr. i Benzelius’ »Mon. hist. eccl.» och
i Joh. Magnis »Hist. eccl. Ups.»). Hans försök att
få Lunds ärkebiskops primat öfver Sverige upphäfdt
lyckades icke. 1438 valdes N. E. efter Olof till
ärkebiskop i Upsala. Han tillbytte sig 1440 och
befäste starkt Almare Stäke. Död d. 17 Febr. 1448.

Nilsson, Sven, zoolog och arkeolog,
universitetslärare, föddes d. 8 Mars 1787 i
Alfvastorp, Asmundtorps socken, Skåne, nära
Landskrona. Hans fader innehade i nämnda socken
ett mindre hemman. N. blef 1806 student i Lund och
skulle egna sig åt det presterliga kallet. Men sedan
han 1811 promoverats till filos. magister, anmodades
han af professoren A. J. Retzius att qvarstanna vid
universitetet samt förordnades 1812 till docent i
naturalhistoria och amanuens vid Lunds universitets
naturaliekabinett. 1816 utnämndes han till ekonomie
adjunkt, aflade 1818 med. kandidatexamen, förordnades
1819 till intendent vid nämnda kabinett samt erhöll
1821 professors namn och värdighet. I synnerhet genom
universitetskanslern grefve L. v. Engeströms och
mecenaten grefve H. G. Trolle Wachtmeisters välvilja
hade då redan beredts honom tillfälle icke blott
att i Köpenhamn vidga sina studier (under åren 1815
och 1816), utan ock att företaga flere vetenskapliga
resor på den skandinaviska halfön. (Öfver en af dessa
resor utgaf han 1879, 63 år efter dess företagande,
en skildring: Dagboksanteckningar under en resa från
södra Sverige till Nordlanden i Norge 1816
.) År för
år upprepades sedermera dessa resor,
hvarvid han hufvudsakligen sysselsatte sig med
däggdjurens och foglarnas klasser, men äfven lät
afteckna folkdrägter, efterforskade fornsaker,
upptecknade traditioner samt särskildt gjorde
studier och samlingar för en naturbeskrifning öfver
Skåne. De närmaste frukterna af N:s outtröttliga
flit blefvo Ornithologia suecica (tr. i Köpenhamn,
I 1819, II 1821), genom hvilket arbete han först
vann sitt anseende som sjelfständig forskare, och
de två första delarna af Skandinavisk fauna (d. 1,
Däggdjuren, 1820; 2:dra omarb. uppl. 1847; d. 2,
Foglarne, utgörande en bearbetning af »Ornith. suec.»,
1824–28; 3:dje uppl. 1858). Tidigt riktade han sina
studier äfven på land- och sötvattensmolluskerna
(Historia molluscorum Sueciae terrestrium et
fluviatilium,
1822), likasom han var den förste
efter Wahlenberg, som fäste närmare uppmärksamhet
vid petrifikaten i de skånska sandstens-,
stenkols- och kritlagren (Petrificata suecana
formationis cretaceae,
1827). Åren 1826 och 1827
(äfven 1832) undersökte han på offentligt uppdrag
fiskeriförhållandena vid vestkusten. 1828
mottog N. kallelse till intendentsysslan vid
Vetenskapsakademiens zoologiska museum och bevistade
före uppresan till Stockholm det naturforskaremöte,
som s. å. hölls i Berlin, hvarvid han särskildt
tog kännedom om det nyinrättade zoologiska museet
derstädes. I Stockholm fick N. ett styft arbete att
uträtta. Vetenskapsakademiens zoologiska samlingar
flyttades af honom på våren och sommaren 1829 från
akademiens gamla hus vid St. Nygatan till dess
nuv. hus vid Drottninggatan, der de ingingo i det
nybildade Naturhistoriska riksmuseum, hvilket under
N:s oförtrutna vård ordnades och vann en ansenlig
tillväxt. Till denna bidrog också en af grillska
arfvingarna skänkt värdefull naturaliesamling på
Söderfors, hvilken N. afhemtade och införlifvade
med riksmuseets. 1831 återflyttade han till Lund
för att förestå den ledigblifna professuren i
naturalhistoria och var åren 1832–58 ord. innehafvare
af densamma (jämte zoologi omfattade denna till
1837 äfven mineralogi). 1838 prestvigdes N.,
erhöll s. å. Nöbbelöfs regala pastorat inom Lunds
stift till personligt prebende samt blef 1839
honorarieprost. Den zoologiska literaturen riktade
han ännu en tid. Efter det betydelsefulla arbetet
Illuminerade figurer till Skandinaviens fauna (I 1832,
II 1840; 200 planscher af V. och M. von Wright samt
M. Körner) följde 3:dje delen af Skandinavisk fauna
(Amfibierna, 1842; 2:dra uppl. 1860), slutligen
4:de delen (Fiskarne, 1852–55). Vid detta stannade
»Nilssons fauna», ett nationalverk, som i decennier
eggade och ledde intresset för zoologiens studium
samt särskildt hos älskarna af jagt och fiske tände
hågen att tjena denna vetenskap.

Emellertid hade N. redan länge haft blicken öppen
för en annan vetenskapsgren, inom hvilken han blef
en grundläggande auktoritet äfven för utlandet:
den förhistoriska fornforskningen. Han använde på
detta område samma komparativa metod, som redan gjort
naturforskarna så stora tjenster. Derigenom bidrog
han kraftigt att göra fornforskningen till vetenskap,
och han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0572.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free