- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
1141-1142

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nilssonia ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ruiner ännu äro synliga på slätten mellan Tigris,
Zab och dess biflod Kazir. De förnämsta af dessa
ruiner äro de vid Chorsabad, 5 timmars väg
n. ö. om Mosul, vid ett litet tillflöde till Choser,
och vid Nimrud, på Tigris’ venstra strand, 8 timmars
väg s. ö. från Kujundsjik. Den förra platsen har
undersökts hufvudsakligen af fransmännen Botta
och Place. Staden vid Chorsabad hade en nästan
qvadratisk form (hvarje sida af muren var något
mer än 1,5 km. lång). I stadens nordvestra del
låg ett ofantligt palats, bygdt af Sargon (723–704
f. Kr.), hvars namn staden bar (Dur-Sarrukin, Sargons
borg). Ruinerna vid byn Nimrud, först utgräfda af
Layard, äro lemningar af den gamla staden Kalhu
(Bibelns Kelah), hvars förnämsta byggnadsrester
tillhöra en grupp palats och tempel i sydvestra delen
af staden. Det förnämsta palatset (nordvestpalatset)
var bygdt af Assurnasirpal, som bredvid palatset
uppförde ett tempel jämte ett stort torn. Det
s. k. centralpalatset härrör från hans son Salmanasar
II; det af elden mycket förstörda sydvestpalatset
från Assarhaddon; det s. k. sydöstpalatset (i sin
äldre del ett tempel åt guden Nebo) är ett verk af
den siste assyriske konungen, Assarhaddons sonson,
Assur-edil-ili.

Hufvudepokerna i dessa tre stora städers historia,
sådan man trott sig finna den af monumenten,
äro följande. Assyriens gamla hufvudstad var
Assur (Kalah-Sjerghat) vid Tigris, 80 km. s. om
Mosul. Assur-nasirpal flyttade residenset till
Kalhu, en stad, som han i en inskrift berättar vara
ursprungligen grundad af Salmanasar I (omkr. 1300
f. Kr.). Kalhu tyckes hafva varit förnämsta
residenset, tills Sargon, Samariens eröfrare,
anlade Dur-Sarrukin. Från Sanheribs tid till rikets
fall synes det egentliga N., staden vid Tigris och
Choser, hafva varit rikets hufvudstad. Men då Jonas’
bok talar om N. såsom en stad »tre dagsresor lång»
eller då Ktesias uppgifver dess omkrets till 480
stadier, är det tydligt, att sådana föreställningar
förutsätta namnets utsträckning till hela gruppen af
städer mellan Tigris och Zab. I sådan mening måste
man ock fatta uttrycket: »Detta är den stora staden»
(i Genesis 10: 12) såsom tillagdt icke Resen ensamt,
utan de fyra städerna tillsammans. Rehobot-Ir och
Resen äro ännu ej uppspårade; det sistnämnda kan
möjligen vara den stora ruinkullen Selamije, något
n. om Nimrud.

Ninon de Lenclos [ninå’ng dö langklå]. Se Lenclos.

Ninus (Grek. Ninos) var, enl. en af Ktesias
återgifven medisk-persisk saga, stiftaren af det
assyriska riket och uppbyggaren af staden Ninive. Det
förtäljes, att han kufvat alla Asiens folk med
undantag af inderna. Förmäld med den likaledes
betydligt mytiska Semiramis, skall han med henne fått
sonen Ninya. Ktesias förlägger N:s regeringstid till
omkr. år 2100 f. Kr. Emellertid hafva minnesmärkena
ingen upplysning att gifva om någon herskare, som
hetat N., och denne sagokonungs, liksom hans sons,
namn är antagligen bildadt efter namnet på Ninive
(som af grekerna och romarna jämväl kallades Ninos).

Nio (i forntiden Ios), en af Cykladerna i Egeiska
hafvet, s. om Naxos, en liten bergig ö (120 qvkm.),
som 1879 hade 2,113 innev. Den hör till eparkien
Thera i nomarkien Kyklades.

Niobe (Lat. Niobe), Grek. hjeltes., var dotter af
Tantalos, syster till Pelops och förmäld med konung
Amfion i Thebe. I likhet med sin fader säges hon
hafva stått i nära vänskapsförbindelse med gudarna,
men liksom denne vållade hon sjelf sitt fall genom ett
stolt och öfvermodigt sinnelag. Lycklig moder till en
blomstrande afkomma af söner och döttrar (enligt den
vanliga uppgiften 6 af hvartdera slaget), förtörnade
hon gudinnan Leto (Latona), Apollons och Artemis’
moder, genom en förmäten jämförelse med henne, som
egde endast två barn. Till straff derför dödades
alla N:s barn (Niobiderna) af Apollons och Artemis’
pilar. N. sjelf omkom af sorg och bragtes på underbart
sätt tillbaka till sitt hemland i Lydien, der hon,
förvandlad till sten och fäst vid berget Sipylos,
fortfor att evigt begråta sitt öde. Denna saga
syftar tydligen på en af flere forntida författare
omtalad och ännu befintlig kolossal qvinnobild i
en droppstensgrotta på den branta sluttningen af
Sipylos, ej långt från Magnesia, öfver hvilken det
från grottans tak framsipprande vattnet tårlikt
neddroppar. Möjligen var denna qvinnogestalt
ursprungligen en bild af den i dessa trakter sedan
uråldriga tider dyrkade Rhea Kybele, den alstringsrika
naturgudinnan, af hvilken den fruktsamma N. från
början torde hafva varit blott en lokal variation,
likasom med Apollons och Artemis’ pilar, hvilka
döda hennes barn, menas de allt förbrännande
solstrålarna. – N., den tröstlöst sörjande modern
(antikeris mater dolorosa), är en af den grekiska
fornsagans mest anslående tragiska gestalter, åt
hvars behandling den tragiska skaldekonsten med
förkärlek egnat sig. Både af Aischylos och Sofokles
funnos sorgspel med titeln N., hvilka dock icke
kommit till vår tid. Hufvudkällor för Niobesagan
äro Homeros (Iliaden XXIV, 602 ff.) och Ovidius
(Metamorfoser VI, 152 ff.). Äfven åt den bildande
konsten har Niobesagan gifvit rikligt stoff. Berömd
var i synnerhet en af Skopas eller Praxiteles utförd
grupp, framställande N. bland sina döende barn, en
grupp, hvilken sedermera fördes till Rom och der
smyckade den s. k. Sosianske Apollons tempel. En
antik kopia af denna grupp återfanns 1583 vid en
gräfning nära Lateranen i Rom och är nu uppställd
i Florens. Af enstaka figurer, hörande till samma
grupp, hafva sedermera åtskilliga andra afbildningar,
delvis af mycket högt konstvärde, kommit i dagen.
A. M. A.

Niobium, kem., ett metalliskt grundämne, upptäckt
1801 af Hatchett såsom beståndsdel i mineralet
kolumbit från Massachusetts och af honom kalladt
columbium. År 1802 upptäckte Ekeberg i finska och
svenska tantaliter en metall, kallad tantal. Wollaston
trodde 1809, att columbium och tantal voro samma
grundämne. Wöhler visade dock 1839, att dessa
metallers syror voro olika. H. Rose trodde sig hafva
funnit, att utom de syror, som man kallat

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0577.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free