- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
1165-1166

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nitroglycerin ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sysselsätta sig med jordbruk och trädgårdsskötsel
samt något industri.

Njommelsaska l. Harsprånget, Europas största
vattenfall, beläget i svenska delen af Lappland,
Jockmocks socken, omkr. 50 km. n. om norra
polcirkeln. Stora Luleelf, som der flyter från
n. till s., mötes af en bergshöjd med östlig och
vestlig riktning, hvilket berg föga höjer sig öfver
marken på norra sidan, men mot söder brant sluttar
nedåt en djup däld. Genom detta berg öppnar sig en
omkr. 3 km. lång, smal klyfta, liknande en djup graf,
i hvilken flodens väldiga vattenmassa sammanpressas
och såsom en oerhörd fors banar sig väg till den
nedanför liggande dalen. Klyftans vestra sida bildas
af en lodrät, svart bergvägg, den östra utgöres af
sönderbrutna klippor och block, vräkta på hvarandra i
ett oredigt virrvarr. Endast från denna sida är det
möjligt, dock med lifsfära, att på de ständigt våta
klipporna närma sig fallet. Redan ofvanför detta går
elfven fram med skummande böljor. Vid fallets början
vräkes vattenmassan på en gång omkr. 6 m. lodrätt
ned och ilar derpå med döfvande brus utför den
brådstupande rännan omkr. 25 m., liknande »ett dimmigt
och hvitkokande afgrundssvall», mot en stor klippa,
hvarvid vattnet kastas högt upp i luften, återfaller,
böjer sig åt sidan och fortsätter derefter rytande
i vildt raseri sin skummiga färd mellan de höga,
dystra klipporna. Hela fallhöjden beräknas till 80
m. De moln af sönderdelad vattenånga, som ständigt
sväfva öfver fallets öfre del, påstås under kalla
vintrar frysa tillsammans till en isbrygga, på hvilken
harar kunnat springa öfver fallet, men detta försök
till förklaring af fallets lappska namn torde ej vara
tillförlitligt. A. G.

Njord. Se Njärd.

Njorun l. Njörun, Nord. myt., en åsynja, om hvilken
endast namnet är bekant.

Njurar (Lat. renes), anat. o. fysiol., hos menniskan
och en del djur två symmetriskt i bukhålan belägna
körtlar, som afsöndra urin. Hos menniskan träffas de
mot bakre bukväggen, på sidorna om de två öfversta
ländkotorna. De hafva form af bönor. Deras konvexa
kant ligger lateralt och bakåt, den konkava, med
sin utskärning i midten (hilum), ligger mediant och
framåt. De bestå af en mängd trinda rör (urinkanaler)
samt blodkärl i en ringa massa bindväf.
Artererna ingå i hilum och skicka i närheten ut sina
grenar. Flere af dessa gå perifert rakt mot njurens
yta och sända åt alla sidor små grenar, hvilka efter
ett kort förlopp plötsligt upplösas i ett kapillärnät,
hvars massa antager form af ett klot och hänger på sin
kärlgren som ett körsbär på sin stjelk. Ett sådant
kapillärklot är inskjutet i den knopplikt vidgade
änden af hvarje urinkanal, och från detta transsuderar
en vätska, som ytterligare i kanalen bearbetas till
urin. Kanalerna utgöra njurens hufvudmassa och finnas
sålunda i stort antal, enär de äro ganska fina. De
löpa dels slingrande om hvarandra i njurens yttre del,
eller barklagret, dels i enkla slingor eller raka tätt
bredvid hvarandra i njurens inre, dess märglager. Der
förena de sig ock småningom under mycket
spetsiga vinklar till ett allt mindre och mindre antal
större raka rör, hvilka mynna ut på 12 eller flere
afrundade spetsar njursubstans, de s. k. papillerna,
som sticka in i njurbäckenet. Detta utgör den
membranösa, trattformiga början till urinledaren,
som för urinen till blåsan. Kanalerna, som hafva
något vexlande vidd, äro inuti klädda af ett i
olika afdelningar olikformadt epitel och omspunna
af blodkapillärer. – Njurarna ligga utanför (bakom)
bukhinnan, i ett eget bindväfshölje (kapsel), och
omgifvas ytterligare af en ganska betydlig mängd fett
(»njurtalgen»). De ligga följaktligen i regeln ganska
väl fast på sin plats; men stundom kan den ena eller
andra lossna ur sitt läge och varda flyttbar från ett
ställe till ett annat (»vandrande njure»).

Då det gäller att undersöka på hvad sätt urinen afsöndras
genom njurarna, böra vi fästa särskildt afseende
vid vattnet och vid de specifika, qväfvehaltiga
beståndsdelarna i urinen, bland hvilka sistnämnda den
vigtigaste är hos däggdjuren urinämnet, hos foglar
och reptilier urinsyran. Länge trodde man, att i de
malpighiska kärlnystanen genom ett slags silning
(filtration) från blodet afskildes en vätska, till
sin sammansättning liknande den slutligen afgifna
urinen, men mycket mera utspädd. Under sin gång genom
de mångfaldigt slingrade njurkanalerna skulle denna
vätska genom diffusion alltmera befrias från vatten
och slutligen erhålla den grad af koncentration,
som utmärker den verkliga urinen. Denna åsigt,
som stöddes genom många vigtiga sakförhållanden, är
emellertid knappast längre hållbar. Nya undersökningar
hafva nämligen gifvit vid handen, att urinafsöndringen
ingalunda försiggår på ett, ur fysikalisk ståndpunkt
sedt, så enkelt sätt, utan att den fastmera är en
mycket invecklad process, hvilken till sin natur
närmast öfverensstämmer med körtelafsöndringen
(se Spott-körtlar). Enligt denna nyare uppfattning
sker urinafsöndringen på följande sätt. Vattnet och
salterna afsöndras icke genom en enkel filtration,
utan genom en cellverksamhet hos de celler, som
inom den bowmanska kapseln bekläda det malpighiska
kärlsystemet. De specifika urin-beståndsdelarna,
urinämnet och urinsyran, afgifyas deremot genom
lifsverksamheten hos de celler, som bekläda de
slingrade njur-kanalerna. Bland de vigtigaste
skälen för denna teori må här anföras endast några
få. Om af en eller annan orsak urinafsöndringen
sjunkit ned till ett mycket lågt värde eller helt
och hållet upphört, kan en ny och mycket riklig
urinafsöndring framkallas, i fall till blodet föras
vissa s. k. urindrifvande ämnen, t. ex. urinämne
eller salpeter. Detta sakförhållande kan icke
förklaras genom antagande af en filtration såsom
den verkande orsaken, ty den genom urindrifvande
medel framkallade ökade urinafsöndringen eger rum,
utan att blodtrycket stiger, hvilket senare dock vore
nödvändigt om urinafsöndringen vore att likställa med
en filtration. – I allmänhet innehåller urinen icke
ägghvita; det borde den dock göra, om den afsöndrades
genom filtration, ty hvarje annan på sådant sätt ur
blodet utträdd vätska innehåller icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0589.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free