Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Njurblödning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obetydligt ägghvita. – I fogelnjuren har man i den
bowmanska kapseln aldrig funnit urinsyra, men
väl i njurkanalerna och i de celler, som bekläda
desamma. – Om man i blodet insprutar det blå färgade
indigosvafvelsyrade natronet, finner man det aldrig
i bowmanska kapseln, utan i njurkanalerna.
De specifika urinbeståndsdelarna bildas icke,
eller åtminstone icke i någon betydligare mängd, i
njurarna, utan föras till dem med blodet. Cellerna i
njurkanalerna hafva således egenskapen att till sig
samla och från sig afgifva dessa. Likväl bildas ett
under vissa omständigheter i urinen uppträdande ämne,
i hippursyran, njuren sjelf. Denna syra, som utgör
en parning af benzoesyra och glykokoll, visar sig
alltid i urinen, då benzoesyra på något sätt kommer
in i kroppen, men har, åtminstone hos vissa djur,
aldrig kunnat uppspåras i blodet. G. v. D. R. T-dt.
Njurblödning. Se Njursjukdomar.
Njurformiga (Lat. reniformia), bot., kallas de
blad, som hafva större bredd än längd och yttre
kanten begränsad af en bågformig, i midten något
nedtryckt kroklinie med rundade ändar åt sidorna samt
innerkanten, der bladskaftet är fäst, mer eller mindre
insvängd å midten. Formen liknar sålunda omkretsen
af en njure. Dylik bladform är mindre allmän, och
ofta öfvergår densamma till en rundadt njurlik
form. O. T. S.
Njurgrus. Se Njursjukdomar.
Njur-infarkt. Se Njursjukdomar.
Njur-inflammation. Se Njursjukdomar.
Njurkräfta. Se Njursjukdomar.
Njursjukdomar. Sammanväxning af båda njurarna sker
stundom sålunda, att de sammanhänga med hvarandra
upptill eller nedtill, hvarigenom de sammansmälta
till en hästskoformig njure. – Njurarna, hvilkas läge
normalt är fixeradt genom bindväf och bukhinna, kunna
äfven blifva rörliga genom medfödd eller förvärfvad
slapphet i de fästande väfnaderna, förlängning af
kärl, påtryckning af tumörer m. m. Detta inträffar
oftast med högra njuren, sällan med båda, och mest
hos qvinnor med slappt underlif, företrädesvis
efter barnsäng. Denna rörliga, dislocerade eller
vandrande, njure kännes nedfallen i bukhålan som
en glatt, föga öm, lätt undanvikande tumör med
rundad kant. Den kan stundom inklämmas samt blir
då ömmande och inflammerad. Den har t. o. m. stigit
ned i ljumskbråck. Merendels kännes den blott genom
en viss tyngd och slitningar, och ofta träffas
förhållandet vid en tillfällig undersökning,
utan att det medfört något obehag. Att hålla den
tillbaka med bandager lyckas sällan; i svåra fall
har man borttagit njuren genom njurexstirpation. Att
reponera den, d. v. s. bringa den i sitt rätta läge,
är vanligen lätt, då den ej är hårdt inklämd; men
vanligen faller den snart ned igen. – Paranephritis,
inflammation i den fettrika cellväfven kring njuren,
en farlig sjukdom, uppkommer genom förkylning, skador
i njurtrakten eller, sekundärt, genom fortskridande
inflammation från njurbäckenet, njuren eller andra
underlifsorgan. Den öfvergår lätt till var- och
abscessbildning med fistel utåt på ryggen eller inåt
i bukhålan, tarmar, lungsäck
m. m., vanligen med dödlig utgång. – Perinephritis,
inflammation af njurkapseln, står nästan alltid
i sammanhang med inflammation af sjelfva njuren,
nephritis. Njurinflammationen kan vara akut eller
kronisk, allmän eller partiel, inskränkt till
njurkanalerna (parenkymatös l. epitelial nefrit)
eller hufvudsakligen till den interstitiella väfnaden
(interstitiel nefrit, cirrhos, den egentliga morbus
Brighti, ehuru man förr under detta namn sammanförde
nästan alla former af nefrit). Den lindrigaste och
snarast öfvergående formen är den desqvamativa
nefriten, eller den akuta njurkatarren, som består
i en liflig afstötning af epitelierna i de raka
urinkanalerna, med lindrig feber, ägghvita och
cylindrar i urinen, de senare bestående dels af
färska epitelier, dels af genomskinliga (hyalina)
fibrinproppar. Denna form uppkommer lätt genom
förkylning, intagande af vissa skarpa njurretande
ämnen (såsom terpentin, kopaivabalsam, kubeber,
kantaridin), t. o. m. efter stora spanska flugor på
huden samt i infektionssjukdomar (tyfus, kolera och
ofta i skarlakansfeber). I motsats till denna form,
som tillhör mest de raka kanalerna i märgsubstansen,
brukar den kroniska nefriten – i allmänhet motsvarande
Brights njursjukdom (se d. o.) – hufvudsakligen
upptaga de krokiga kanalerna i barksubstansen och
mellanliggande bindväf. Äfven der träffas ägghvita och
cylindrar i urinen, men de senare bestå, i synnerhet
i framskridna fall, mest af fettvandlade celler och
fibrinproppar. Alla formerna gifva mer eller mindre
anledning till vattusot derigenom att urinafsöndringen
hämmas genom urinkanalernas tillstoppning och
blodet blir vattnigt genom ägghviteförlusten, så att
vattusotens grad ofta står i omvändt förhållande
till urinens mängd (den normala dagqvantiteten,
1,500–2,000 kbcm., nedgår ofta till 300 à 400
kbcm.). Ägghvita i urinen (albuminuri) ger sig till
känna redan derigenom att urinen lätt bildar ett
hvitt skum på ytan, i synnerhet vid omskakning,
men upptäckes säkrast genom en hvit ostlik fällning
vid kokning eller vid tillsats af salpetersyra. Vid
betydligt hämmad urinafsöndring stannar det
giftiga urinämnet i blodet, inverkar på hjernan
och förorsakar symtom af uremi, såsom hufvudvärk,
krökningar, konvul-sioner, yrsel, medvetslöshet
och oftast inom kort döden. I den kroniska nefriten
blifva njurarna i början ansvällda och förstorade,
mot slutet skrumpna och atrofiska. Hjertat, hvars
arbete ökas genom motståndet i njurarna, förstoras,
blir hypertrofiskt. Synförmågan rubbas stundom
genom fettvandling i näthinnan och förändringar i
synnerven. Sjukdomen orsakas af förkylning, missbruk
af spritdrycker, långvarig frossa, varbildningar,
lungsot, syfilis m. m. Behandlingen rättar sig efter
orsakerna. Ägghvitehalten i urinen synes stundom
ökas genom förtäring af ägg och kött samt genom
ansträngningar. Deremot brukar en riklig mjölkdiet
(mjölkkur) vara välgörande. Det bästa medlet är
svettdrifvande bad; äfven det nya svettdrifvande
medlet pilokarpin har visat sig verksamt. Varm
beklädnad, jernmedel och stärkande diet äro likaledes
fördelaktiga. – Den varbildande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
