Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Njål (Njal), fullst. Njal Thorgeirsson, isländsk storman, hufvudpersonen i »Njåls saga» - Njåls saga kallas en af de fornisländska ättesagorna - Njärd (Njord), Nord. mytol., en af den fornnordiska gudalärans förnämsta gestalter - Njörva-sund, de gamle skandinavernas benämning på Gibraltars sund - Noailles, fransk adlig slägt - Noailles. 1. Antoine de N. - Noailles. 2. François de N. - Noailles. 3. Henri de N. - Noailles. 4. Anne de N. - Noailles. 5. Anne Jules de N. - Noailles. 6. Louis Antoine de N. - Noailles. 7. Adrien Maurice de N. - Noailles. 8. Louis Marie de N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Njål (Njal), fullst. Njal Thorgeirsson, isländsk
storman, huvudpersonen i »Njåls saga», f. omkr. 935,
bodde på gården Bergtorsvall vid södra kusten och
omtalas i sagan såsom en vacker och i hög grad
lagklok man. Han var så vis, att han kunde blicka
in i framtiden, och derjämte rättsinnig, ehuru
icke utan en viss slughet i sina rådslag. Med sin
hustru, Bergtora, hade han sönerna Skarphedin, Grim
och Helge, af hvilka i synnerhet den förstnämnde
var utmärkt i all manlig färd. Till sin granne
Gunnar på Hliðarendi stod N. i godt förhållande
och förstod äfven att bevara detta trots sina egna
söners våldsamheter och den ovänskap, som rådde
mellan Bergtora och Gunnars hustru, Hallgerd. Efter
Gunnars död (993) kunde han likväl icke hejda
utbrottet af fejden, hvilken berörde många af de
förnämsta slägterna och ändades med ett öfverfall
på Bergtorsvall, hvarvid N., hans hustru och söner
fingo sätta lifvet till (d. 3 Sept. 1011). N. var
den, som genomdref inrättandet af femtedomen (se
d. o.) såsom öfverdomstol på Island (1004), och var
äfven en af de förste, som antogo kristna läran.
E. Ebg.
Njåls saga kallas en af de fornisländska ättesagorna,
som af mången ställes främst bland alla både med
hänsyn till stil och komposition samt med afseende
på karaktersteckning och innehållets rikedom. Sagan,
som rör sig kring stormannen Njål Thorgeirsson (se
föreg. art.) och hans slägt, skildrar händelser från
sydliga delen af Island under senare hälften af tionde
och början af elfte århundradet. Många uppgifter om
rättsväsendet på ön meddelas i sagan, men en senare
tids kritik har visat deras otillförlitlighet i flere
punkter. Sagan är senast och bäst utgifven i Köpenhamn
år 1875; af öfversättningar må nämnas den engelska af
G. W. Dasent (»The story of Burnt Njål»; Edinburgh
1861) och den svenska af A. U. Bååth (»Mals saga»,
1879). Th. W.
Njärd (Njord), Nord. mytol., en af den fornnordiska
gudalärans förnämsta gestalter, var uppfödd i
Vanahem, men kom, då urtidskriget mellan åser
och vaner skulle afslutas och freden dem emellan
beseglas, såsom gislan till åserna och var från den
tiden fullkomligt införlifvad med deras krets. Hans
boning heter Noatun (skeppens gård). Han råder öfver
vindens gång samt stillar haf och eld. Man åkallade
honom på sjön och vid fiske. Han var så rik, att han
kunde förläna sina dyrkare stora egodelar. N. var
gift med jätten Tjasses dotter Skade, men de trifdes
ej väl till samman. Hans barn voro guden Frö och
gudinnan Fröja. N. var det fredliga förvärfvets
skyddande gudamakt. Hans dyrkan var allmänt utbredd
i Norden, och flere ortnamn (t. ex. Närtuna,
Närlunda, Närdavi, sedan förändradt till Nalavi,
Naervik, Naerö, Naerem, d. v. s. Njarðheimr,
o. s. v.) påminna ännu om den gamle vanaguden.
Th. W.
Njörva-sund, de gamle skandinavernas benämning på
Gibraltars sund.
Noailles [nåa’j], fransk adlig slägt, uppkallad efter
ett slott vid orten Ayen i den del af det
forna landskapet Limousin, som utgör
nuv. depart. Corrèze. Ett stort antal af ättens
medlemmar har beklädt de högsta militära och
diplomatiska poster. Endast de märkligaste omtalas
här. – 1. Antoine de N., f. 1505, d. 1562, blef amiral
af Frankrike och var 1552–56 sändebud i England,
hvarunder det i någon mån lyckades honom att korsa
Filip II:s af Spanien äregiriga planer derstädes. 1556
afslöt han det 5-åriga stilleståndet i Vaucelles
mellan Frankrike och Spanien. – 2. François de N.,
den föregåendes broder, f. 1519, d. 1585, biskop af
Dax, verkade berömligt såsom diplomat i Venezia,
London, Rom och Konstantinopel. – 3. Henri de N.,
son till N. 1, f. 1554, d. 1623, höll sig under
hugenottkrigen troget till den kungliga sidan
och blef 1593 grefve af Ayen. – 4. Anne de N., den
föregåendes sonson, d. 1678, spelade en vigtig rol
under Fronden och de första åren af Ludvig XIV:s
egen regering, var en tid generalkapten öfver den
nyförvärfvade provinsen Roussillon samt blef 1663
hertig (den förste hertigen af denna slägt) och
pär. – 5. Anne Jules de N., hertig, marskalk af
Frankrike, den föregåendes son, f. 1650, d. 1708,
under faderns lifstid kallad grefve af Ayen,
utmärkte sig såsom styresman öfver Languedoc för
mildhet mot hugenotterna och förde 1689–95, utan
afgörande framgång, befälet öfver den franska armé,
som opererade i Katalonien. – 6. Louis Antoine
de N., kardinal, den föregåendes broder, f. 1651,
d. 1729, blef 1680 biskop af Châlons-sur-Marne och
1695 ärkebiskop af Paris samt erhöll 1700
kardinalsvärdigheten. I striden mellan Bossuet och Fénelon
rörande qvietismen och likaså i fråga om jansenismen
och dess förkämpe Quesnel intog han till en början
en för hofvet och jesuiterna förargelseväckande
hållning, men ändrade ståndpunkt och slutade med
att 1728 vilkorligt erkänna den 1713 mot Quesnel
utfärdade bullan »Unigenitus». – 7. Adrien Maurice
de N., marskalk af Frankrike, son af N. 5, f. 1678,
d. 1766, kallades till 1704, då han blef hertig,
grefve af Ayen. Han gifte sig med en anförvandt till
madame de Maintenon, förde med ganska god lycka befäl
i Spanien under spanska tronföljdskriget (1701–13),
men kunde ingenting uträtta, då han i början af
hertig Filips af Orléans regentskap (1715–22) stod
i spetsen för finansförvaltningen. 1733 erhöll han
befäl vid Rhen och utnämndes 1734 jämte Fr. Asfeld
till marskalk och öfverbefälhafvare, sedan Berwick
stupat vid Philippsburg. 1735 hjelpte han konungen
af Sardinien att drifva de kejserlige ur Italien,
men i österrikiska tronföljdskriget blef han 1743
vid Dettingen fullständigt slagen af den »pragmatiska
armén». Han verkade derefter till 1756 i ministèren
och hade i synnerhet inflytande på de utrikes
ärendenas behandling. Hans Mémoires utgåfvos 1777 i
6 dlr af Cl. Millot och Correspondance de Louis XV
et du maréchal de Noailles 1865 af C. Rousset. –
8. Louis Marie de N., vicomte, militär, politiker,
f. 1756, den föregåendes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
