- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
1193-1194

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nola ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till formen singularis, betecknar ett flertal,
t. ex. allmoge, manskap, Lat. plebs (menighet) – ett
adj. af detta slag vore t. ex. flertalig o. d. –,
samt materiale (af Lat. materia, ämne) l. ämnesnamn,
t. ex. jern, trä, Lat. ferrum, lignum
– adj. äro t. ex. Lat. ferreus (af jern), ligneus (af
trä). – Liksom t. ex. numerus såsom en egenskap
eller ett förhållande, som man kan förnimma hos
ett ting, vanligen betecknas medelst vissa suffix,
så kan äfven en mängd andra förnimbara egenskaper
hos nomina uttryckas genom en bestämd form,
så att en till suffix utvecklad del af en grupp ord
med beslägtad betydelse kan blifva stående uttryck
for en bestämd skiftning i betydelsen. Så är
t. ex. ändelsen -eus i Lat. konstant för att beteckna
ämnet, hvaraf något är gjordt l. dyl. På det sättet
har t. ex. i synnerhet i italienskan, men äfven i
andra språk, uppstått konstanta suffix (afledningar)
för vissa storhetsgrader. De vigtigaste dylika
grupper äro a) diminutiva, t. ex. i T. beilchen,
liten bila (i förh. till beil, yxa), och i allmänhet
ord på -chen, -lein (mägdlein, liten flicka); Ital.
casina, hydda, litet hus (i förh. till casa, hus),
Lat. filiolus, liten son, adj. parvulus, liten,
späd (dim. af parvus, liten); b) augmentativa, t.
ex. Ital. casone, stort hus.
– Vidare kunna af sådana ord, som med afseende
på betydelsen kunna användas om naturligt såväl
manligt som qvinligt kön, uppstå konstanta
afledningar för de olika könen, t. ex. Lat. victor,
segrare, i förh. till victrix, segrarinna, Sv.
hund: hynda, sångare: sångerska, furste:
furstinna;
i de romanska språken, t. ex. i Fr.,
har denna bildningsprincip nått stor utveckling,
såsom chien, hund, i förh. till chienne, hynda,
flatteur, smickrare: flatteuse, smickrerska o. s. v.
Sådana subst. kallas mobilia eller moverande och stå
liksom de s. k. communia, som med samma form begagnas
såväl för mask. som för fem. (t. ex. Lat. civis,
medborgare och medborgarinna), på gränsen till
adjektiven, hvilkas förnämsta egenskap är att
kunna användas för olika genera, ofta med olika
former. För öfrigt hafva substantiven i allmänhet
fördelat sig på tre genera, i vissa språk färre. –
Den förnämsta formella skilnaden mellan nomina
och andra ordklasser är den, att de förre hafva det
slags böjning, som vi kalla deklination, hvarmed
menas sammanfattningen af de olika ordformer,
ett nomen kan antaga för olika kasus och numeri
(se för öfrigt Deklination, Genus, Kasus, Numerus).
Dessutom tillkomma i vissa språk, t. ex. grekiskan
samt romanska, germanska och nordiska språk, artiklar.
I de gamla språken fanns formelt ingen annan skilnad
mellan subst. och adj. än den, att adj. för olika
genera antogo de för olika genera af substantiven
typiska ändelserna. I Sv. deremot, liksom i
T., har adj. en bestämd (med fristående artikel)
och en obestämd böjning. – Kategorien nomen står
till såväl form som betydelse i vissa fall mycket
nära och öfvergår i andra ordklasser. Så har man
i infinitiven en öfvergångsform mellan subst. och
verb, i participet en öfvergångsform mellan
adj. och verb. Vidare kunna vissa kasusformer
isoleras och blifva partiklar (t. ex. allra, urspr, genit. pl.),
liksom omvändt kombinationer af partiklar och
nomina användas och bilda utgångspunkt för olika
kasusbildningar (af mannen, åt mannen, analytisk
bildning). – I de icke indo-europeiska språken
kan man äfven statuera vissa större eller mindre
skilnader i formelt afseende mellan nomina och andra
ordklasser. I de semitiska språken är förhållandet
tämligen analogt med de indo-europeiska språkens. I
de ural-altaiska språken deremot finnes egentligen
ingen annan skilnad mellan t. ex. nomen och verb
än funktionen i satsen, d. v. s. den för nomen
och verb i formelt hänseende gemensamma kategorien
är nomen, när den står som subjekt, verb när den
står som predikat eller predikativ. Adjektivet
är der liksom i engelskan oböjdt. I de
s. k. monosyllabiska språken, t. ex. kinesiskan,
skiljes nomen än mindre från andra ordklasser, endast
funktionelt genom den olika ställningen i satsen.
K. F. J.

Nomenklatur (Lat. nomenclatura, namnförteckning),
en efter vissa indelningsgrunder ordnad samling af
de namn och termer, hvilka nyttjas för att beteckna
de olika föremål, som höra till en vetenskap eller
en konst; metoden för nämnda föremåls beteckning
medelst termer eller tecken, hvilka så nära som
möjligt återgifva deras verkliga beskaffenhet.

Nomina activa, Lat., handelst., tillgångar. – Nomina
passiva,
skulder.

Nominal- (Lat. nominalis), som har afseende på namnet,
namn-. Motsats: real-.

Nominaldefinition. Se Definition.

Nominalism, filos., den riktning inom medeltidens
skolastiska filosofi, som, bekämpande den objektiva
idealismen, eller den s. k. »realismen», lärde,
att begrepp och allmänföreställningar (idéerna)
ej äro någonting annat än af menniskan bildade
abstraktioner ur tingen eller t. o. m. rent af blotta
namn (Lat. nomina) på dessa, ett åskådningssätt, som
med den nu brukliga terminologien kännetecknas såsom
sensualism. Såsom skäl for detsamma anfördes, att
idén, om den vore bredvid tinget, skulle på en gång
vara en del af sig sjelf, af det ponerade tinget
och af alla andra ting af samma slag. Nominalismens
berättigande låg i insigt deri att de menskliga
begreppen verkligen äro bestämningar hos menniskans
medvetande och af hennes gjorda abstraktioner ur
tingen, som ej ega någon tillvaro utom vare sig
detta medvetande eller de ting, ur hvilka de äro
abstraherade. Och genom framhållande af denna sanning
har den tvifvelsutan gjort filosofien en stor tjenst
samt kan på visst sätt betraktas som ett slags
föregångare till den moderna spekulationen. Men å
andra sidan förbisåg den, att denna sanning för ingen
del hindrar, att ju menniskan med sitt abstraherande
förstånd fattar väl ej något utom tingen, men dessas
väsentliga sida och sålunda på denna väg kommer fram
till kunskap om verkligheten, låt vara en kunskap,
som ej omfattar hela verkligheten. Rent orimligt är
påståendet att begreppen blott äro namn på tingen,
ty det är väl ej ordet, utan dettas betydelse som
utgör begreppet. Bland

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0603.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free