- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
1205-1206

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nonidi ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Norbergs by. Malmfyndigheterna omgifvas af bergarten
eurit (eller granulit), som i s. ö. snart
begränsas af granit, men i n. v. är af stor
utsträckning. Inom euriten förekomma lager af
glimmerskiffer, dioritskiffer och större eller mindre
inlagringar af dolomitartad kalksten, hvarjämte
trappgångar här och hvar öfvertvära de lagrade
bergarterna. Bergartslagren stryka i n. ö.–s. v. och
stupa i n. v. Hufvudsakligen jernmalmer brytas, men
äfven koppar- och blymalmer förekomma. Jernmalmerna
äro af tre slag. 1) Qvartsiga malmer (torrstenar),
bestående af blodsten med qvarts och stundom granat
i ränder. Inom torrstenarna träffas äfven någon gång
större eller mindre svartmalmer. 2) Pyroxenmalmer
l. svartmalm med granat och pyroxen. 3) Blandstenar,
som utgöras af svartmalm i dolomit och ofta äro mycket
manganhaltiga. De mest ansedda och sedan äldre tider
brutna grufvorna ligga i tvänne parallella sträckor,
en sydöstlig och en nordvestlig.

På den sydöstliga sträckan, räknadt från n. o. till
s. v., ligga Kallmorbergsfältet, Nya Morbergs-
och Gamla Morbergsfälten, hvarefter komma bredvid
hvarandra Nybergs- och Norrbergsfälten, Bobergs- och
Risbergsfälten, Smörbergs och Ragvaldsbergsfälten samt
Bojmossfältet. – På den nordvestra sträckan ligger
längst i n. Bålsjöfältet, derefter Klackbergsfältet,
Nya Kolningsbergsfältet
och längst i s. v. Gamla
Kolningsbergsfältet.
Den sydöstra sträckningen kan
följas på en längd af nära 10 km.; den nordvestra är
något mindre. Torrstenar och pyroxenmalmer träffas
inom Kallmorbergsfältet; i Morbergs fält förekomma
endast torrstenar, i Norrbergs- och Risbergsfälten
hufvudsakligen torrstenar, i Nybergs-, Röbergs-
och Smörbergsfälten hufvudsakligen pyroxenmalmer,
i Ragvaldsbergs-och Bojmossfälten åter torrstenar,
i Bålsjöbergsfältet både torr- och blandstenar,
men i Klackbergs- och Kolningsbergsfälten endast
blandstenar. Inom Morbergsfältet finnas malmbredder af
12–15 och ända till 30 m., likaså i Risbergsfältet,
der den stora malmbredden uppstått genom veckningar
i lagren. Jernhalten hos malmerna vexlar och
beror mycket på skrädningen. Risbergs torrstenar
hålla omkr. 50 proc. jern, Morbergsmalmerna äro
något fattigare. Pyroxenmalmerna skrädas till
omkr. 55–60 proc., och blandstenarna skrädas till
tre slag, näml. à 50–60 proc., 30 proc. och 10–20
proc. Igensättningsbrytning är i allmänhet införd
eller under införande. För ett bättre tillgodogörande
af torrstenarna genom qvartsens aflägsnande har,
till en del genom statsunderstöd, i närheten af
Kärrgrufvans jernvägsstation inom Norbergsfältet år
1886 uppförts ett anrikningsverk. Öfver Norbergsfältet
löper en jernväg, genom hvilken gruffältet sättes
i förbindelse å ena sidan med Norra stambanan vid
Krylbo, å andra sidan med Strömsholms kanal och
Stockholm–Vesterås–Bergslagens jernväg.

Den äldsta bevarade urkunden om bergsdriften i N. är
en bergsordning af 1354. Brytningen var dock länge
obetydlig i jämförelse med hvad grufvorna lemnat
under de sista åren. Ännu på 1830-talet uppfordrades inom
Gamla Norbergs bergslag endast omkr. 21,000 ton,
vid år 1860 öfver 41,000 ton, men i början af
1870-talet 75,000 ton och år 1885 icke mindre än
213,334 ton (183,344 ton från Norbergs grufvefält
samt omkr. 30,000 ton från öfriga grufvor inom
bergslaget). Denna stora ökning i produktionen
måste tillskrifvas nyare brytningssätt, ökad
kraft genom anskaffade ångmaskiner och framförallt
intelligent ledning. (Jfr G. A. Granström: »Några
underrättelser om grufvorna och grufdriften inom
Norbergs bergslag», i »Jernkontorets annaler»,
1876, och A. E. Törnebohm: »Om lagerföljden inom
Norbergs malmfält», i »Geol. fören:s förhandlingar»,
bd 11, n:o 23). – I socknens sydöstra del, vid
Norbergsåns utlopp ur sjön Norén, ligger den ansenliga
Norbergs by med jernvägs- och telegrafstation,
postkontor, bankkontor, hotel, läkarestation, apotek,
sjukhus samt flere handlande och handtverkare.
Th. N-m.

Norberg, Mattias, vältalare, orientalist, föddes
i Nätra, Ångermanland, 1747, blef student i Upsala
1768, filos. magister 1773 och docent i grekiska
språket 1774. Efter att hafva offentliggjort
Anmärkningar öfver förra stycket af then svenska
proföfversättningen af then h. skrift
(1776)
företog han 1777 med kungligt understöd en resa
genom Danmark, Tyskland, Nederländerna, England,
Frankrike och Italien. Det var i Paris han påträffade
mandéernas religionsurkund, Adamsboken, samt flere
syriska handskrifter. I Milano afskref han »Codex
syriaco-hexaplaris», af hvilken han utgaf Jeremia
och Hesekiel 1787 (med latinsk öfversättning). Han
mottog der underrättelsen att han af konungen
utsetts till Björnståhls ressällskap i Orienten;
men vid ankomsten till Konstantinopel erhöll han
kunskap om dennes död. Han begagnade då tillfället
att utvidga sina språkkunskaper genom studiet af
arabiska och turkiska. Öfver Venezia, Göttingen
och Paris återkom han mot slutet af 1781 till
fäderneslandet, der han 1779 blifvit e. o. adjunkt
i teologiska fakulteten i Upsala samt 1780 utnämnts
till professor i österländska språk och grekiska
vid Lunds högskola. Vid universitetet verkade
han dock mindre i egenskap af orientalist än af
latinsk vältalare. Han hade bildat sig en egen,
med Tacitus, Livius och Plinius d. y. befryndad,
stil, hvars lysande motsättningar, djerft hopade
bilder, hvarandra jagande tankar och hänförande
behag gjorde det djupaste intryck på åhörarna ej
minst genom N:s snillrika föredrag. I egenskap af
vältalare parenterade han öfver D. Thunberg (1788),
N. Schenmark (s. å.), J. W. Faxe (1790), O. Celsius
(1794), E. S. Bring (1798), Karl Ludvig af Baden
(1802), P. Munck (1803) och N. Hesslén (1811). Såsom
filolog utgaf han 158 akademiska afhandlingar, delvis
af estetiskt innehåll, hvilka allmänt lästes och
beundrades både för stilen och den vidsträckta lärdom,
om hvilken de vittnade. Han offentliggjorde vidare
»Codex nazareus, Liber Adami appellatus», med latinsk
öfversättning, ordbok och namnregister (1815–17),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0609.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free