- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
1215-1216

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nord-amerikanska literaturen är ursprungligen en gren af den engelska

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


I bunden form har ofantligt mycket diktats i
Amerika. Lyriska småpoeter i alla landsändar hafva
qvädit efter engelska mönster. Mera erkända skalder
af andra och tredje rang äro den mildt kontemplative
R. H. Dana d. ä. (1787–1879), hvars största dikt
är skräckballaden »Matthew Lee, the buccaneer»,
den fromme, vänlige odediktaren J. Pierpont
(1785–1866), målaren W. Allston (1779–1843), den
smakfulle J. A. Hillhouse (1789–1841), F. Halleck
(1790–1867), hvilken i flere dikter påminner om
Byron, Ch. Sprague (1791–1875), den rikt begåfvade
J. R. Drake (1795–1820), J. G. Percival
(1795–1856), som bäst gifver uttryck åt patriotism och
ungdomsfrisk kraft, G. P. Morris (1802–64), hvars
enkelt innerliga sånger allmänt sjungas, Ch. F.
Hoffman
(1806–84; äfven novellist), O. W. Holmes
(se ofvan), W. G. Clark (1810–41), den minutiöst
landskapsskildrande A. B. Street (f. 1811), målaren
T. B. Read (1822–72; en ypperlig ordkonstnär,
begåfvad med en luftig fantasi), Bayard Taylor (1825–78),
som i dikten »Lars» besjungit svenskarnas koloni
vid Delaware-floden och bl. a. skildrat Orienten
förträffligt samt öfversatt Göthes »Faust» och Tegnérs
»Frithiofs saga», R. H. Stoddard (f. 1825, närmast
tillhörande Keats’ skola), T. B. Aldrich (f. 1836),
Ch. G. Halpine (1829–68; psevdon. Miles O’Reilly),
som med sina hurtiga sånger upplifvade soldatskarorna
under inbördeskriget, samt Joaquin Miller
(f. 1841), indianlifvets och den fjärran vesterns
färgrike, lidelsefulle skald. – I lyrikernas led
har äfven mången qvinna intagit en aktad plats,
framför andra den allvarliga mrs. Lydia Sigourney
(1791–1865), hvilken skrifvit ännu flitigare på prosa,
miss Hannah F. Gould (1789–1865), hvars dikter äro
intagande genom lif och naturlighet, den känslo-
och fantasirika mrs. Maria Brooks (1795–1845),
mrs. Elizabeth Oakes Smith (f. 1806, äfven novellist),
underbarnet Lucretia Maria Davidson (1808–25),
mrs. Frances Sargent Osgood (1811–50), mrs. Julia
W. Howe
(f. 1819), mrs. Amelia Welby (1819–52) och
mrs. Estelle Anna Lewis (1824–80). – Men de skalder,
som företrädesvis kastat glans öfver amerikanska
poesien, äro Bryant, Longfellow, Whittier, Poe,
Lowell, Emerson och Whitman. Äldst är W. C. Bryant
(1794–1878), »den ädle medborgaren». Han tolkar
vältaligt den amerikanska naturens majestätiska
skönhet och låter den tala allvarligt till hjertat,
prisar med kraft och känsla friheten och gjuter en
hoppfull, försonande dager kring döden, af hvars
företeelse han tagit starkt intryck. Den fint bildade
H. W. Longfellow (1807–82) knöt genom sin sköna,
humanitetsfyllda diktning ett band mellan sitt
fosterland och den öfriga bildade verlden. Han var
en mångsidig poetisk förmåga, en väckare af idealism
och estetisk finkänsla hos sina landsmän. Bland hans
större arbeten ega de berättande dikterna »Evangeline»
och »Miles Standish» ett ovanskligt värde, medan
hans indianska epos »Hiawatha» redan anses något
föråldradt. Longfellows begränsning låg i bristen
på verksam passion. Mera utprägladt amerikansk
är »qväkareskalden» J. G. Whittier (f. 1807),
slafveriets outtröttlige bekämpare, en folklig
ballad-diktare och politisk lyriker, utmärkt af kraft,
hänförelse och from gudsförtröstan. Novellisten Poe
(se ofvan) vann skalderykte för några sällsamma dikter
med utomordentligt målande ljudeffekter. En i hög grad
nationel nutidsskald möta vi i J. R. Lowell (f. 1819),
den främste i politisk satir och humor, utmärkt af
lefvande frihetskärlek, fint sinne för naturen samt
stor kraft jämte behag i uttrycket. Filosofen Emerson
(se nedan) är originel äfven i sina dikter, hvarest
en högst poetisk naturuppfattning och en väckande
fosterländskhet komma till orda. Dessa till formen
rätt sjelfsvåldiga dikter äro ofta dunkla, men städse
friska och innehållsrika. Walt Whitman (f. 1819),
en poetisk bildstormare och ytterlig demokrat,
skrifver formlösa skaldestycken utan rim eller
fast meter, sträfvar efter att omedelbart återgifva
naturen i dess verkliga skepnad och förhärligar det
råa naturtillståndet. Upphöjd idealism omvexlar hos
honom med skildringar af den mest nakna, cyniska
realism. – I dramatiken äro amerikanerna svaga och
osjelfständiga. Den så länge herskande puritanismen
ansåg skådebanan vara af ondo. 1750 inrättades
den första teatern, men engelska stycken fylla än
i dag spellistan. Skådespel hafva emellertid icke
utan framgång författats af R. M. Bird, Longfellow,
Epes Sargent (f. 1812), Anna C. Mowatt (1819–70),
G. H. Boker (f. 1823) m. fl.

Bland reseskildrare märkas N. P. Willis
(1807–67, behaglig skissförfattare), den excentriske
H. D. Thoreau (1817–62), som var en skarpsynt och
innerlig naturiakttagare, G. W. Gurtfs (f. 1824),
Hawthorne, Emerson, Bayard Taylor och H. M. Stanley
(f. 1840; Afrika). Ornitologerna A. Wilson
(1766–1813) och J. J. Audubon (1780–1851) äro
ypperliga skildrare af lefvande natur.

I detta årh. hafva i synnerhet tre tänkare utöfvat
inflytande på allmänna tänkesättet, nämligen
Channing, Parker och Emerson. W. E. Channing
(1780–1842), unitarismens förkämpe, inspireras
af en stark rättfårdighets- och pligtkänsla samt
kärlek till skönheten ej mindre än till dygden. Han
uttrycker sig med styrka och ädelhet. Den orädde
och originelle Th. Parker (1810–60) öppnade i
optimismens namn ett fälttåg mot den gamla teologien
genom skrifter, som glänsa af tankarnas friskhet
och glöda af känsla. Störst är R. W. Emerson
(1803–82), en idealistisk mystiker, som på samma
gång har det klaraste sinne för lifvets verklighet,
och som upphöjer arbetet samt (likt Carlyle) städse
framhåller individens betydelse för samhället. – Den
amerikanska vältaligheten har fortfarande trifts i det
fria offentliga lifvets jordmån. De förnämste talarna
på senare tider äro den sarkastiske J. Randolph
(1773–1833), den allmänt hyllade, ridderlige
H. Clay (1777–1852), den allvarlige, klart tänkande
J. C. Calhoun (1782–1850), som försvarade slafveriet,
och hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0614.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free