Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nord-Amerikas Förenta Stater (United states of America), Förenta staterna l. Nord-amerikanska unionen, den stora förbundsrepubliken i Nord-Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för en tid besattes af engelsmännen. Dessa olyckor
uppvägdes likväl af framgångarna vid Hudsonfloden,
der den engelske generalen Bourgoyne instängdes af
amerikanerna och genom kapitulationen vid Saratoga
(d. 17 Okt. 1777) tvangs att sträcka gevär med hela
sin armé. På krigets hela gång kom denna seger
att utöfva ett afgörande inflytande. Frankrike
rycktes genom den ur sin afvaktande ställning och
förmåddes (d. 6 Febr. 1778) att med de 13 kolonierna
ingå ett handels- och förbundsfördrag, hvilande på
grundvalen af koloniernas sjelfständighet. Fördraget,
som biträddes af Spanien (d. 12 April 1779), kom
amerikanerna väl tillpass, emedan det medförde
fransmännens och spaniorernas deltagande i fejden
och till följd deraf en splittring af engelsmännens
stridskrafter. Kriget fortfor emellertid under
vexlande lycka. 1778 riktade engelsmännen sin
huvudstyrka mot södern, Georgia och Carolina, der
England ännu hade många anhängare. Savannah och
Charleston eröfrades, och d. 16 Aug. 1780 segrade
Cornwallis vid Camden öfver den amerikanske generalen
Gates. Kort förut landsteg på kusten af Rhode Island
en fransk hjelpkår under general Rochainbeau. Med den
förenade Washington sin armé och opererade under de
följande månaderna mot den engelska huvudstyrkan i
New York. På hösten 1781 bröto han och Rochambeau
upp derifrån och skyndade i ilmarscher till
Virginia, der general Cornwallis en tid svärmat
om med Lafayette, som anförde en mindre amerikansk
härafdelning. Cornwallis instängdes vid Yorktown och
tvangs efter några veckors belägring att kapitulera
med hela sin armé (d. 19 Okt. 1781). Man kan säga,
att amerikanerna med denna seger slöto striden för
sin sjelfständighet. England räckte snart handen
till fred. I Nov. 1782 ingick amerikanernas ombud,
Benjamin Franklin, ett separat preliminärfördrag
med England, hvari den unga republiken fick sin
sjelfständighet erkänd, erhöll fördelaktiga gränser
mot Canada samt del i fisket vid Newfoundland. Den 3
Sept. 1783 undertecknades den definitiva freden med
England i Paris, samma dag som freden i Versailles
ingicks mellan England och de bourbonska makterna:
Frankrike och Spanien.
Redan under frihetskriget hade de 13 kolonierna
genom en grundlag (»konfederationsartiklarna» af
d. 9 Juli 1778) slutit sig tillsammans till ett slags
statsförbund med en gemensam, mycket svag regering,
kallad staternas »generalkongress». Föreningens lösa,
otillfredsställande beskaffenhet väckte snart till
lif tanken att genom en ny unionsförfattning närmare
sammanknyta de olika staterna med hvarandra. Denna
tanke hystes af de s. k. federalisterna, hvilka
företrädesvis funnos i de nordöstra, handels-
och industriidkande staterna och bland sig räknade
sådana män, som Washington och Alexander Hamilton. De
bekämpade den politiska partikularismen och ansågo,
att de särskilda staterna, med bibehållande af sina
egendomligheter och rättigheter, kunde och borde
ingå i en högre statsenhet med gemensamma intressen,
med en gemensam representation och
en stark regering. Deras motståndare höllo på de
särskilda staternas suveränitet och ville ej veta af
någon närmare förening. De voro att finna i Virginia
och de södra plantagestaterna, stodo under ledning
af Thomas Jefferson och bildade det parti, som
kallades det antifederalistiska l. republikanska
och längre fram fick namn af det demokratiska. De
federalistiska åsigterna blefvo emellertid genom
omständigheternas tvång de segrande. I Maj 1787
sammanträdde i Filadelfia under Washingtons presidium
ett författningskonvent, som under många strider
fick Förenta staternas nuv. författning färdig d. 17
Sept. s. å. Denna författning antogs efter hand af de
olika staterna och trädde i gällande kraft d. 4 Mars
1789. Kort derpå blef Washington republikens förste
president (1789–97). Det blef hans verk att befästa
enheten, försona partierna, ordna förvaltning och
lagskipning samt ingifta sina landsmän förtroende
för deras nya samhällsskick. Redan under hans
tid utvidgades hastigt unionens gränser. 1791
upptogs Vermont, 1792 Kentucky och 1796 Tennessee
såsom sjelfstäridiga stater i unionen. De närmaste
presidenterna, federalisten John Adams (1797–1801)
och antifederalisten Thomas Jefferson (1801–1809),
hörde båda till republikens store »fäder». Under
den senares styrelse upptogs 1802 Ohio såsom ny
stat och förvärfvades 1803 Louisiana genom köp från
Frankrike, hvarigenom Förenta staterna befäste sitt
välde i Mississippiområdet. I de stora krigen mot
franska revolutionen tog republiken ingen del, men
såg i stället sin handel och sjöfart uppblomstra i
neutralitetens skydd. Flere gånger var likväl kriget
nära, och frågan var blott åt hvilket håll unionen
skulle vända sina vapen. Det brutala sätt, hvarpå
England utöfvade sitt herravälde öfver hafven,
skaffade slutligen seger åt det franskvänliga
demokratiska partiet, och presidenten James Madison
(1809–17) tvangs emot sin vilja att förklara England
krig (Juni 1812). Det fördes med omvexlande lycka,
till sjös med seger för amerikanerna, till lands
stundom med framgång för engelsmännen, som till
och med intogo Washington, hvilket sedan 1800 varit
förbundsregeringens säte. Militäriskt slöts kriget med
striderna vid New Orleans (Jan. 1815); diplomatiskt
ändades det några dagar förut (Dec. 1814) genom freden
i Gent. Det hade bidragit att hejda partiernas kamp,
och det hade stärkt amerikanernas förtroende till egen
kraft. Det sista visade sig, då presidenten James
Monroe (1817–25) en dag förkunnade de europeiska
makterna, att unionen icke skulle tåla Europas
inblandning i den amerikanska kontinentens affärer
(jfr Monroe-doktrinen). Emellertid utvidgades
statsområdet mer och mer. Redan 1812 upptogs
Louisiana såsom sjelfständig stat i Unionen; 1816
följde Indiana, 1817 Mississippi, 1818 Illinois,
1819 Alabama och 1820 Maine. Genom köp förvärfvades
från Spanien (1819) Florida, som likväl först 1845
upptogs såsom stat. – Intressant är att iakttaga den
stora inre förändring, som republiken under denna
tid undergick. Denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
