Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordens förhistoriska tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka, ehuru de måste vara något yngre än de
nyss omtalade, dock höra till en mycket tidig
del af stenåldern. Nordens dåvarande innevånare
synas hafva uppehållit sig hufvudsakligen vid
kusterna och uteslutande lefvat af jagt och
fiske. Kjökkenmöddingarna innehålla nämligen i
ofantliga massor skal af ostron och andra musslor
samt ben af fiskar, foglar, vildsvin, rådjur, hjortar,
uroxar m. fl. vilda djur, men endast af ett husdjur,
hunden. Benen af de större djuren äro klufna för
märgens skull. Bland dessa qvarlefvor efter födoämnena
träffar man dels de af kol ännu betäckta eldstäderna,
dels en mängd groft slagna, aldrig slipade, verktyg
af flinta samt bitar af tjocka lerkärl, redskap af ben
och horn m. m. Kjökkenmöddingar från den äldre delen
af stenåldern äro visserligen ej kända från Sverige
(eller Norge), men man har i södra delen af vårt land
funnit åtskilliga flintsaker af de för nämnda tid
i Danmark egendomliga former. Från den äldre delen
af stenåldern äro hittills inga grafvar anträffade
i Skandinavien; men åtskilliga omständigheter tala
för, att det folk, som då bodde der, icke varit
våra germanska förfäder, utan beslägtadt med de
nu i Skandinaviens nordligaste trakter lefvande
lapparna. Vapnen och verktygen från den äldre delen
af vår stenålder äro groft huggna och oslipade. Under
stenålderns senare del lärde man sig icke blott att
allt bättre bearbeta både flinta och andra stenslag,
utan äfven att slipa dem. De nordiska arbetena från
denna tid röja ock en så öfverlägsen skicklighet och
en sådan smak, att icke någon annan del af Europa har
att uppvisa motstycken dertill. Den yngre stenålderns
nordboar hade redan kommit så långt i utveckling,
att de icke blott utförde sådana arbeten, som voro
oundgängliga för lifvets nödtorftiga uppehälle, utan
att de äfven nedlade en icke obetydlig möda för att få
sina arbeten så prydliga som möjligt. Att man med de,
såsom vi tycka, simpla sten verktygen kan åstadkomma
ganska fina arbeten, visas både af erfarenheten från
Nya verldens stenåldersfolk och af de väl gjorda saker
af ben, horn, bernsten o. dyl., som stundom träffas
i fynden från vår stenålder. Det bekräftas äfven
fullständigt af anställda försök, då det visat sig,
att man med yxor och andra verktyg af flinta kan
utan svårighet fälla träd och utföra allt arbete,
som behöfves för att bygga en stuga med både fönster
och dörr. Att stenålderns boningar här i Norden icke
behöft vara alltför dåliga, visas af det nyss anförda:
och att man utan tvifvel äfven verkligen redan då
haft stugor af trä här, blir i hög grad sannolikt
deraf att stenålderns folk i mellersta Europa, hvilka
ej stodo högre än nordboarna, bott i sådana stugor,
såsom ruinerna af pålbyggnaderna visa. Huruvida
dylika pålbyggnader funnits äfven i Norden är ännu
oafgjordt. Antydningar derom saknas dock ej helt och
hållet. Kläderna voro väl hufvudsakligen af skinn
eller läder, och verktyg använda vid förfärdigandet af
sådana äro funna. Grofva tyg af ylle voro dock måhända
icke okända, emedan fåret hölls såsom husdjur. Som
prydnader användes mycket bernsten, ett
ämne, som i forntiden skattades särdeles högt,
och som ymnigt förekom på Jyllands kust samt någon
gång äfven i andra trakter af södra Skandinavien. –
Jagt och fiske voro de förnämsta näringsfången under
stenåldern. Kjökkenmöddingarna visa, att de voro de
enda under periodens äldre del. De i nordiska grafvar
från stenålderns senare del funna benen af sådana
husdjur som nötkreatur, häst, får, (get?) och svin
visa emellertid, att nordboarna under den tiden icke
voro för sitt uppehälle hänvisade uteslutande till
jagtens och fiskets afkastning. Af nyligen gjorda
fynd synes framgå, att nordboarna under stenåldern
också idkat något åkerbruk, hvilket är så mycket
sannolikare, som jordbruket redan då var af ganska
stor betydelse för mellersta Europas folk. – Grafvarna
från denna tid äro vanligen stora, af ohuggna, men
på insidan tämligen släta stenblock eller stenhällar
bildade grafkammare, kända under namnen stendösar
(se Dös), gånggrifter och hällkistor (se dessa
ord). De döda begrofvos alltid obrända, liggande
eller sittande. Många gånggrifter innehålla qvarlefvor
af 50–100 lik. Vid den dödes sida nedlades vanligen
ett vapen, ett verktyg eller några prydnader. Ofta
finner man i grafvarna från denna tid lerkärl, hvilka
numera äro fyllda endast med jord; sannolikt hafva de
en gång innehållit födoämnen, hvilka den döde ansågs
kunna behöfva för lifvet på andra sidan grafven. Den
omsorg, som egnades den dödes hvilorum, antyder
nämligen tro på ett kommande lif; men de vid den dödes
sida nedlagda sakerna visa, att detta lif troddes
vara endast en fortsättning af jordelifvet, med
samma behof och samma nöjen. Grafvar från stenåldern
finnas icke blott i Danmark och Götaland, utan också
i vissa delar af Svealand och södra Norge. En mängd
i jorden funna fornsaker från stenåldern vittnar
emellertid om, att utom nämnda trakter äfven andra,
något nordligare delar af Skandinaviska halfön redan
före stenålderns slut egt någon befolkning. Att det
var våra germanska förfäder, som redan då bodde i
dessa trakter, synes vara i hög grad sannolikt. –
Stenålderns slut inträffade i Skandinavien snarare
före än efter år 1500 f. Kr., således omkr. 3,500 år
före vår tid.
Utom nu beskrifna i Danmark och södra hälften af
Skandinaviska halfön funna minnen från stenåldern
har man hufvudsakligen i de nordligaste delarna
af halfön funnit åtskilliga fornsaker af sten
(vanligen skiffer), hvilka visat sig icke gerna kunna
hafva tillhört det folk, som byggt stendösarna och
gånggrifterna. Dessa stensaker, hvilka mycket likna
dem, som anträffas i andra af lappar eller med desse
beslägtade folk bebodda nordliga land, betraktas
med skäl såsom minnen af lapparna och från den
tid, då detta folk ännu var obekant med metallernas
bruk. Det jämförelsevis stora antal sådana stensaker,
som träffas i de af lappar nu icke bebodda svenska
kustlandskapen från Vesterbotten till Gestrikland
samt i Dalarna, torde emellertid antyda, att lappar
fordom bott i sydligare trakter af Sverige än nu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
