Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Nordforss, Karl Gustaf - 2. Nordforss, Erik Ulrik - Nord-Frisland (Nordfriesland) benämnes under medeltiden marsklanden på Slesvigs vestkust - Nordgau. Se Elsass - 1. Nordgren, Karl Vilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Förmodligen genom Armfelts tillskyndan fick
N. 1790 anställning som andre direktör vid Dramatiska
teatern, hvilken befattning han 1799 utbytte mot den
motsvarande vid operan. N. icke blott öfvervakade
och ledde inöfningen af styckena; han valde
äfven till stor del repertoaren och öfversatte,
bearbetade eller författade för k. teatrarna ett
större antal stycken än någon svensk före honom. Mer
än sextio teaterpjeser, operor, komedier, farser
m. m. hafva flutit ur hans penna, bland dem flere,
som länge bibehöllo sig på scenen. Af dem må nämnas
originalen Den oroliga natten (1795), Tanddoktorn
(1800), Torparen (1803), Epilog på kronprinsens
födelsedag (1814) och Föreningen (1815; i förening
med G. Löwenhjelm) samt öfversättningarna eller
efterbildningarna (företrädesvis från franskan)
Den afbrutna offerfesten, Aline, drottning af
Golconda, De begge arrestanterna, Califen i Bagdad,
Cendrillon, Don Juan, En egendom till salu, Fiskaren,
Den föregifna skatten, Den förmenta prinsen, Gubben i
bergsbygden, Intrigen i fönstren, Den lilla matrosen,
De löjliga mötena, Målaren och modellerna, Den
ondsinta hustrun, Opera-komiken, Två ord m. fl.,
bland hvilka åtskilliga bibehållit sig ända till
våra dagar. Genom dem lärde vår allmänhet känna
företrädesvis de franske tonsättarna af äldre skolan
(Dalayrac, Boïeldieu, Isouard, Méhul), men äfven
italienarna Righini, Sacchini och Cimarosa samt
framförallt Mozart, som under N:s styrelse gjorde
sitt inträde på svenska scenen. Samtida erkände N:s
förmåga att väl lämpa orden efter musiken; deremot
hafva anmärkningar gjorts mot hans kanske något
vårdslösa behandling af diktionen i prosan. Många af
hans stycken trycktes, hvarvid han ej sällan använde
åtskilliga psevdony-mer. – N. tillhörde genom literära
personliga sympatier den gustavianska riktningen
inom vår literatur. Han lemnade, sedan han 1818 tagit
afsked från teatern, bidrag till »Stockholmsposten»,
»Allmänna journalen» och »Anmärkaren» samt utgaf
åtskilliga mindre skrifter, bland hvilka må
nämnas satiren Om judarnas företräde, välde och
lycka (1815). 1810 vann han Svenska akademiens
stora pris för Sång öfver Sveriges kronprins Karl
August och 1822 samma belöning för Viljan, moralisk
afhandling. N. afled i Stockholm d. 27 Juli 1832.
-rn.
2. Nordforss, Erik Ulrik, författare, den
föregåendes broder, föddes i Malingsbo d. 31 Juli
1771, blef 1788 student i Upsala och erhöll 1789,
genom broderns bemedling, af Armfelt plats såsom
kornett vid lifkosakerna och adjutant hos generalen. I
denna egenskap bevistade han två fälttåg, blef 1790
löjtnant och adjutant samt 1795 kapten vid Göta garde
och tog 1800 afsked. Efter freden 1790 egnade han
sig hufvudsakligen åt språkliga och vetenskapliga
studier. Tillika synes han genom Thorilds föresyn
förmåtts att sysselsätta sig med ett slags politiskt
skriftställeri, som småningom ådrog honom ovilja af
de maktegande. Så utgaf han ströskrifterna Et klart
begrep om lag och rätt (1792), Är begäret til välde
naturligt hos menniskan? (1794) samt
Omdöme öfver k. förordningen mot yppighet (s. å.)
af hvilka i synnerhet den sistnämnda gjorde honom
illa anskrifven. Än mer vacklande blef hans ställning,
sedan han utgifvit tidningen »Telegraphen» (1797–98),
hvars fortsättning förbjöds. Som ersättning åt
prenumeranterna och i samma anda utgaf N. sedermera de
blandade samlingarna Arnion, Bukoleon och Giganteon
(1798, 99) samt vidare Samlade skrifter (1800),
för hvilka han råkade i strid med Silverstolpes
»Journal». 1800 offentliggjorde han skriften Finnes
här en nationalcharakter i Sverige? och 1802
ABCD i omvänd ordning. Försök till ett lexikon
för dagen, af hvilket alla exemplar lära blifvit
högtidligen uppbrända. – En mindre förargelseväckande
verksamhet utvecklade N. såsom öfversättare och
författare i militära ämnen. Han tolkade åtskilliga
teaterpjeser, som uppfördes å k. teatern, men af
hvilka endast Vattendragaren (1803) bibehöll sig på
scenen. Ett bevis på hans skicklighet i språk är ett
Nytt swenskt och fransyskt hand-lexikon (1805), som
dock endast till en del härrör från honom. N. afled
i Stockholm d. 8 Maj 1806. -rn.
Nord-Frisland (Nordfriesland) benämndes under
medeltiden marsklanden på Slesvigs vestkust med
närliggande öar från Sild söderut. Det omfattade
13 härad, nämligen Horsböl (nu Viding) och Böking,
hvilka delvis bestodo af öar, men nu äro landfasta,
öarna Sild, Öster-och Vesterföhr med Amrum, 5 härad
i Nordstrand och 3 skeppslag i nuvarande Eidersted,
som då bestod af flere skilda öar. Hela området
utgjorde på den tiden omkr. 1,700 qvkm., men är nu
knappt mer än hälften så stort, en följd af hafvets
förstörande inverkan (jfr Nordstrand). N. lydde
sedan urminnes tid under danske konungens spira,
men bevarade en viss sjelfständighet och hade
sin särskilda landsrätt, hvarigenom det, liksom
Ditmarsken, förskonades från adelsvälde. Nordfriserna
sökte flere gånger undandraga sig skattskyldighet. De
understödde också 1151 kon. Knut Magnusson mot Sven
Grathe, men ledo dervid ett svårt nederlag. År
1252 besegrade de kon. Abel och gjorde ihärdigt
motstånd såväl mot Valdemar Atterdag 1344 och 1374
som mot Erik af Pommern 1410–17. Språkförhållandena
hafva under tidernas lopp undergått åtskilliga
förändringar, hvarvid än plattyskan, än danskan
vunnit i utbredning (jfr Frisiska språket). Man
anslår nordfrisernas nuvarande antal till 25,000.
E. Ebg.
Nordgau. Se Elsass.
1. Nordgren, Karl Vilhelm, porträttmålare, föddes i
Stockholm 1804, blef trumpetare vid Lifgardet till
häst, men uppmärksammades af Magnus Brahe för sina
konstanlag och blef satt i lära hos Westin. Redan
1829 kunde han begynna utställa kopior och jämväl
ett par original, och sedan den tiden egnade han sig
med flit åt porträttmålning, i hvilken han småningom
vann ganska mycken färdighet. Hans färg är något
blomstrande, men teckning och uppfattning ej sällan
rätt goda, i synnerhet i mindre format. Mot slutet
af 1830-talet afgick han från regementet och blef
uteslutande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
