Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordiska kriget (Stora nordiska kriget) kallas den stora fejd, som under åren 1700-21 rasade mellan Sverige å ena sidan och Danmark, Ryssland och Polen-Sachsen samt senare derjämte England-Hannover och Preussen å den andra - Nordiska museet i Stockholm utgör en af d:r Artur Hazelius (se denne) 1872 grundlagd och sedermera ofantligt tillökad samling af etnografiska och kulturhistoriska, idel äkta föremål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sidan Östersjön. Under de följande åren riktade
Karl XII, med anlitande af Sveriges sista krafter,
sitt hufvudanfall mot Danmark för att genom Norges
eröfring söka ersättning för lidna förluster. Med
sina öfriga fiender förklarade han sig villig att
sluta fred; och underhandlingar öppnades genom
baron Görtz både med Ryssland (i Ålands skärgård)
och med England, ehuru med föga hopp om framgång,
då Karl XII aldrig för att vinna freden ville
underkasta sig några offer. Hjeltekonungens död vid
Fredrikshald (d. 30 Nov. 1718) framkallade emellertid
en fullständig förändring i krigets gång. De nya
maktegande i Sverige uppgåfvo alla tankar på
Norge och sökte med allvar freden, framförallt med
England-Hannover, i hvars vänskap och förbund man
hoppades kunna komma bättre till rätta med tsar
Peter. Freden med England-Hannover blef också den
första. Den afslöts i Stockholm d. 9 Nov. g. st. 1719
på de vilkor, att Sverige afträdde sina anspråk
på Bremen och Verden mot en ersättningssumma
af 1 mill. rdr. Der afslöt Sverige också d. 21
Jan. g. st. 1720 med denna makt en allians, hvari
Östersjöns frihet fastställdes och ömsesidig hjelp
bestämdes. Dagen förut ingicks i Stockholm under
engelsk bemedling freden med Preussen, som erhöll
Pommern s. om Peene, staden Stettin, öarna Usedom
och Wollin, men lemnade 2 mill. rdr. Freden med
Danmark underskrefs i Stockholm d. 3 Juni och
å Frederiksborg d. 3 Juli (g. st.) 1720. Ingen
landafträdelse kom väl i fråga, men förödmjukelse:
Sverige måste förbinda sig att ej vidare lemna den
holstein-gottorpske hertigen något understöd, och
derjämte miste Sverige tullfriheten i Öresund samt
måste erlägga 600,000 rdr. Åt alla håll måste Sverige
göra afträdelser och medgifvanden. Förgäfves framhöll
den svenska regeringen den för Europa gemensamma
faran af Rysslands öfvermakt och sökte makternas
understöd för att afvärja henne. Europa kände ännu
ej Ryssland och dess styrka. Sverige fick stå ensamt
med sin svaghet och erfarenhet. Dock hoppades det att
genom förbundet med England kunna till sist aftvinga
tsar Peter bättre vilkor. Men det hoppet visade sig
emellertid alldeles illusoriskt. England gaf ingen
hjelp, och de ryska mordbrännareflottornas härjningar
af de svenska kusterna 1719, 1720 och 1721 visade
slutligen för den svenska styrelsen nödvändigheten
att gifva vika. Den 30 Aug. g. st. 1721 afslöts
Sveriges fred med Ryssland i Nystad. Den gjorde
slut på det nordiska kriget och gaf en officiel
stadfästelse åt den stormaktsställning, som det
asiatiska Ryssland förvärfvat i Europa genom sina
eröfringar från Sverige: Ingermanland, Estland
och Livland samt Viborgs län af Finland. Afsigten
med de allierades anfall vanns: Sverige miste sin
stormaktsställning. (Rörande dateringen må anmärkas,
att man i denna art. för tiden 1700–12 följt, der
ej annorlunda angifves, den särskildt för Sverige
då gällande kalendern, enligt hvilken tidsskilnaden
emellan gamla och nya stilen sattes till endast 10
dagar. I det öfriga Europa var den för tiden 1700–12
11 dagar.) Hjr.
Nordiska museet i Stockholm utgör en af d:r Artur
Hazelius (se denne) 1872 grundlagd och sedermera
ofantligt tillökad samling af etnografiska och
kulturhistoriska, idel äkta föremål, som belysa
de skandinaviska folkens och närboende stammars
odling under gångna tider. På en sommarfärd i
Dalarna 1872 upprann hos d:r Hazelius idén till
en sådan samling, och redan i Okt. 1873 kunde han
öppna museets första afdelning (allmoge-saker) under
namnet Skandinavisk-etnografiska samlingen, i den
s. k. Södra paviljongen vid Drottninggatan. Genom
fortsatta inköp och från alla håll inströmmande
gåfvor nödvändiggjordes anskaffandet af flere lokaler
(en afdelning i Norra paviljongen öppnades 1874,
norska afdelningen följ. året), och 1875 beviljades
statsanslag till hyreshjelp åt museet. I Mars
1874 testamenterade grundläggaren den genom gåfvor
tillkomna delen af museet till svenska staten, och
i skrifvelse af d. 30 Sept. 1879 framställde han
till K. M:t förslag, att staten skulle öfvertaga
museet utan någon ersättningsskyldighet, men mot
vilkor att ikläda sig ansvaret för museets skulder
samt garantera dess framtida vård och utveckling. Då
emellertid regering och riksdag afböjde detta anbud,
förvandlade Hazelius samlingen, under namnet Nordiska
museet, till en allmän egendom för svenska folket och
en offentlig anstalt. Han ställde nämligen, genom ett
öfverlåtelsebref af d. 18 April 1880, museet »såsom
en sjelfständig anstalt under en särskild styrelse
för att under all framtid och i alla väsentliga
delar orubbad uti Sveriges hufvudstad förvaras,
vårdas och förevisas» samt öfverlät till denna
anstalt eganderätten till hela museet och alla dess
tillhörigheter. På samma gång förband gifvaren sig
att fortfarande personligen ansvara för museets skuld
och för den årliga brist, som uppkommer derigenom att
utgifterna för anstalten öfverstiga inkomsterna. Sedan
han tillkallat fem personer att jämte honom utgöra
museets styrande nämnd, underskrefvos stadgarna
d. 28 April 1880. I Maj s. å. bildades Samfundet
för Nordiska museets främjande, med uppgift att
vidmakthålla och utvidga samlingarna. Planen för
dessa omfattade äfven föremål ur de högre ståndens
lif, och systematiska grupper af sådana började
utställas 1877. Då behofvet af en gemensam, museets
uppgift värdig byggnad blifvit alltmer trängande,
skänkte K. M:t i April 1882 till Nordiska museet
besittningsrätten till den välbelägna Lejonslätten å
Djurgården i Stockholm för att dera uppföra byggnad,
dock under vilkor att, om arbetet med museibyggnader
och parkanläggning icke blifvit inom d. 14 Mars 1889
i vidsträcktare mån påbörjadt, upplåtelsen af tomten
anses förfallen. Täflingsritningar till den storartade
byggnadskomplexen inkommo och bedömdes 1883; dock
har ännu icke någon definitiv ritning utarbetats,
ehuru detaljplaner för uppställandet af samlingens
mångfaldiga serier uppgjorts. Till stärkande af
museets byggnadsfond, hvilken bildades 1876 genom
allmän insamling och förvaltas af en särskild nämnd,
hafva i olika delar af landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
