- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
1307-1308

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordiska språk (skandinaviska språk), de sinsemellan nära beslägtade språk, som talas och talats af den germanaska befolkningen i Skandinavien och i de trakter utom Skandinavien, som derifrån helt eller delvis befolkats

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nämligen från denna tid några sådana inskrifter,
som använda det gamla 24-typiga runalfabetet och i
fråga om språkform imitera de verkligt urnordiska
minnesmärkena (så är exempelvis fallet med de
troligen från 900-talet härstammande stenarna från
Stentoften och Björketorp, båda i södra Sverige och
uppvisande de längsta hittills funna inskrifter med
det gamla run alfabetet); dels uppträda nu, och redan
så tidigt som vid midten af 800-talet, inskrifter, der
det gamla alfabetet nästan fullständigt ersatts af det
– ur det äldre utvecklade – yngre, för Skandinavien
egendomliga 16-typiga runalfabetet, och der språket
icke blott är vidt skildt från det urnordiska, utan
äfven företer dialektiska egendomligheter, som tyda på
tillvaron af ett dansk-svenskt språk i motsättning
mot ett norskt. Emellertid äro dessa skilnader
ännu högst obetydliga, hvarför också skandinaverna
sjelfva betraktade sitt språk såsom varande öfver
hela Norden ett och detsamma, hvilket de benämnde
dönsk tunga, d. v. s. danskt mål. Sedan Island i
slutet af 9:de och början af 10:de årh. befolkats,
hufvudsakligen från vestra Norge, uppstod småningom
en särskild vest-norsk dialekt, hvilken emellertid
till att börja med högst obetydligt skilde sig från
moderspråket. Först vid tiden för kristendomens
införande i Norden (omkr. 1000) har språksplittringen
framskridit så långt, att man i runinskrifterna och
i den literatur, som då uppstår, kan urskilja fyra
olika dialekter, grundvalarna för de alltsedan
befintliga fyra literaturspråken: isländskan,
norskan, svenskan och danskan. Emellertid stå af
dessa två och två hvarandra mycket nära, hvarför
man också ofta plägar sammanfatta de båda senare
under benämningen de östnordiska, de båda förra
under namnet de vestnordiska, eller, som nordboarna
sjelfva uttryckte sig, norrænt mál, d. v. s. nordiskt
språk. I det hela intaga de vestnordiska språken
en ålderdomligare ståndpunkt, med anledning hvaraf
man i nyare tid länge ansåg dem såsom stamspråk för
de nordiska literaturspråken och tillade endast
dem namnet fornnordiska språket (se d. o.). Samma
ålderdomliga drag återfinnas emellertid vanligen i de
äldsta östnordiska runinskrifterna från tiden före den
egentliga literaturens begynnelse, liksom också delvis
i många nutida östnordiska munarter. For de nordiska
dialekterna i sin totalitet gäller nämligen en helt
annan indelning än den, till hvilken man kommer genom
att taga hänsyn ensamt till skriftspråket, d. v. s. de
genom literatur representerade dialekterna. Rörande
dessa senare och deras öden se Danmark (språk och
literatur), Fornnordiska språket, Isländska språket
och literaturen, Norge
(språk) och Sverige (språk).

De nutida skandinaviska landsmålen l. bygdemålen
gruppera sig, om man lemnar å sido isländskan och
färöiskan, hvilka bilda hvar sin dialektgrupp för sig,
på följande sätt:

1. Vestnorska: dialekterna på Norges vestra kust
emellan Kristianssand och Molde.

2. Nordskandinaviska: det öfriga Norges samt de
svenska dialekterna i Vestmanland, Dalarna, Norrland,
Finland och Ryssland.

3. Gotländska: på ön Gotland.

4. Medelsvenska: det öfriga Sveriges, utom den
sydligaste delens.

5. Sydskandinaviska: större delens af Småland
och Halland, hela Skånes, Blekings och Danmarks
samt den dansktalande delens af Slesvig.
Denna grupp sönderfaller tydligt i 3 smärre: södra
Sveriges (med Bornholm), danska öarnas och Jyllands
(med Nord-Slesvig).

Studiet af de moderna nordiska dialekterna är
hittills mycket ojämnt bedrifvet. För kännedomen om
de isländska är nästan ingenting gjordt. – Färöiskan
har behandlats förnämligast af V. U. Hammershaimb
(»Færöisk sproglære», 1854; »Færöisk Anthologi
med litterærhist. o. gramm. indledn. samt glossar»,
1886), utgifvaren af de många synnerligen intressanta
färöiska folkvisorna. – De norska dialekterna hafva
grundligt undersökts först af I. A. Aasen. I våra
dagar utvecklar framför alla Joh. Storm en rastlös
verksamhet för att i detalj utforska särskildt
deras fonetiska beskaffenhet, som af Aasen föga
beaktats. Dessa norska dialektstudier hafva nyligen
erhållit ett centralorgan i tidskriften »Norvegia»
(sedan 1884), hvari ett af Storm uppgjordt
alfabet användes. Jämte Storm hafva A. B. Larsen
(afhandlingar om målen i Trondhjems stift)
och Chr. Vidsteen (afhandl. om målen i Söndhordland,
Voss och Hardanger) gjort hithörande forskningar. –
För de danska dialekterna är jämförelsevis föga
uträttadt. Af specialundersökningar finnes rörande
ö-målen nästan ingenting och rörande Jyllands språk
icke synnerligen mycket af större värde. Deremot
har Slesvig-dialekten förträffligt behandlats af
E. Hagerup och K. J. Lyngby. F. n. (1887) är under
utgifning H. F. Feilbergs stora »Bidrag til en ordbog
över jyske almuesmål», och förberedes till utgifning
ett annat vigtigt arbete, J. C. Espersens efterlemnade
ordbok öfver Bornholms dialekt. – I Sverige har
dialektforskning med största ifver och framgång
bedrifvits och bedrifves fortfarande. Redan biskop
E. Benzelius d. y. (d. 1743) lät insamla dialektord,
och hans samling ligger till grund för Ihres
»Dialect-lexicon» af 1766. Ett för sin tid utmärkt
arbete är S. Hofs »Dialectus vestrogothica» (1773). En
synnerlig fart fingo dessa studier vid midten af
1800-talet genom C. Säves (d. 1876) impuls och nitiska
föredömen (afhandlingar om Gotlands och Dalarnas
språk). 1862–67 utgaf J. E. Rietz ett omfångsrikt
dialektlexikon, och specialafhandlingarnas antal växte
sedermera årligen. Från och med 1872 bildades bland
den studerande ungdomen vid universiteten i Upsala,
Lund och Helsingfors de s. k. landsmålsföreningarna
(se d. o.), som tagit till uppgift att systematiskt
och uttömmande genomforska dialekterna. Ett betydligt
framsteg i vetenskapligt framställningssätt –
särskildt i fråga om ljudläran – röjer sig i det
senaste årtiondets literatur, ur hvilken må anföras
Ad. Noreens redogörelser för Värmlands, Gotlands och
Dalarnas språk samt A. O. Freudenthals

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0660.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free