- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
1309-1310

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordiska språk (skandinaviska språk), de sinsemellan nära beslägtade språk, som talas och talats af den germanaska befolkningen i Skandinavien och i de trakter utom Skandinavien, som derifrån helt eller delvis befolkats - Nordiska stuteriboken. Se Fullblodshäst - Nordiska sugfisken. Se Lumpfiskslägtet - Nordiske oldskrift-selskabet (Det kongelige Nordiske oldskrift-selskab) i Köpenhamn inrättades år 1825 - Nordisk fornkunskap, vetenskapen om den skandinaviska Nordens förhistoriska tid - Nordisk mytologi. Se Mytologi - Nordisk rätt. De nordgermanska l. skandinaviska folken bilda en hufvudgren af den germanska stammen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

monografier öfver de finsk- och est-svenska
målen. Landsmålsföreningarna utgifva sedan 1878
en i stort anlagd tidskrift under redaktion af
J. A. Lundell såsom hufvudredaktör, hvilken också
för tidskriftens räkning uppgjort ett fonetiskt
alfabet (se Landsmålsalfabetet). – Jfr A. Noreen:
»Aperçu de l’histoire de la science linguistique»
(Louvain, 1883) och »De nordiska språken» (1887).
Ad. N-n.

Nordiska stuteriboken. Se Fullblodshäst.

Nordiska sugfisken. Se Lumpfiskslägtet.

Nordiske oldskrift-selskabet (Det kongelige
Nordiske oldskrift-selskab
) i Köpenhamn inrättades
år 1825 för utgifvande af fornnordisk literatur och
till främjande af nordisk fornkunskap. Såsom dess
egentlige stiftare kan anses K. K. Rafn, hvilken
var samfundets sekreterare till sin död (1864)
och genom sina ifriga bemödanden skaffade detsamma
en mängd medlemmar såväl inom- som utomlands. Med
desses hjelp bildades den stora fond, 174,300 kr.,
som satt sällskapet i stånd att så kraftigt verka
för sina syften och gjort detsamma till medelpunkten
för den nordiska forskningen i Danmark. Sällskapets
president är konungen; dess egentlige ledare
är vice-presidenten. Styrelsen är delad på två
afdelningar, en för fornskrifter och en för
fornfynd, med hvar sin sekreterare. Af dess utgifna
skrifter må nämnas dels flere sagosamlingar såsom
de vigtiga »Fornmanna sögur» (historiska sagor om
de nordiska landen, 12 bd, 1825–37, med latinsk och
dansk öfversättning), dels historiska källskrifter
såsom »Antiquitates americanae» (1837, om Amerikas
upptäckande af nordboarna), »Grönlands historiske
mindesmaerker» (3 bd, 1838–45) och »Antiquités
russes» (2 bd, 1850–52, om nordboarna i Ryssland under
sagotiden), äfvensom åtskilliga tidskrifter, af hvilka
de vigtigaste äro »Annaler for nordisk oldkyndighed
og historie» (23 bd, 1836–63) och dess fortsättning
»Aarböger for nordisk oldkyndighed og historie»
(fr. o. m. 1866, 1 band årl.). E. Ebg.

Nordisk fornkunskap, vetenskapen om den skandinaviska
Nordens förhistoriska tid. Studiet af Nordens forntid,
hvilket räknar sina anor från 1600-talet, blef
först under 1800-talet en vetenskap. Detta skedde
dels genom uppställandet af »treperiodssystemet»,
dels genom tillämpandet på fornforskningen af samma
metod, som användes inom naturforskningen. Enligt
treperiodssystemet omfattar Nordens förhistoriska tid
tre stora kulturperioder: stenåldern, bronsåldern och
jernåldern (se Nordens förhistoriska tid). Tanken på
dessa olika perioder fanns visserligen redan före
1800-talets början och uttalades klart omkr. år
1810 af den danske forskaren Vedel Simonsen, men
utvecklades till ett verkligt system först under
1820-talet af dennes landsman Chr. J. Thomsen.
Förtjensten af den naturvetenskapliga metodens
införande i forntidens studium tillkommer i väsentlig
mån de svenske fornforskarna, i främsta rummet
S. Nilsson, hvilken använde en sådan metod redan i
den åren 1838–43 utgifna 1:sta uppl. af arbetet »Skandinaviska
nordens urinvånare». O. M.

Nordisk mytologi. Se Mytologi.

Nordisk rätt. De nordgermanska l. skandinaviska
folken bilda en hufvudgren af den germanska
stammen. Derför utgör också den nordiska rätten
(med hvilket uttryck betecknas de skandinaviska
folkens rätt) en hufvudgren af den germanska rätten
(se d. o.). Denna nordiska rätt företer väl den
germanska rättens allmänna karakterer och har, då
den i det stora hela endast i ringa mån rönt inverkan
från främmande håll, stor betydelse för belysandet af
det forngermanska rättslifvet öfver hufvud. Å andra
sidan visar den, då den nordgermanska folkgrenen
redan tidigt skilt sig från den sydgermanska och
fortsatt sin utveckling under olika yttre lifsvilkor,
i flere afseenden ett eget skaplynne. Då åter den
nordgermanska folkgrenen fördelar sig i tre särskilda
folk, det danska, det norska och det svenska, så
finner man också inom den nordiska rättsbildningen
en dansk, en norsk och en svensk grupp. Härtill
måste emellertid läggas ännu en grupp, nämligen
den isländska. Ty, ehuru visserligen Island fått
sin befolkning och dermed äfven grunddragen af sitt
rättsväsende från Norge, gifva dock de egendomliga
förhållanden, under hvilka den isländska rätten
utvecklade sig, samt den politiska sjelfständighet,
som ön under århundraden bevarade, åt den isländska
rättshistorien en egen prägel.

Dansk rätt. Danmark var, liksom de öfriga
skandinaviska landen, vid sitt inträde i
historien deladt i flere särskilda mindre enheter,
hvilka, om också förenade till en stat, likväl
hvar för sig hade sin egen rätt och sin egen
tingsförfattning. Landskapen Skåne, Halland och
Bleking samt derjämte ön Bornholm utgjorde sålunda
lika många särskilda rättsområden, hvart med sitt
landsting, men bildade åtminstone så till vida en
högre enhet, som de hade en gemensam lag, hvilken
fick namn efter hufvudlandet, Skåne. Jylland jämte
Fyen lydde under den jylländska lagen. Och Själland
hade, sannolikt jämte småöarna, sin egen rätt. Vid
slutet af det 12:te årh. synes uppteckningen af dessa
provinslagar hafva börjat. Dessa uppteckningar voro
väl först privatarbeten, men erhöllo senare kraft
af gällande lag. Något spår deraf att, liksom i
de öfriga skandinaviska landen, lagmän funnits
och utöfvat inflytande på rättsbildningen finner
man ej. Men äfven lagstiftningen var tämligen
tidigt verksam. I början hade konungen ej ensam
lagstiftande makten, utan denna utöfvades af folket
och konungen. I Danmark egde ej samma förhållande rum
som hos de öfriga nordgermanska folken, att statens
lagstiftning sträckte sig äfven till kyrkorätten,
utan, så vidt det ej öfverläts åt kyrkan sjelf
att ordna de kyrkliga förhållandena, skedde detta
ordnande genom öfverenskommelser mellan biskoparna
och bönderna i de särskilda landskapen. Likasom i
Sverige och Norge finner man också i Danmark vid
sidan af landskapslagarna särskilda stadslagar,
som utgjordes af samlingar af dels privilegier, till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0661.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free