- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
1313-1314

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordisk rätt. De nordgermanska l. skandinaviska folken bilda en hufvudgren af den germanska stammen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inflytande derpå. Vid sidan af lagstiftningen var
naturligtvis sedvanerätten af vigt. Sannolikt
hade detta moment af rättsutvecklingen, likasom
i Sverige och på Island, ett särskildt stöd i
rättsföredrag, som det ålåg en särskildt dertill
utsedd funktionär, lagmannen (lögmaðr) att årligen
hålla på tingssammanträdet. Till rättskällorna hör
vidare bjarkeyiarréttr, som tidigast synes hafva
utgjort en handels- och sjörätt, hvilken gällde på
köpfärder och marknadsplatser, der landtbefolkningen
sammanträffade med främmande köpmän, samt vid de
stora fiskerierna, der äfven mycket folk samlades, men
som, sedan fasta köpstäder bildats, utan att förlora
denna sin tidigare betydelse, äfven fick karakteren
af stadslag, som gällde för alla förhållanden inom
den särskilda stadens område. Till rättskällorna i
vidsträckt mening höra slutligen de under namn af
réttarbaetr (rättsförbättringar) af konungarna,
påfvarna eller biskoparna utfärdade stadganden,
som afsågo att modifiera gällande rätt. – Af de
lagar, som gällde för de förut omnämnda fyra stora
jurisdiktion sdistrikten, hafva endast två,
nämligen Gulathingslagen och Frostathingslagen,
blifvit någorlunda fullständigt bevarade till vår tid,
hvaremot af Borgarthingslagen blott dess kyrkorätt och
af Eidsivathingslagen kyrkorätten och ett obetydligt
fragment af den verldsliga rätten finnas i behåll. Den
nu befintliga texten af Gulathingslagen, som utgör en
sammanarbetning af två olika lagredaktioner, synes
förskrifva sig från början af det 13:de årh. Den i
behåll varande redaktionen af Frostathingslagen synes
hufvudsakligen hafva tillkommit 1244, men likväl i
vissa punkter undergått förändringar år 1260. De till
vår tid bevarade fragmenten af Borgarthingslagen och
Eidsivathingslagen synas tillhöra midten af det 12:te
årh. Af Bjärkörätten finnas fyra fragment, af hvilka
tre synas hafva varit bestämda för staden Nidaros
och till innehållet stödja sig på Frostathingslagen
samt åtminstone delvis stå i sammanhang med
lagstiftningsåtgärderna år 1244. Af retterböderna
hafva flere blifvit inforlifvade med landskapslagarnas
och Bjärkörättens text eller samlade i en särskild
afdelning vid deras slut, andra åter sjelfständigt
bevarade. Magnus Håkanssons regeringstid (1263–80)
utgör en vigtig period i de norska rättskällornas
historia. Hans verksamhet i detta afseende har
också förskaffat honom tillnamnet Lagaböte. Denna
verksamhet riktades i början på omarbetning af de
gamla landskapslagarna, men senare på utarbetandet
af en för hela riket gällande allmän landslag. Den
första frukten af denna från en ny synpunkt utgående
lagstiftningsverksamhet var den för Island bestämda
lagbok, som (sannolikt med afseende på det band,
hvarmed originalhandskriften försågs) är känd under
namnet Járnsiða, men hvilken också (ehuru visserligen
oriktigt) blifvit benämnd Hákonarbok. Denna lag, som
år 1271 utsändes till Island och lagligen antogs på
althinget under de två följande åren, utgöres af en
oskickligt gjord sammanarbetning af Gulathingslagen
och Frostathingslagen. Den kan sägas
utgöra ett mellanled emellan den äldre rätten och
den nya allmänna landslagen (Den nyere landslov),
som infördes 1274. Dennas innehåll är nämligen,
likasom Járnsiðas, hufvudsakligen hemtadt från
Gulathingslagen och Frostathingslagen, under det att
endast undantagsvis ställen finnas, om hvilka det kan
antagas, att de förskrifva sig från Eidsivathingslagen
eller Borgarthingslagen. Någon egentlig kyrkorätt
innehåller ej denna lag. Detta hade sin grund deri
att strid rörande lagstiftningen i detta afseende
egde rum mellan konungen och ärkebiskop Jon,
hvilken ensidigt utgaf en Kristenret, som emellertid
senare af konungen erkändes. Ändamålet med den nya
landslagen var att skapa en för hela landet gemensam
rättsförfattning. Och detta ändamål uppnåddes också
nästan fullständigt, i det att det blott är i fråga om
sammansättningen af de fyra stora tingsförsamlingarna,
som särskilda föreskrifter gifvas. I rent formelt
afseende bibehölls emellertid den gamla skilnaden
mellan landskapslagarna, i det att hvarje särskild
afskrift af lagen, alltefter som den var bestämd
för det ena eller det andra jurisdiktionsområdet,
betecknades med dess namn. Från Magnus Håkanssons
tid förskrifver sig vidare en stadslag, som väl
synes vara ursprungligen utarbetad för Bergen,
der den infördes 1276, men hvars gällande kraft
dock senare utsträcktes till öfriga städer. Vidare
finnes äfven under namnet hirdskrá bevarad en lag
för de kunglige tjenstemännen, hvilkens tillkomst
sannolikt kan förläggas till åren 1274–77. – På
den grund, som af konung Magnus Lagaböte sålunda
blifvit lagd, byggdes sedermera vidare af de följande
konungarna af hans ätt. Den gamla grundsatsen att
den lagstiftande makten låg hos den på lagtinget
sammanträdande lagrätten hade i sjelfva verket
upphört att gälla. Väl iakttogs fortfarande den gamla
ordningen att förelägga nya lagar för lagtingen. Men
i sjelfva verket var detta numera blott en form,
hvarigenom lagarnas offentliggörande betryggades. Och
äfven sedan i slutet af det 14:de årh. Norge trädt
i förening med Danmark, och ehuru visserligen dan
norska rätten under denna nära förbindelse förlorade
icke litet af sin egendomlighet, ej allenast derigenom
att gemensamma lagstadganden gåfvos för båda rikena,
utan äfven – hvad som var af mycket större betydelse –
derigenom att i Norge anställdes danska ämbetsmän,
hvilka rent af införde dansk rätt i norsk praxis,
fortfor dock Magnus Lagabötes lagstiftning länge
att i det stora hela utgöra grundlaget för den i
Norge gällande rätten. Så mycket mera måste derför
olägenheten blifva känbar deraf att denna landslag –
som redan i och för sig icke passade för det 16:de
årh. – på grund af det föråldrade språket icke en gång
förstods af de infödde ämbetsmännen och ännu mindre
af de danske. Och då dessutom lagen förelåg endast
i ett fåtal mer eller mindre felaktiga afskrifter,
så rådde en stor osäkerhet om hvad som öfver hufvud
var gällande rätt i riket. Efter att redan föregående
regenter gjort försök att afhjelpa dessa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0663.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free