- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
1315-1316

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordisk rätt. De nordgermanska l. skandinaviska folken bilda en hufvudgren af den germanska stammen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

misssförhållanden, grep slutligen Kristian IV med allvar
verket an. Resultatet af arbetet blef Den norske
low bog,
som utgafs försedd med en d. 4 Dec. 1604
daterad kungörelse. Denna lag, som var afsedd att
gälla för både stad och land, kan emellertid icke
i egentlig mening sägas vara en ny lag. Ty vid dess
utarbetande åsyftade man närmast blott att framställa
den riktiga texten i den gamla landslagen af år
1274 med dertill hörande retterböder och dernäst
att öfversätta den på det nyare skriftspråket. Men
då icke alla föråldrade bestämmelser äro uteslutna,
icke häller alla nyare gällande bestämmelser äro
upptagna, så är det långt ifrån att lagen gifver
en träffande och fullständig bild af den i början
af 17:de årh. gällande rätten. Det dröjde derför
ej länge, innan frågan om en revision af lagen
bragtes å bane. Denna kom emellertid ej till stånd
förr än i sammanhang med de åtgärder, hvilka efter
enväldets införande i Danmark der började vidtagas
för åvägabringandet af ny lagbok. Frukten af flere
särskilda kommissioners arbete blef slutligen Kong
Kristian den femtes norske lovbog,
hvilken, försedd
med ett företal, dateradt d. 15 April 1687, utgafs
och till efterlefnad kungjordes genom en förordning
det följande året. Denna lag är hufvudsakligen
byggd på samme konungs danska lag och utgör i
sjelfva verket till en stor del blott en afskrift af
denna. Likväl har i vissa delar afseende gjorts på
Norges egendomliga förhållanden. Så har t. ex. det,
som sammanhänger med jordbruksnäringen, blifvit
föremål för särskilda föreskrifter. Vidare är också
domstolsorganisationen egendomlig för den norska
lagen. För så vidt den norska lagens innehåll är
eget för Norge, har Kristian IV:s lag öfvervägande
legat till grund derför. Derjämte har man användt
särskilda norska recesser och förordningar, likasom
man också i vissa fall hållit sig till den norska
praxis. – »Kong Kristian den femtes norske lovbog»
bildar, om den också i många och väsentliga punkter
har blifvit undanträngd och ersatt af nyare lagar,
likväl fortfarande den grundval, på hvilken den norska
rättsutvecklingen ännu i närvarande tid hvilar. De
äldsta norska rättskällorna äro utgifna i ett stort
verk, »Norges gamle love indtil 1387», de tre första
banden (1846–49) af R. Keyser och P. A. Munch. det
fjerde (1885) af G. Storm. »K. Kristian den fjerdes
norske lovbog» är utgifven af Fr. Hallager och
Fr. Brandt (1855).

Isländsk rätt. Under åren 874–930 befolkade norrmännen
Island dels omedelbart från Norge, dels från de
norska besittningarna i Vesterhafvet och grundlade
en fristat, som bevarade sin själfständighet till
1262–64. I början utgjorde väl hvarje nybygge, som
en sluten skara grundlagt, ett samhälle för sig. Men
redan omkr. år 930 sammanslöto sig höfdingarna för
de särskilda, dittills sjelfständiga förbunden till
en enda stat och uppdrogo åt den gamle Ulfljot att
efter förebilden af den norska Gulathingslagen
göra utkastet till en landslag, hvilken efter sin
författare kallades Ulfljots lag (Ulfjots lög). En
folkförsamling, althinget,
instiftades, hvilken årligen skulle sammanträda på ett
en gång för alla bestämdt ställe och utöfva såväl
dömande som lagstiftande verksamhet. Vidare inrättades
ett ämbete, hvars innehafvare skulle bära titeln af
lagsagoman (lögsögumaðr). Hans funktioner bestodo
i att föra ordet i althingets lagstiftande och
dömande afdelning, lagrätten (lögrétta), att sörja
för utbredandet af kunskapen om lag och rätt genom
att regelmässigt hålla rättsföredrag för menigheten
å tinget samt att på begäran af en hvar meddela
upplysningar rörande svårare rättsfrågor. Sedan
under den närmast följande tiden en rad af särskilda
lagar utfärdats (bland hvilka äro att märka en om
kristendomens införande såsom statsreligion, år
1000, och en om afskaffande af de sista lemningarna
af hednisk rätt, omkr. 1016), företogs under åren
1117–18 en kodifikation, som synes hafva bestått
endast i en officiel redaktion af lagsagomannens
rättsföredrag, och hvilken efter Hafliðe Marsson,
som i väsentlig mån haft ledningen af arbetet,
fick namnet Hafliðaskrá. För öfrigt äro under namnet
Grágás kända vissa omfångsrika uppteckningar af den
isländska fristatens rätt, hvilka äro bevarade i en
rad af särskilda handskrifter, af hvilka de, som
äro kända under namnen Kónungsbók och Stadarhólsbók,
äro de fullständigaste (se vidare Grågås). Under
fristatens hela tid låg den lagstiftande makten hos
lagrätten, hvilken årligen sammanträdde på althinget,
och i hvilken, jämte lagsagomannen och biskoparna,
de 39 godarna, hvilka voro representanter för de
särskilda tingslagen (godord) voro bisittare. Jämte de
egentliga lagarna äro för öfrigt såsom rättskällor att
märka dels kyrkliga bestämmelser, utfärdade såväl af
påfvar och ärkebiskopar som af biskopar, dels lokala
rättsregler, fastställda genom tingsbeslut, dels
slutligen rättsformulär, utarbetade till användande
vid särskilda rättsliga handlingar. Sedan den norske
konungen redan under fristatens tid på hvarjehanda
sätt kommit i besittning af enskilda gårdar och godord
på Island, underkastade sig först (1262) en del af
ön och slutligen (1264) den återstående delen hans
välde. Vid denna underkastelse hade det visserligen
blifvit isländarna tillförsäkradt att få åtnjuta
isländsk lag och rätt. Men Magnus Lagaböte förstod
dock att genomdrifva antagandet (1271–73) af den på
hans befallning utarbetade Járnsiða (se ofvan). Något
senare (1280–81) lyckades hans son, Erik Magnusson
att, dock ej utan motstånd från böndernas sida,
genomdrifva antagandet af den äfven på befallning
af Magnus för Island utarbetade lag, som är känd
under namnet Jónsbóken. Detta namn har den erhållit
efter den lagman, Jón Einarsson, som förde den ut
till Island. Denna lag, som både till innehåll och
form nära ansluter sig till den norska rätten, har
till närmaste förebild Magnus Lagabötes landslag,
dock så, att i viss mån hänsyn tagits till den äldre
isländska rätten. Ehuru Island jämte Norge trädde
in i unionen med Danmark, bildades dock ej derigenom
någon afdelning i dess rättskällors historia. Derför
har Jonsboken fortfarande förblifvit Islands

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0664.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free