Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nordisk rätt. De nordgermanska l. skandinaviska folken bilda en hufvudgren af den germanska stammen - Nordisk stil, konsthist. Under den gemensamma benämningen nordisk sitl innefattas enligt gängse språkbruk flere sins emellan olika ornamentala stilarter, hvilka under skilda perioder förekommit i den skandinaviska norden - Nordisk tidskrift för politik, ekonomi och litteratur utgafs i Lund af professorn grefve G. K. Hamilton från April 1866 t. o. m. Dec. 1870
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inskränktare omfattning, å nyo och föranledde tillsättande
af flere särskilda kommissioner åren 1640, 1642,
1643 och 1665. Slutligen tillsatte Karl XI 1686 den
lagkommission, hvars arbete, under ledning först af
Erik Lindsköld, derefter af Nils Gyldenstolpe och
sist af Gustaf Cronhielm, fortgick omkring femtio
år och hade till frukt Sveriges rikes lag, som,
antagen på riksdagen 1734, af konungen stadfästes
d. 23 Jan. 1736. (Om de åtgärder för landslagens
revision, hvilka vidtogos från början af drottning
Kristinas regering till antagandet af 1734 års
lag, se Lagkommissionen.) 1734 års lag innehåller
endast de rättsgrundsatser, som tillhöra den
allmänna borgerliga rätten. Uteslutna äro sålunda
dels statsrätt och kyrkorätt (en ny Kyrkiolag och
ordning hade d. 3 Sept. 1686 blifvit stadfäst), dels
sådana rättsgrundsatser, som angå politi, ekonomi och
dylika förhållanden, hvilka lättare äro underkastade
förändring. Deremot ersätter lagen, då den upptagit
äfven de rättsgrundsatser, som gälla enligt stadsrätt,
icke blott landslagen utan äfven stadslagen. 1734
års lag utgör i hufvudsakliga afseenden vårt lands
ännu gällande rätt, ehuru visserligen i särskilda
delar genom den följande tidens lagstiftning många
förändringar blifvit gjorda. De mest omfattande och
genomgripande af dessa bestå deri att Strafflagen
af d. 16 Febr. 1864 ersatt lagens Missgernings- och
Straffbalkar samt Utsökningslagen af d. 10 Aug. 1877
lagens Utsökningsbalk. Dessa nya lagar äro frukter
af det arbete för lagens förbättring, som med ringa
afbrott fortgått från början af detta århundrades
andra årtionde. (Om åtgärderna i detta afseende se
Lagkomitén, Lagberedningen och Nya lagberedningen.) –
Jfr Konrad von Maurer: »Udsigt over de nordgermaniske
retskilders historie» (Kristiania 1878).
I. L.
Nordisk Stil, konsthist. Under den gemensamma
benämningen nordisk stil innefattas enligt gängse
språkbruk flere sins emellan olika ornamentala
stilarter, hvilka under skilda perioder förekommit
i den skandinaviska norden. – 1. Allmännast och
riktigast användes ordet om den djurornamentik,
som återfinnes å föremål från den mellersta och
yngre jernåldern, folkvandringarnas och vikingatågens
perioder. Inom denna ornamentik kan man skilja mellan
två sins emellan olika stilriktningar, a) Den äldre
torde till sina hufvuddrag vara gemensam för alla
germanska folk under folkvandringstiden. Dess motiv
utgöras af djurhufvud af ett fåtal, dock ej direkt
naturefterbildande typer och, såsom planornament,
af vridna, ofta breda, fylliga djurkroppar med
ett fram- och ett bakben samt svans. Härtill
komma fogelformer och, undantagsvis, ormlika
djur. Derigenom att de enskilda kroppsdelarna
(hufvud, lår, ben, fötter o. s. v.) uppfattats som
sjelfständiga ornamentsmotiv, hafva de mest förvirrade
och äfventyrliga sammanställningar stundom kunnat
uppkomma. I sin största renhet och ädelhet förekommer
denna tidigare djurornamentik på Gotland bland de
derstädes gjorda rika fynden af metallföremål af
olika slag. b) Den yngre
stilarten, inom hvilken flere till tid och karakter
olika skiftningar kunna uppvisas, är af väsentligen
iriskt ursprung, införd genom den lifliga beröringen
mellan den skandinaviska norden och Irland-England
under vikingatiden. De här förekommande, likaledes
konventionella, icke naturefterbildande djurformerna
hafva en mycket långsträckt kropp, ofta med i
bandverk upplösta, liksom klufna lemmar, hvilka på
mångfaldigt sätt flätas i och genom hvarandra. Härtill
komma vissa enklare lineära motiv samt bandslingor
och knutar, s. k. »valknutar». Derigenom att fötterna
utelemnats, antaga djuren ofta karakteren af ormar,
»drakar» (jfr Drakslinga). I sina äldre, rikare
former förekommer denna ornamentik på metallföremål
från flere olika delar af Norden, synnerligen prydliga
från Gotland. Dess yngre skiftningar anträffas å
mellersta Sveriges runstenar, i deras ofta sirliga
och vackra slingor. Exempel både från Sverige
(Vrigstad) och Norge (Urnas m. fl. st.) visa, att
denna ornamentik jämväl trädt i den äldsta kristna
kyrkans, d. v. s. den romanska konstens, tjenst
(se Sophus Müller: »Dyreornamentiken i Norden»,
1880). – 2. Vidare begagnas uttrycket nordisk stil
om bronsålderns ornamentik med dess cirkelmönster,
spiraler, sicksacklinier o. s. v. samt de sirliga
totalformerna af svärd, dolkar, knifvar o. dyl. –
3. Slutligen betecknas härmed äfven ett orneringssätt,
som förekommer å med träsnideri prydda allmogearbeten
från de nordiska landen (skrin, kafvelbräden,
klappträn o. dyl.), härstammande i allmänhet från vårt
eget eller närmast föregående århundrade. Dess motiv
utgöras af cirklar och cirkeldelningar, rosetter,
hjertformer samt enkla symmetriska bladlister. Något
för Norden egendomligt innebär emellertid detta
prydnadssätt icke. En liknande ornamentik torde
tillhöra de flesta primitiva kulturstadier, och
motsvarigheter förekomma mångenstädes, t. ex. i
Nord-Tyskland.
Samtliga de här omtalade stilriktningarna hafva
med större eller mindre framgång och mer eller
mindre kritiskt upptagits af den moderna nordiska
konstslöjden. Djurornamentiken har tillämpats å
arbeten i metall och trä, t. o. m. fajans, i textila
arbeten och i ornamentsmålning. Bronsåldersorneringen
återfinnes å moderna metallföremål, särskildt från
Danmark. De geometriska allmogemönstren hafva i
Sverige vunnit en ganska vidsträckt och lycklig
användning inom träsnideriets område. Någon hög
konstnärlig betydelse får man öfver hufvud ej tillmäta
dessa stilarters användning. Både den geometriska
orneringen och djurornamentiken hafva säkerligen
ett ringare värde än växtornamentiken, och det blir
i alla händelser omöjligt att i dem inlägga någon
djupare mening, någon symbolik, sådan vi älska att
söka och finna på rikare prydda föremål. Men de äro
för enklare konstslöjdalster mycket användbara, och
de bidraga att gifva en större rikedom, omvexling
och mångsidighet åt det konstindustriella lifvet i
dess helhet. Upk.
Nordisk tidskrift för politik, ekonomi och litteratur
utgafs i Lund af professorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
