Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norfolk. 3. Ö i vestra delen af Stila hafvet mellan Nya Kaledonien och Nya Zeeland - Norfolk, engelsk grefve- och hertigtitel - Norfolk. 1. Thomas Howard, earl of Surrey - Norfolk. 2. Thomas Howard - Norfolk. 3. Thomas Howard, den fjerde hertigen af Norfolk af slägten Howard - Norge, konungarike, omfattande den vestra och mindre delen af Skandinaviska halfön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och flickor erhålla undervisning. Befolkningen uppgick
1880 till 663 pers.; omkr. 400 äro afkomlingar af de
194 pers., som 1856 flyttades dit från ön Pitcairn
(se d. o.). Ön N. upptäcktes af kapten Cook 1774
samt var 1788–1805 och 1825–56 deportationsort för
brottslingar från Nya Syd-Wales. Den lyder under
guvernörens i Nya Syd-Wales förvaltning.
Norfolk [nårfåk], engelsk grefve- och
hertigtitel. Värdigheten grefve af N. tillhörde
tidigast en slägt Bigod, men efter dennas utslocknande
gaf Edvard I den 1285 åt sin andre son, Thomas af
Brotherdon. En ättling till denne på qvinnolinien,
Thomas de Mowbray, var hertig af N., och dennes
dotterson John Howard, hvilken vann sin uppkomst såsom
yorkska husets anhängare i »Rosornas krig» och 1485
stupade jämte Rikard III vid Bosworth, erhöll 1483 sin
dåmera utgångna möderneslägts hertigtitel. Den har
sedan dess, med undantag af tidrymderna 1485–1514,
1547–1553 och 1572–1660, då den såsom förbruten
icke fanns till, burits af hufvudmännen för den
märkliga slägten Howard (se d. o.). Med densamma
förenades värdigheten »earl marshal of England»,
och hertigen af N. intager bland Englands adelsmän
det främsta rummet efter prinsarna af blodet (jfr den
franska ätten Montmorency). Hertigarna af N. hafva
före sitt tillträde till hertigtiteln kallats
grefvar af Surrey eller gref var af Arundel. De
hafva, utom för sina oerhörda rikedomar, gjort sig
bemärkta såsom deltagare i sitt fäderneslands stora
politiska tilldragelser (på 1500-talet), såsom
konstvänner (på 1600-talet; se Arundel), såsom
katolicismens koryféer i England (på 1500-talet och
i närvarande tid), men äfven såsom öfverlöpare till
protestantismen och såsom parlamentsledamöter af
whigpartiets färg (i slutet af 1700-talet och förra
hälften af 1800-talet). De märkligaste hertigarna af
N. äro följande: 1. Thomas Howard, earl of Surrey,
och sedan 1514 hertig af N., son af John Howard
(se ofvan), f. omkr. 1454, d. 1524, gjorde Henrik
VII och Henrik VIII stora tjenster i deras krig med
Skotland och vann särskildt åt den senare slaget
vid Flodden (1513), der den skotske konungen, Jakob
IV, stupade. 1501–22 var han lordskattmästare. –
2. Thomas Howard, den föregåendes son, f. omkr. 1474,
earl of Surrey (1514) och vid faderns död (1524)
hertig af N., kufvade 1521–22 såsom »lord deputy»
oroligheter på Irland, anförde 1522 äfven ett härtåg
in i Frankrike samt ledde 1524 ett slutligen med
framgång krönt fälttåg mot drottning Margaretas
af Skotland upproriska undersåtar. Efter Wolsey,
till hvars fall han nitiskt bidrog, blef han 1529
president i Hemliga rådet. Såsom god katolik sökte
han afböja Henrik VIII:s fullständiga brytning med
påfven. Detta hindrade honom dock ej att draga i fält
mot upproriska katoliker i norra England, och öfver
hufvud gjorde hans äregirighet honom till konungens
villige tjenare. Han begagnade Henriks kärlek till
hans systerdotter Anna Boleyn såsom häfstång för sitt
inflytande, men sedan Anna blifvit konungens gemål
och visat böjelse för
reformationen, blef han hennes fiende och deltog
1536 i att fälla blodsdomen öfver henne. Thomas
Cromwells öfvervägande inflytande på Henrik VIII
sökte N. med all makt stäcka; och 1540 lyckades
det honom att triumfera öfver sin rival, under det
att han ytterligare befäste sin ställning genom
att gynna Henriks passion för Katarina Howard,
hvilken var N:s brorsdotter. Sedan Katarina, vorden
drottning, visat sig icke nog befordra hans planer,
åsåg han med likgiltighet huru hon drabbades af
samma öde som Anna Boleyn (1542). En annan efter
makten sträfvande familj, slägten Seymour, lyckades
slutligen göra slägten Howard misstänkt hos konungen
för planer att till den katolska prinsessan Marias
förmån rubba tronföljden. N. och hans son grefven af
Surrey insattes i Dec. 1546 i Tower och fälldes för
högförräderi. Den 21 Jan. 1547 halshöggs sonen, och
N. undgick samma lott endast derigenom att Henrik
VIII afled natten före den dag, som bestämts för
N:s afrättning. Under Edvard VI:s regering fick
N. stanna i fängelset, men återvann vid Marias
tronbestigning (1553) friheten, hvarefter han
verkade för hennes giftermål med Filip af Spanien
samt undertryckte upproriska folkrörelser. Död
1554. – 3. Thomas Howard, den fjerde hertigen af
N. af slägten Howard, den föregåendes sonson och
den halshuggne grefve Henrys af Surrey son, f. 1536,
betraktades trots sin protestantiska uppfostran såsom
en af de engelske katolikernas hufvudmän. Han stod
till en början i stor gunst hos drottning Elisabet,
men inlät sig 1568 i giftermålsunderhandlingar med
hennes afundade fånge Maria Stuart och sökte främja
saken under sitt deltagande i de konferenser, som
höllos med skottarna angående Maria. Ehuru röjd af
skotske riksföreståndaren Murray och antastad för sitt
misstänkta uppförande, höll han fast vid sitt mål,
knöt till dess förverkligande förbindelser såväl i
England och Skotland som med de katolska makterna å
fastlandet, underhöll en öm brefvexling med Maria samt
smidde slutligen med biskopen af Ross och med Spanien
allvarsamma planer till Elisabets afsättande. Å nyo
upptäckt, öfverbevisades han om sin brottslighet och
fick d. 2 Juni 1572 bestiga sjavotten.
Norge, konungarike, omfattande den vestra och mindre
delen af Skandinaviska halfön, gränsar i ö. till
Sverige, Finland och Ryssland samt omgifves för
öfrigt af hafvet (Kattegatt, Skagerak, Nordsjön,
Norska hafvet och Norra Ishafvet).
Läge och storlek. N:s vestligaste punkt är ön
Buland på 4° 34’ 27" ö. lgd (fr. Greenw.), dess
östligaste Vardö i Finmarken på 31° 9’ 45" ö. lgd. I
s. sträcker sig landet till Lindesnæs, 57° 59’
n. br., och i n. till Knivskjærodden 71° 11’ 42"
n. br. Sistnämnda udde ligger något v. om Nordkap (71°
11’ 40"). Fastlandets nordligaste punkt är Nordkyn,
71° 7’, och dess vestligaste Stavenæs. Arealen
utgör enligt Strelbitsky 325,423 qvkm. Sedan gammalt
delas N. i det nordanfjällska och
sunnanfjällska. Gränsen går i s. vid ån Sire, som nu utgör
gräns mellan Stavangers amt samt Lister og Mandals
amt. Sedermera har man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
