Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge, konungarike, omfattande den vestra och mindre delen af Skandinaviska halfön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från det nordanfjällska N. af skilt det
vestanfjällska, som i allmänhet räknas till
Lindesnæs och i n. sträcker sig till Stat. I motsats
dertill talar man äfven om det östanfjällska N.,
hvilket dock är ett mycket obestämdt begrepp. Äfven
talar man om »östlandet» i motsats till »vestlandet»
och låter gränsskilnaden mellan dem gå mellan
Kragerö och Österrisör. I öfverensstämmelse med
denna indelning framställdes förr den läran att
gränsen emellan det nordan- och sunnanfjällska N. var
två fjällryggar, Langfjeldene i s. och Dovre i n.,
hvartill slöt sig Kölen såsom gräns mot Sverige. Men
denna lära är nu öfvergifven.
Ytförhållanden, kustbildning. N. är alltigenom ett
bergland, hvars höjd tilltager åt v. Större slätter
förekomma endast undantagsvis, hufvudsakligen i
s. ö.; för öfrigt är odlingen inskränkt till smärre
kringströdda fläckar. Öfversigten öfver berglandet
försvåras genom frånvaron af mellanliggande
låglandspartier. Hela fjällsystemet bildar från
n. till s. en sammanhängande massa, genomfårad af
otaliga remnor, hvilkas djup gömma elfvar, sjöar
och fjordar. Endast på få ställen äro de fjällryggar,
som åtskilja dalarna, så låga, att äfven deras högsta
punkter äro klädda med skog; detta är knappast fallet
annanstädes än i landets sydöstra del. Vanligen resa
sig höga tinnar eller vidsträckta fjällslätter mellan
de bebodda dalarna. – På sydöstra kusten intränger
mot n. en arm af Skagerak, Kristianiafjorden, med
sidogrenar i Bundefjorden åt ö. och Drammensfjorden
åt v. Öster om Kristianiafjorden och på en
sträcka i s. skild från Sverige genom Svinesund
och dess fortsättning Idefjorden utbreder sig en
låg platå, Smaalenene, som till en del upptages
af landets bördigaste jord, men äfven har lägre
skogklädda fjäll. Mot n. öfvergår detta landskap i
de likartade Follo, Aker och Romerike, der likaledes
skogiga fjällsträckningar genombryta den odlade
slättmarken. Romerikes stora slätter nå på en höjd
af 100–200 m. upp till södra änden af sjön Mjösen och
begränsas i ö. af de skogsfjäll, som omgifva de jämna
dalarna Odalen, Vinger och Solör. Fortsättningen
af Solör norrut bildas af den långa, till en del
skogklädda Österdalen, hvars sidodalar småningom
höja sig upp mot högfjällen. Österdalen, till hvilken
räknas äfven den norska sträckan af Klarelfvens
dalgång med sjön Fämun, står längst i s. i förbindelse
med det jämna, fruktbara landskapet ö. om sjön Mjösen
(N:s största insjö), Hedemarken, ett af N:s bästa
åkerbruksdistrikt. V. om Mjösen ligga landskapen
Thoten, Vardal och Birid, hvilka, ehuru af samma
natur som Hedemarken, på sina ställen likväl hafva
större höjd (300–400 m.). Längre mot n. höjer sig
landet på bägge sidor om Mjösen i de högfjäll,
som omsluta Gudbrandsdalen. Mellan denna och
Österdalen utbreder sig en vidsträckt högslätt med
stora betesmarker. Dess höjd tilltager mot n., hvarest
ett egendomligt isoleradt fjällparti, Rondane
(1,900 m.), reser sig högt öfver densamma, synligt
från alla håll. Till denna grupp sluta sig på norra
sidan andra, hvilka der efter hand sänka sig mot de
lägre fjällen i n., det egentliga Dovrefjelds
platå. Denna genomskäres från v. till ö. af den
breda, till en betydlig höjd öfver hafvet bebyggda
Foldalen och skjuter i n. v. upp med sina högsta
toppar. Svonaatinderne, Skreahö (2,290 m.) och
Snehætta (2,321 m.), under det att den öfriga,
omedelbart intill norra sidan af Rondane stötande
delen af platån endast undantagsvis når öfver 1,700
m. Vester om Gudbrandsdalen träffas en fjällmassa,
som är splittrad genom de från Gudbrandsdalen
inträngande djupa och långa sidodalarna (Gausdalen,
Svatsumdalen, Kvikne och Skaabu, Hedalen och
Ottas långa dalgång). I sin öfre del fortsättes
Gudbrandsdalen åt n. v. af det högt belägna Lesja
på södra sidan af Dovrefjäll och öfvergår der, på en
höjd af 625 m. öfver hafvet, i Raumadalen. Der
träffas en hel rad höga, stundom isolerade
bergstoppar, Graahö (1,748 m.), Heimdalshö
(1,820 m.), Hedalsmuen (1,798 m.), Jettafjeld
(1,660 m.) m. fl. Mellan dessa höjder sträcka sig
breda och gräsrika dalar, bland hvilka i synnerhet
Sjodalen, en fortsättning af Hedalen, utmärker sig
genom ett stort antal säterhyddor och vidsträckta
skogar. Längre vesterut ligga Jotunfjeldene,
den högsta fjällmassan i norra Europa. De i hög
grad vilda, på långt håll synliga bergstinnarna
bära väldiga isbräer, som gifva upphof åt forsande
elfvar. Mellanliggande dalar äro vanligen fyllda af
stora sjöar. Bland Jotunfjeldene kan man särskilja
flere grupper: en östlig, som reser sig invid
Sjodalen, Nautgardstinderne (2,319 m.) m. fl. toppar,
en sydlig, mellan sjöarna Gjende och Bygdin (med
bl. a. Kalvaahögda 2,185 m. och Knutshulstind 2,383
m.), den centrala (Meinurutinder, Heilstuguhö,
2,413 m., m. fl. toppar), två n. om de föregående,
genom djupa dalar från dem skilda grupper, af hvilka
den östliga når sin största höjd i Glittretind (2,554
m.), och den vestliga, som på sin rygg bär väldiga
isbräer, lämpligen kan betecknas såsom Galdhöplatån,
hvars högsta topp är Galdhöpiggen (2,560 m.),
det högsta fjäll i hela. norra Europa. Längre mot
s. skjuta Jotunfjeldene upp i Uranostind (2,145 m.),
Stölsnåstinderne m. fl. Norr om dessa och v. om
Galdhöplatån ligger den stora Smörstabbräen, med
Smörstabtinderne; och längre åt v., i Jotunfjeldenes
sydvestra hörn, framträder ett af deras märkligaste
och mest intressanta partier, de på is- och snöbräer
rika Horungtinderne, hvilkas högsta topp
är Store Skagestölstind (2,396 m.). Jotunfjeldene
sammanhänga i v. med andra höga fjällsträckningar,
hvilka löpa fram mot fjordarna och icke sällan antaga
mycket pittoreska former. Söder om Jotunfjeldene
och s. v. om de lägre flällen på Gudbrandsdalens
vestra sida sträcker sig den vackra, af många sjöar
uppfyllda dalgången Valdres. Sydöst om denna ligger
sjön Randsfjorden, omgifven af landskapen Land, i n.,
och Hadeland i s., der fjällen endast undantagsvis
nå öfver trädgränsen, och der en stordel af den
bebodda bygden ligger 500–600 m. högt. Valdresdalen
fortsättes mot s. genom insjön Spirillen och förenar
sig nedanför denna med Randsfjordens dalgång till
det för sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
