Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge, konungarike, omfattande den vestra och mindre delen af Skandinaviska halfön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
del på svenska sidan af vattendelaren ligga afsides
de båda bygderna Lierne l. Finlierne med fjäll af 1,390
m. höjd. Der löpa fjällen tillsammans med dem, som
omgifva den långa och breda Namdalen. Denne utmynnar
i den långa Namsenfjorden, n. om hvilken kusten är
mycket sönderskuren. Utanför inloppet till fjorden
bär ett stort öppet stycke af hafvet namnet Folden
och derifrån skär den s. k. Indre Foldenfjord som
en lång och smal remna sin väg in i fjällen. Kusten
är på detta ställe försedd med en vidlyftig skärgård,
inom hvilken märkas ögruppen Vikten och Lekö. N. om
Lekö börjar Nordland, ett långt och smalt kustbälte,
hvilket sträcker sig öfver flere breddgrader och hör
till de mest splittrade af N:s kusttrakter. En mängd
fjordar af vexlande storlek intränger i landet,
Bindalsfjorden, Vefsen, Ranen, Salten, Folden,
Tysfjorden och Ofoten, af hvilka flere äro
starkt förgrenade. Kring dessa resa sig vilda fjäll
med djerfva alpformer, såsom Okstinderne, Sulitelma
o. a., och i det inre utbreda sig större och mindre
isbräer, såsom Svartisen. Längs kusten löper en
skärgård af delvis betydlig bredd och med stora öar,
såsom Vegen och Alsten. Långt ute i hafvet ligga den
stora ögruppen Lofoten (se d. o.) samt N:s största
ö, Hindö (2,238 qvkm.), och Vesteraalen, skild från
fastlandet genom Vestfjordens breda vatten. Norr
om Nordland utbreder sig landskapet Senjen med
i det hela taget samma karakter som Nordland och
med stora öar längs kusten, såsom den ofvannämnda
Hindö och Senjen, men fastlandet börjar nu blifva
bredare. Innanför Hindö utbreda sig rymliga fjordar,
i hvilka ligga strödda åtskilliga öar, än odlade,
än uppfyllda af fjäll, såsom Andorja och Rolla. På
fastlandet intränga flere fjordar, störst Malangen,
som under medeltiden bildade rikets norra gräns. Från
denna fjord leder upp åt landet den skog-beväxta
Maalselvdalen, omgifven af en rad 1,000–1,500
m. höga fjäll. Malangen skiljes genom en bergig, af
djupa klyftor genomsprängd halfö, från
Balsfjorden. Ur denna leda dalar åt flere håll, bl. a. en till
Lyngenfjord, en af de mest natursköna fjordar i hela
N. Mellan denna och Balsfjorden sträcker sig en bred,
af Ulfsfjorden klufven halfö, bärande norra N:s högsta
fjäll. Så uppnår Jæggevare 1,916 m. höjd. Utmed
kusten drager sig ett bälte öar, Kvalön, Ringvatsön,
Renö, Vannö, Arnö m. fl., som hafva fjäll af 800–1,000
m. höjd och till en del äfven isbräer. Fastlandet
n. om landskapet Senjen har intet gammalt namn (det
nya, Tromsö, är en administrativ benämning). Det är
flikadt i halföar. Af fjordarna märkas Reisenfjord
och Kvænangen. Vid udden Brynilen utanför Kvænangen
vidtager Finmarken (se d. o.). Naturen bildar der en
fullständig motsats till de sydligare trakterna af
landet, hvilkas lätta alpformer i Finmarken aflösas
af tunga fjällmassor. Allt är naket och kalt, och
naturen antager de arktiska drag, som visa, att man
närmar sig det europeiska fastlandets utkant i n. I
sina inre delar har
Finmarken stora fjällvidder, i hvilka de stora elfvarna
skurit sina faror; vid kusten består det af en mängd
stora halföar, bildade af de djupa, och breda fjordar,
som intränga från Ishafvet, såsom Alten, Porsanger,
Laksefjord, Tanen och Varanger. Fjällen stupa brant
ned i hafvet, s. k. »næringer», såsom Nordkap på
Magerö. I Vestfinmarken är öbildningen utmed kusten
(Stjernö, Sorö, Seiland, Kvalö och Magerö) kraftig,
under det deremot östfinmarkens kust är blottad mot
hafvet. Den längst i n. ö. belägna delen af N., på
gränsen mot Ryssland, upptages af det skogiga och af
flere fjordar klufna Sydvaranger.
Geologisk beskaffenhet. I sydöstra delen af landet
träder hufvudsakligen urberget i dagen med sina
skiffrar, oftast genombrutet af eruptiva massor äldre
granit af större och mindre utsträckning, hvilka på
sina ställen uppträda i förening med gabbro. Urberget
sträcker sig vidare mot v. längs kusten till
Buknfjorden och går mot n. ända upp i Nordlandet, med
ständiga genombrott af granit. Mellersta delen af
södra N., mellan Buknfjorden och Numedalen, upptages
sålunda af ett vidsträckt granitfält, det största af
dem alla (23,000 qvkm.). Längre österut öfver Land,
Gudbrandsdalens och Österdalens fjäll utbreder sig
öfver urberget ett sparagmitlager; på detta hvilar ett
annat lager af dictyonema-skiffer och olenuskalk, som
träder i dagen på en areal af 4,500 qvkm. Ett tredje
lager bildar slutligen högfjällsqvartsiten. Samtliga
dessa lager äro i Jotunfjeldene på flere ställen
genombrutna af väldiga massor gabbro. Siluriska
bildningar träffas hufvudsakligen kring
Kristianiafjorden och Mjösen. I Trondhjems stift
uppträder ett stort skifferfält, under det att
gränsfjällen visa genombrott af post-takonisk granit
och gabbro, hvilken formation är kännetecknande äfven
för Lofoten och Finmarken. Gabbron visar sig återigen
vid Lyngen i stora massor. Tillgången på mineral är
i N. tämligen inskränkt. Af metaller förekommer guld
i ringa mängd, silfver, koppar, jern och nickel något
ymnigare. I det hela taget kan dock landet sägas vara
fattigt på metaller, hvaremot det eger ganska många
värdefulla stenarter, såsom marmor, porfyr, täljsten,
sandsten m. fl., af hvilka flere hafva fått användning
inom industrien. Kol finnas på Andön, men äro icke
föremål för brytning i någon större skala.
Klimatet är mildare än i något annat land under samma
breddgrader; men på grund af den stora utsträckningen
i n. och s., genom mer än 13 breddgrader, och den
olika höjden öfver hafvet, råder naturligtvis
mycken skiljaktighet mellan de olika delarna
af landet. Kusten har i allmänhet det mildaste
klimatet, hvaremot i de inre och högre belägna
trakterna förekomma starkare öfvergångar från värme
till köld. Medan vid kusten icke förekomma större
temperaturvexlingar, höra sådana i det inre landet
till ordningen för dagen. Medeltemperaturen sjunker
på några få högt belägna orter under 0° C., på ett
par ställen i Finmarken och på Dovre är den under 1°,
i Tromsö + 2,2°, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
