- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
1379-1380

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge, konungarike, omfattande den vestra och mindre delen af Skandinaviska halfön

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

emellan de vokaler, som Sv. har i motsvarande ord; ei
uttalas i N. som äi (i D. som ai). Norskan saknar
dansk stöt-ton, men har fast musikalisk accent,
ungefär som svenskan. I ordböjningen märkes en
bestämd sträfvan att med anslutning till äldre
nordiskt språkskick, men i motsats till danska bilda
mask. och fem. plur. på -er (t. ex. ulver, hester,
stoler
hos Björnson), medan neutr. plur. lemnas
lika med sing. Best. sing. neutr. har i norskan
förlorat -t, t. ex. talle, vanne, men i supinum
behålles t: funnet, været o. s. v. I imperf. ändas
första konjug. på -et: elsket (D. elskede),
och kortare former bildas efter 2:dra konjug.:
levde, lofte o. dyl. (D. levede, lovede); sup. af
3:dje konjug. ändas på -dd: jeg har trodd liksom
i norrländska folkmål. Pluralformer i verbet
förekomma ej vidare. Norskan har liksom svenskan,
i motsats till danskan, suffigerad artikel i uttryck
sådana som den vakkre manden, det pene huset, disse
hestene
(D. den vakkre mand etc.), och sin brukas om
subj. liksom i Sv., t. ex. de har mistet sine penge
(D. deres). På norska heter det liksom på Sv. det var
en gång o. s. v. (D. der). Slutligen kan anmärkas,
att norskan har samma uttryck som svenskan för
räkneorden 50–90, under det danskarna räkna i tjog. –
De förste norrmän, som i literaturen vågade afsigtligt
införa ord ur folkspråket voro M. Hansen (d. 1842)
och H. Wergeland (d. 1845). Ej häller Welhaven skref
ren danska. På »norska» skrifva med få undantag
alla N:s nyare författare: Björnson, Ibsen, Lie,
Kielland, Elster, Gollett, Colban o. s. v. Norskare
än eljest är språket hos Asbjörnsen (d. 1885). Till
skilnad från å ena sidan danska (dansk-danska) och å
andra sidan »landsmålet» (norsk-norska, se Landsmål)
kallas den egentliga norskan äfven för
dansk-norska. Uppkomsten af ett särskildt norskt språk är
en naturlig och nödvändig följd af N:s historiska
utveckling. Bemödanden hafva emellertid icke saknats
att påskynda rörelsen och i möjligaste grad förnorska
dansk-norskan. I spetsen för detta dansk-norska
»målstræv» står K. Knudsen och med honom män sådana
som Aars och Björnson. Detta »stræv» är fullkomligt
naturligt, för så vidt det går ut på att å ena sidan
i allt vidsträcktare mån utbyta danska (eller urspr.
tyska) ord mot inhemska, för allmänheten mera bekanta,
samt att å andra sidan skaffa det bildade norska
talspråkets uttal erkännande äfven i skrift. Men i
ifvern kan det väl hända, att ord »göras» eller okända
dialektord föreslås och att man söker »rätta» uttalet
efter teorien. Språket har ännu icke fått fast form,
hvarför meningarna ofta äro delade om hvad som skall
anses tillhöra den vårdade högnorskan och hvad som
i motsats dertill är antingen folkmål eller simpelt
hvadagsspråk (»piperviksk»); språket är hos den
ene mera danskt, hos den andre mera norskt.

Dialektiska olikheter visa sig till stort antal
i i de norska diplomen från 1200-, 1300- och
1400-talen. Synnerligast framträdande är motsättningen
mellan språket i vestra N., som i åtskilligt utvecklar
sig såsom dotterspråket isländskan, och det i östra
N., som har att uppvisa ännu mera i ögonen fallande
öfverensstämmelser med
den samtida fornsvenskan. Denna dialektsplittring
synes hafva gripit mer och mer omkring sig och
troligen än raskare utvecklat sig, sedan ett
norskt skriftspråk icke mera fanns; så att man
torde kunna antaga, att omkr. 1600 den nuvarande
dialektfördelningen (se Nordiska språk) i allt
väsentligt varit utbildad. Åtminstone framgår af det
äldsta arbetet i norsk dialektforskning, presten
Chr. Jensens »Norsk dictionarium eller glosebog»
(1646), att dialekten i Söndfjord (vestra N.) då
hade väsentligen sitt nuvarande utseende. Detsamma
tyckes, hvad beträffar dialekten i Valdres (södra
N.), framgå af ett litet kalendarium af år 1644 å
en trästaf. I hvad mån de fornnorska dialekterna på
Färöarna, på Irland och i Skotland samt på de skotska
Öarna och Man afveko från modersmålet är omöjligt
att bestämma med ledning af de – frånsedt ännu
fortlefvande ortsnamn – få minnesmärkena derifrån,
nämligen några diplom från Färöarna och Orknöarna samt
några runinskrifter från Orknöarna och Man. – Den
fornnorska grammatikens studium har hittills alltid
behandlats i sammanhang med den fornisländskas, och på
grund af den isländska literaturens vida större omfång
och värde har då alltid den fornnorska grammatiken
utgjorts af ett i noter o. d. inströdt – och till
följd deraf ofullständigt samt äfven för öfrigt
vanskött – bihang till den fornisländska. Alltså
finnes ännu ingen sammanhängande framställning, utan
endast spridda antydningar om norskans beskaffenhet
under äldre tider, om vi undantaga ett kortfattadt
och numera mycket antiqveradt – ehuru för sin tid
förtjenstfullt – arbete af dansken N. M. Peterson:
»Det danske, norske og svenske sprogs historie»
(1830). – Dansk-norskan är grammatiskt behandlad af
bl. a. J. Lökke (»Modersmaalets formlære», 1855),
K. Knudsen (»Dansk-norsk sproglære», 1856) och
K. Brekke (»Bidrag til dansk-norskens lydlære»,
1881); norsk-norskan (»landsmålet») af I. Aaasen
(»Norsk grammatik», 1864, och »Norsk ordbog», 1873)
och M. Nygaard (»Kortfattet fremstilling af det norske
landsmaals grammatik», 1867). Om undersökningar af
de norska dialekterna se Nordiska språk, sp. 1308. –
Jfr dessutom Bennett och Storm: »A selection of
phrases for touristes» (1881); Knudsen: »Er norsk
det samme som dansk?» (1862), »Det norske målstræv»
(1867), »Den landsgyldige norske uttale» (1876)
m. fl. skrifter; R. Geete: »Några iakttagelser med
anledning af den nynorska språkrörelsen betraktad
från svensk synpunkt» (i »Ny sv. tidskr.», 1881);
J. A. Lundell: »Norskt språk» (i »Nordisk tidskr.»,
1882). Ad. N-n.         Lll.

Norska literaturen. Under föreningen med Danmark
lemnade N. väsentliga bidrag till den för bägge landen
gemensamma literaturen. På 1600-talet framträdde
Dorthe Engelbrechtsdatter (1634–1716) med religiösa
dikter och presten Petter Dass (1647–1708) med
dels religiösa, dels verldsliga dikter, bland hvilka
»Nordlands trompet» ännu läses mycket. Den berömdaste
af alla norsk-danska författare, som någonsin lefvat,
Ludvig Holberg, var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0696.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free