Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge, konungarike, omfattande den vestra och mindre delen af Skandinaviska halfön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppfattning af det karakteristiska hos norska
landtbefolkningen mera nationella än någon dikt af
Wergeland. Men han försökte dock ej att lefva sig
in i folkets lif i samma grad som en och annan af
senare tidens författare. Trots det att hans diktning
i vissa afseenden är mer nationel än Wergelands,
stod dock den sistnämnde författaren icke blott
för sin samtid, utan står äfven för efterverlden
såsom en helt annorlunda populär personlighet än
Welhaven. Nämnda popularitet stöder sig dock ej så
mycket på Wergelands skaldealster som på hans lif,
hans deltagande i dagens händelser och hans varma
intresse för allmogemannen. Medan Welhaven förnämt och
kritiskt höll sig fjärran från det jäsande lif, som
bröt sig fram, stod Wergeland midt uppe i detsamma som
en ledare och anförare, om än såsom en framfusig och
tanklös ledare. Öfverallt, både som tidningsutgifvare
och på annat sätt, trädde han inom skrankorna mot
verkligt eller inbilladt förtryck. Öfverallt upptog
han striden för friheten, den verkliga liksom den
inbillade. Han var en teoretisk republikan af renaste
vatten, men på samma gång en ifrig beundrare af Karl
Johan, från hvilken han uppbar en årlig pension. Som
ett bevis på huru oklar, opraktisk och lyrisk
hans republikanism var, kan den omständigheten
tjena att han i hyllningsdikter till Karl Johan
kallade honom »den förste republikanen». – Något
senare än dessa skalder debuterade Andreas Munch
(1811–84), men han måste dock räknas till samma
period. Han kunde hvarken i snille mäta sig med
Wergeland eller i formfulländning med Welhaven;
men han åstadkom emellertid flere vackra lyriska
dikter och åtskilliga dramer, af hvilka den mest
betydande, »Lord William Russel», vid sidan af sina
fel och trots sin naivitet, har åtskilliga goda
egenskaper. Bland öfriga författare från denna tid må
nämnas fru Camilla Collett (f. 1813), hvars förnämsta
arbete är berättelsen »Amtmandens döttre». Hon har
dessutom skrifvit flere smärre noveller och ända till
senaste tid med en mängd literära bidrag deltagit
i striderna för dagen samt särskildt uppträdt för
qvinnoemancipationen. Till denna period höra vidare
P. A. Jensen, Wergelands tre anhängare Hans Örn
Blom, Sylvester Sivertson och Kristian Monsen samt
den medelmåttige dramatikern Rolf Olsen m. fl. –
Inemot periodens slut uppträdde två författare, som
blefvo af stor betydelse, näml. P. Kr. Asbjörnsen
(1812–85) och Jörgen Moe (1813–82). Dessa bägges
vigtigaste arbete är samlingen af norska folksagor,
men vid sidan af dem utgåfvo de äfven sjelfständiga
arbeten. Sålunda skref Asbjörnsen flere målande,
humoristiska prosaskildringar och Moe många
vackra lyriska dikter. Äfven inledningarna till
olika folksagor ega värde såsom folklifsbilder
och naturskildringar af hög rang. Bland alla N:s
författare kunna Asbjörnsen och Moe helt visst göra
anspråk på att vara de mest nationelle och de, som
riktigast, sundast och mest fritt från tillgjordhet
uppfattat det egendomliga i nationalkarakteren. Både
öfver flertalet af
folksagorna och öfver de skildringar, af hvilka de äro
åtföljda, hvilar en humor, lika nationel, som den är
frisk och sund i sin ysterhet. Det är väl sant, att
sagorna berättas endast i andra hand, och detsamma lär
vara fallet med flere af situationerna, men de två
författarna hafva dock lagt sista hand vid arbetet,
så att de med rätta kunna tillegna sig en brorslott
af äran, så mycket mera, som formens genomförda
enhet röjer, att de måtte hafva nedlagt åtskilligt
sjelfständigt arbete på framställningen. Äfven
N. R. Östgaard, som författat berättelsen »En
fjeldbygd» (1852), är en dugande nationel författare. –
I slutet af 1850-talet inföll en ny literär period,
med skalderna Björnstjerne Björnsons (f. 1832)
och Henrik Ibsens (f. 1828) framträdande. Björnson
debuterade med småberättelser, i hvilka ämnena voro
hemtade från bondens lif, och med lyriska dikter. Han
tog ögonblickligen en stor del af allmänheten med
storm, ehuru han äfven mötte skarp kritik från
flere håll. Sina varmaste beundrare vann han på
denna tid i Danmark. Hans berättelser äro också i
hög grad stämningsfulla och hans skildringar både
af naturen och folklifvet fina. De sistnämnda äro i
psykologiskt afseende träffande och röja en sällsynt
skarp uppfattning. En väl stark böjelse för det
känslosamma är emellertid ett framträdande drag hos
flere af dem. Hans lyriska dikter äro skrifna i ett
originelt, men ofta tämligen oklart språk, som man
först måste vänja sig vid, men har man gjort det, så
skall man också finna, att flere af dem äro burna af
en stämning och en hänförelse, som äro af en sällspord
styrka. På senare tiden har Björnson öfvergifvit
lyriken och bynovellen för att väsentligen egna sig
åt dramatiskt författareskap. På detta område synes
han dock vara mindre hemmastadd. Af hans historiska
skådespel har endast ett mindre i en akt, »Mellem
slagene», hållit sig qvar på spellistan, och af hans
stycken med moderna ämnen är det endast den lilla
tvåakts-idyllen »De nygifte» samt »En fallit», som
uppföras mera ofta. Hans roman »Det flager i byen
og paa havnen» (1884) har flere mycket goda partier,
ehuru den här och der är något, långdragen. Under
senare åren har Björnson med hela sin lidelsefulla
naturs ifver deltagit i den politiska striden, i det
att han dels genom uppträdande vid folkmöten, dels
genom tidningsartiklar understödt det demokratiska
partiet. Han har i mer än 20 år uppburit »digtergage»
af stortinget, men har nyligen (Juli 1887) afsagt
sig denna pension af det skäl att en dylik vägrades
hans medbroder A. Kielland. – I olikhet med Björnson
fick Ibsen länge vänta på erkännande. Flere af hans
dikter voro ypperliga, men hans första dramatiska
arbeten, hvilka icke hade något synnerligt värde,
vunno deremot ingen sympati. Det var först sedan han
skrifvit de två fantastiska versdramerna »Brand» och
»Peer Gynt», som han tillvann sig ett mera allmänt
erkännande. Dessa omfångsrika dikter utmärka sig
genom anderikhet och qvickhet, en glänsande form
och en sällsynt originalitet. Detsamma gäller om ett
versifieradt drama från samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
