Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge, konungarike, omfattande den vestra och mindre delen af Skandinaviska halfön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
period, »Kjærlighedens komedie». Den popularitet,
som Ibsen vann med dessa arbeten, ökades ännu mer, då
han någon tid derefter framkom med »De unges förbund»,
som väl är det bästa norska lustspel, som är skrifvet
sedan Holbergs och Wessels dagar. Sedermera har
Ibsen skrifvit ett antal nutidsdramer, hvilka i
regeln samlat en talrik publik till en början, men
efteråt icke kunnat hålla sig uppe i gunsten. Trots
en stor uppfinningsrikhet i valet af ämnen och en
sällspord skärpa i den psykologiska skildringen hafva
de saknat omedelbarhet och friskhet samt delvis gjort
ett pinsamt, otillfredsställande intryck. Ibsen har
sedan flere år tillbaka städse lefvat i utlandet och
icke tagit parti i den politiska striden inom sitt
fädernesland, fastän han i sina dramer gerna väljer
inhemska förhållanden, så som han uppfattar dem,
till bakgrund för tilldragelserna. Men om han också
icke har anslutit sig till något af partierna i sitt
hemland, intager han likväl en mycket framskriden
ståndpunkt med hänseende till sitt filosofiska
åskådningssätt. Han har åtnjutit »digtergage»
ungefär lika länge som Björnson och uppbär det
fortfarande. Tillsammans med dessa två namn må
äfven Jonas Lie (f. 1833) nämnas. Väl kan han icke,
hvarken med hänsyn till begåfning eller originalitet,
ställas vid sidan af de tvänne föregående, men han
har dock förvärfvat sig en ansenlig läsarekrets
genom sina berättelser. De bästa af dessa äro hans
första: »Den fremsynte» och en senare: »Familien
paa Gilje». De öfriga äro i regeln bra berättade,
men icke mycket betydande. Här må äfven nämnas
författarinnan Magdalena Thoresen (f. 1819), som
är starkt påverkad af Björnson. – En författare af
långt större originalitet och mera samlad begåfning
eger N. i Alexander Kielland (f. 1849), som i slutet
af 1870-talet utgaf sina första »Novelletter» och
sedermera riktat literaturen med större och smärre
berättelser. Hvad som utmärker denne författare är
ett originelt sätt att se sakerna, bitande qvickhet,
en ytterst skarp och som oftast, om än icke alltid,
träffande satir, en sällsynt förmåga att skildra i
få, korta och karakteristiska drag samt en klar och
smakfull stil. Öfver de flesta af Kiellands arbeten
hvilar en i hög grad europeisk prägel. Å andra
sidan är hans kompositionsförmåga icke synnerligt
starkt utvecklad, och han saknar den psykologiska
gåfvan att tränga in i karaktererna samt behandla
dem allsidigt. När han försöker sig på djupgående
själsskildring, är han i regeln ej så lycklig. Han har
också pröfvat sin kraft på det dramatiska området,
men utan synnerlig framgång. – Bland mindre kända
författare från senare tiden må anföras John Paulsen,
som skrifvit ett antal berättelser af mestadels
sentimentalt skaplynne, fru Elise Aubert, hvars
noveller utmärkas af god framställning och sund anda,
fru Colban (d. 1884), hvars berättelser äro lätt
skrifna, men lida af jägtande efter genialitet,
psevdonymen Marie (fröken A. Meyn), hvars många
berättelser vunnit rätt stor spridning och hafva
en religiös prägel, prof. J. A. Friis, hvars i
novellform meddelade skildringar från
Finmarken vunnit ett förtjent erkännande, Johan
Vibe, som har skrifvit humoristiska berättelser,
af hvilka »Alexander Möllers erindringer» är den
mest kända, samt kritiska afhandlingar, Konrad
Dahl med berättelser i den känslosamma genren,
den i förtid bortryckte Kristian Elster (d. 1881),
hvars berättelser röja framstående begåfning. Såsom
lyriker intager prof. Lorentz Dietrichson (f. 1834)
en framstående plats i norska literaturen. Han har
för öfrigt författat estetiska arbeten af annan
art, bl. a. det i Skandinavien och Tyskland uppförda
skådespelet »En arbeider». Bland öfriga lyriker må
nämnas Theodor Caspari, i hvars satiriska dikter
satiren dock är något sökt, samt Kristofer Randers,
hvars tidigare dikter genom en viss friskhet gåfvo
löften, som hans senare alster emellertid icke
fullt infriat. – Vidare bör »målsträv-literaturen»
här omtalas. Dess mest framstående representant
är O. A. Vinje (1818–70). Han var bondeson från
Thelemarken och skref hufvudsakligen på sin hembygds
dialekt, som han emellertid måste utfylla med en mängd
ord af egen tillverkning för att kunna använda den i
sina många journalistiska och poetiska arbeten. Som
lyriker hade han stor förmåga. Hans efterföljare
hafva varit mera klent utrustade. Dock har Kristofer
Janson (f. 1841) åstadkommit flere goda arbeten i
såväl den lyriska som den novellistiska genren. En
nyare författare, Arne Garborg (f. 1851), har äfven
skrifvit berättelser på bygdemålet. Han eger talent,
men har i sin senaste bok, »Mannfolk» (1886), slagit
sig på en krass och cynisk genre, som icke förtjenar
uppmuntran.
När man talar om N:s vetenskapliga literatur,
bör i främsta rummet nämnas matematikern N. H. Abel
(1802–29), N:s största och, efter fackmäns samstämmiga
utsago, ett af verldens största vetenskapliga
snillen. Bland andra matematiska författare må
nämnas B. M. Holmboe, O. J. Broch, Sofus Lie och
C. A. Bjerknes, bland naturvetenskapsmän Chr. Hansten
(berömda arbeten om jordmagnetismen och norrskenet),
geologerna B. M. Keilhau, A. T. Helland och Theodor
Kjerulf, hvilken senare äfven har författat dikter
och andra skönliterära arbeten af värde, botanisterna
Blytt, fader och son, zoologerna
Michael Sars och Ossian Sars, Robert Collett och J. M. Norman,
mineralogerna Karl Petersen, T. Dahl och J. Vogt,
meteorologen H. Mohn, kemisterna F. H. Hjortdahl och
P. Waage. N. har flere framstående historiska
författare. De förste efter skilsmässan från
Danmark voro Kr. M. de Falsen, J. Kr. Berg, och Jakob
Aall. Desse aflöstes af K. K. A. Lange, J. R. Keyser och
P. A. Munch (1810–63). Synnerligast den sistnämnde var
mycket produktiv och mångsidig. Flere af hans teorier
äro nu öfvergifna, men hans omfattande forskningar
äro dock alltjämt af stort värde. Hans största verk
är »Det norske folks historie». Bland nu lefvande
historiker må nämnas L. L. Daae, som i afhandlingar
och större arbeten har behandlat hufvudsakligen tiden för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
