- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
1395-1396

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge, konungarike, omfattande den vestra och mindre delen af Skandinaviska halfön

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

aldrig hållits. Ty hur djupt N. än kunde hafva sjunkit
vid Kalmarunionens upplösning, upphörde det dock
icke att vara ett konungarike för sig. Det blef
icke dansk provins, men ett Danmark underordnadt
lydrike.
Danmarks politik blef bestämmande för N., som
led mycket under nordiska sjuårskriget (1563–70) genom
svenskarnas infall i landet. Svenskarna besatte Oslo
och Sarpsborg, ödelade den senare orten samt eröfrade
Trondhjem och det fasta Stenviksholm. Hade angreppet
företagits med större kraft och planmässighet,
skulle N. varit ett lätt byte för svenska hären. 1537
hade den lutherska reformationen införts i landet,
men det dröjde länge, innan den norska kyrkans nya
organisation kunde genomföras, bl. a. af brist på
erforderliga prestkrafter. Lemningar af katolicismen
höllo sig länge qvar, och det var en svår uppgift
för biskoparna (eller superintendenterna, som de
en tid bortåt kallades) att motarbeta och utrota
dessa. Af konungarna hade Kristian III och Fredrik
II
(1559–88) efter sin tronbestigning aldrig besökt
N. Detta land hade ingen centralstyrelse inom sina
gränser, utan var upplöst i län, som lydde omedelbart
under konungen. Endast kansleren, som hade högsta
ledningen af lagskipningen i sina händer, var en
för hela riket gemensam ämbetsman. Först mot slutet
af 1500-talet fick befallningsmannen på Akershus
värdighet och titel af »statholder over N.», men hans
myndighet var oftast af mindre omfång. Emellertid
förbereddes småningom en öfvergång till bättre
tider, och det låg knappt någon öfverdrift i det
yttrande, som efter Fredrik II:s död fälldes i N.,
att landet då njöt ett lugn, hvartill det förut icke
egt motstycke, och som hade de gynsammaste följder för
det allmänna välståndet. Fredrik II:s efterträdare
Kristian IV (1588–1648) besökte ofta N., der han
färdades i synnerhet i de till södra kusten stötande
landskapen, och hans omfattande verksamhetslust
visade sig också hvad N. angick. De gamla lagarna
från 1200-talet omarbetades, och 1604 fick N. en
ny lag (»Kristian IV:s norske lov»). 1607 fick det
derjämte en egen kyrko-ordning. Äfven under senare
delen af denne konungs regering arbetades mycket
för rättsväsendets och förvaltningens utveckling;
särskildt hvad den senare beträffar, utfärdades
flere vigtiga förordningar. Af stor betydelse är
i synnerhet upprättandet af den nationella norska
hären. Sedan det gamla norska ledingsväsendets
oduglighet under Kalmarkrigen (1611–13) trädt i
dagen – norrmännens deltagande i denna fejd bar
rent af prägeln af ömklighet – upprättades 1628 en
stående norsk här. Af brist på nödiga medel blef denna
visserligen sedermera upplöst, men uppställdes åter
1641 och egde sedan dess alltjämt bestånd trots alla
reduktioner. Under 1643–45 års krig med Sverige –
i N. kalladt Hannibalsfejden – kämpade denna här
duktigt mot svenskarna, hvilket dock icke hindrade,
att Jämtland och Herjedalen i freden vid Brömsebro
afträddes till Sverige. Krigsåren och den derpå närmast
följande tiden voro en olycksperiod för N.,
hvars välstånd fick djupa sår. Ståthållaren,
Hannibal Sehested, som var gift med en af Kristian
IV:s döttrar, arbetade på att öka sin egen myndighet
och derigenom medelbart att tillförsäkra N. större
sjelfständighet. Men tre år efter svärfaderns
död måste han nedlägga sitt ämbete (1651) och till
kronan afstå de stora gods han samlat i N. Kristian
IV:s regering var – trots de svåra tiderna under
densammas sista del – i det hela taget en tid af
framåtskridande. Särskildt sörjde konungen mycket
för nya städers anläggning. 1624 anlades Kristiania,
såsom en efterträdare åt det gamla Oslo, och 1641
Kristianssand. Silfverfyndighetema vid Kongsberg
upptäcktes 1623, och öfver hufvud taget anlades flere
af N:s mest bekanta bergverk (Röros, Kvikne, Eidsvold
m. fl.) under Kristian IV:s regering. Handeln hade
redan på Kristian III:s och Fredrik II:s tid befriats
från hansestädernas ok, och från den tiden hade ett
norskt borgarestånd uppvuxit, som kunde taga handeln
i egna händer, så att en blomstringsperiod började
för städerna. Kristian IV:s regering är äfven de
norska ständermötenas tid (från 1628 till 1645 hölls
en rad sådana), men deras lifstid blef ej lång. –
Under Kristians son, Fredrik III (1648–70), kastades
N. jämte Danmark 1657 i ett krig med Sverige, hvilket
1658 tillsvidare slutade med att stora stycken af
både Danmark och N. afträddes. Det senare förlorade
Trondhjems län och Bohus län, ehuru dess här under
kriget ryckt in på svenskt område. Vid krigets nya
utbrott (1658) återeröfrades Trondhjems stad och län,
och vid rikets södra gräns, der striden egentligen
rörde sig om Fredrikshald, kämpade norska hären med
tapperhet och framgång. Genom folket gick en nationel
rörelse – något i århundraden okändt –, och den fick
ny näring genom lyckan i fält. Ehuru N. lidit mindre
af krigen än Danmark, var det dock hårdt medtaget
och hade vid fredsslutet 1660 behof af ro för att
åter kunna samla krafter.

1660–1814. Från norsk sida gjordes ingen invändning
mot den regementsförändring, hvarigenom Fredrik III
1660 införde arfriket i Danmark, och de för sista
gången samlade ständerna hyllade 1661 i Kristiania
arfkonungen, representerad af hans son, prins
Kristian. N. upphörde dermed att vara ett lydrike
och stod från denna tid på samma fot som Danmark,
omedelbart under den gemensamme envåldskonungen. Det
styrdes genom en ståthållare, och om N. också
för denna gång måste afstå från fordran på egna
regeringskollegier och ett eget universitet, så
märktes dock af mycket, att en stor förändring
försiggått. Landtregeringen ombildades, i det
att i st. f. län kommo »amt», hvilkas styresmän,
»amtmændene», voro beroende af konungen. Under
Fredrik III:s son, Kristian V (1670–99), utvecklades
enväldet vidare. Det från 1604 aldrig öfvergifna
arbetet på lagens förbättrande fick 1687 sin
afslutning med »Kristian V:s norske lov», hvilken blef
utgångspunkten för följande tiders rättsväsende. Vid
den nya länsadelns införande upprättades i N. två
grefskap: Laurrik och Tönsberg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0704.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free