- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
1397-1398

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge, konungarike, omfattande den vestra och mindre delen af Skandinaviska halfön

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(sedermera kalladt Jarlsberg), och ett baroni:
Rosendal. Under Fredrik IV:s (1699–1730) krig med
Sverige 1709–20 led N. mycket. Ehuru hären stred
tappert och folket visade storartad offervillighet,
var landet ej i stånd att värna sig med uteslutande
egna krafter: danska regementen fördes för första
gången öfver till N. Ånyo gällde striden Fredrikshald
och Fredrikssten. På den för Danmark-N. gemensamma
örlogsflottan vunno norrmännen, i synnerhet Iver
Hvitfeldt och Peder Tordenskiold, stor ära. De
tio sista åren af Fredrik IV:s regering bildade
inledningen till en lång fredsperiod, hvarunder
N. först fick tid att läka krigets sär och sedermera
arbetade sig fram till ett förr okändt välstånd. De
genom förhållandet till Holstein 1762 och till Sverige
1788 föranledda rustningarna voro, trots sin tyngd,
endast öfvergående bördor. För N:s framåtskridande
arbetades på många sätt under Kristian VI (1730–46),
Fredrik V (1746–66) och Kristian VII (1766–1808),
hvilkens regering ännu lefver i folkets minne såsom
den lyckligaste tid det i ekonomiskt afseende
genomlefvat. De utmärkta ministrar, som under
denne konung styrde Danmark och N., »tvillingrikena»,
såsom de ofta kallades, visade sig lika intresserade
för bägge rikena. N:s framåtskridande underlättades
dessutom i synnerligt hög grad af tidsförhållandena,
som medgåfvo den rikaste vinst af dess trävaruhandel,
skeppsfart och fiske. Det korta af brottet i freden
1801 glömdes snart. Men med sommaren 1807 var freden
slut, och N. gick framtiden till mötes under de
ogynsammaste förhållanden. På få rester när var
örlogsflottan i fiendens händer; en stor del af
de norska handelsfartygen var tagen i beslag i
England, och från början af 1808 kom dertill ett
krig med Sverige. N. var hänvisadt uteslutande
till sig sjelf. I spetsen för dess styrelse stod
en regeringskommission under den augustenborgske
prins Kristian Augusts ordförandeskap, medan den
unge amtmannen grefve Herman Wedel Jarlsberg ledde
landets proviantering. Hären stred under Kristian
August med bravur, men landet led oerhördt. 1809
års revolution i Sverige föranledde ett närmande
mellan bägge rikenas inflytelserikaste män i syfte
att åstadkomma en politisk förening, för hvilken i
synnerhet grefve Wedel var varmt intresserad. Man
lyckades att 1809 genomdrifva prinsens val
till svensk tronföljare, men af föreningen blef
intet. Den ekonomiska ställningen förbättrades
genom den s. k. »licensefart», som gaf norska skepp
tillfälle till stor förtjenst midt under kriget,
och med Dec. 1810 blef förhållandet till Sverige
fredligt. Emellertid fortfor en och annan att hysa
tanken på en förening med Sverige, och 1811 såg
det ut, som om tiden för nya omstörtningar var
nära. Fredrik VI (1808–14) villfor nämnda år
norrmännens önskan att få ett eget universitet,
hvilket upprättades d. 2 Sept. 1811. Året 1812
hemsöktes hela landet af missväxt, och 1813 utbröt å
nyo krig med Sverige. Rikets krafter voro spända till
det yttersta. Tronföljaren, prins Kristian Fredrik,
sändes såsom ståthållare till N. för att bevara detta rike åt
dynastien. Men emellertid afgjordes landets öde på
kontinenten genom den svenske kronprinsen Karl Johans
inryckande i Holstein och den deraf framtvungna
freden i Kiel (d. 14 Jan. 1814), der Fredrik VI
afträdde N. till konungen af Sverige. Ehuru ej N:s
införlifvande med Sverige afsågs, utan endast de bägge
kronornas förening, framkallade dock fredsslutet en
allmän förbittring i N. Efter att hafva samlat en
del af N:s mest ansedda och inflytelserika män till
Eidsvolds Jernbruk och inhemtat deras åsigt förklarade
Kristian Fredrik N. sjelfständigt och öfvertog sjelf
regentskapet. På hans kallelse sammanträdde d. 16
Febr. på Eidsvold en riksförsamling, som utarbetade
en grundlag och d. 17 Maj utsåg Kristian Fredrik
(d. 17 Maj–d. 10 Okt. 1814) till konung samt
derefter upplöstes. Den nye konungens försök att
vinna stormakterna för sin sak misslyckades alldeles;
dessa fordrade tvärtom, genom fyra till Kristiania
afsända kommissarier, att föreningen skulle gå i
verkställighet. Då man emellertid icke kunde enas
om vilkoren för ett vapenstillestånd, började krig,
som dock blef af kort varaktighet. Svenska hären
ryckte in i Smaalenene, intog Fredriksstad och
tvang norska armén att draga sig tillbaka bakom
Glommen, medan en norsk afdelning vid Kongsvinger
vann framgång mot den svenska kår, som inryckte på
detta håll. Den 14 Aug. 1814 afslötos i Moss ett
stillestånd och en konvention. I öfverensstämmelse
med den senare sammanträdde i Okt. i Kristiania
ett urtima storting, i hvars händer konungen d. 10
s. m. nedlade sin krona. Stortinget beslöt d. 20 Okt.,
att N:s förening med Sverige skulle ega rum, vidtog de
grundlagsändringar, som föreningen nödvändiggjorde,
och valde d. 4 Nov. svenske konungen Karl XIII
(1814–18) till N:s konung.

Tiden efter 1814. N. inträdde i föreningen med
uttömda krafter. Dess penningeväsende hade råkat i den
yttersta förvirring dels till följd af dansk-norska
monarkiens statsbankrutt 1813, dels till följd af
de stora utgifter, som fordrats under år 1814. Men
med mönstergill oförtrutenhet grep nationen sig an
med att ordna sina nya förhållanden; den tog de stora
bördorna på sig med ens. Det första lagtima stortinget
förkastade den s. k. Eidsvoldsgarantien (d. v. s. den
garanti Eidsvoldsförsamlingen iklädt sig för det då
utfärdade nya pappersmyntet), pålade en betydlig skatt
till inlösen af de gamla riksbankssedlarna, grundlade
en norsk bank i Trondhjem, hvartill fordrades
tvångsteckning, och införde en ny härordning,
hvarigenom den jämförelsevis stora armén minskades
betydligt. Vidare beslöt detta storting för sin
del antagandet af den för bägge rikena gemensamma
riksakten. De tunga bördorna väckte hos många
motvilja med den nya författningen, som medförde
dem. Då Karl XIV Johan (1818–44) var stadd på resa
till kröningen i Trondhjem, utbröto bondeoroligheter
i södra N., som åsyftade att spränga stortinget och
öfverlemna enväldet åt konungen, men de blefvo hastigt
dämpade. Men Karl Johan misstänktes, ehuru

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0705.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free