Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norge, konungarike, omfattande den vestra och mindre delen af Skandinaviska halfön - Norges bank. Se Norge, sp. 1366 - Noriac, Claude Antoine Jules (hette egentl. Cairon) - Noricum, en romersk provins (sedan år 13 e. Kr.), s. om Donau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ur regeringen. Stang, som några år af sjukdom stått
utanför densamma, inträdde då såsom dess främste
ledamot. Under de derpå följande åren förbereddes en
omfattande revision af unionsförhållandena, och på
stortingets 1863 derom afgifna hemställan tillsattes
en ny unionskomité. Dennas förslag blef emellertid
1871 med öfverväldigande majoritet förkastadt
af det samlade stortinget. 1869 bestämdes, att
stortinget skulle sammanträda hvart år i st. f. hvart
tredje, såsom dittills varit fallet. För öfrigt
utmärktes Karl XV:s regeringstid genom ett raskt
inre framåtskridande. N:s handelsflotta växte med
jättesteg; nya jernvägar anlades eller beslötos,
landsvägsnätet utvecklades, och nationalvälmågan
ökades jämnt och säkert. Men redan före konung
Karls död hade vidtutseende politiska frågor dykt
upp. Stortinget hade 1872 fattat ett beslut,
enligt hvilket statsråden skulle ega tillträde
till tingets förhandlingar, men som ej fick
kunglig sanktion. Stortinget å sin sida svarade
med en misstroendeadress, som hade till följd att
statsråden ställde sina portföljer till konungens
förfogande. Men denne förklarade i ett diktamen
till statsrådsprotokollet, att han icke fann någon
anledning att skilja sig från sina ministrar,
och desse stannade derpå qvar. Konung Oskar
II började också 1872 sin regering med desse
samme ministrar. 1874 framlades för stortinget
en kunglig proposition, hvari reformen af 1872
var förenad med andra, som antogos innehålla
garantier mot den förras missbruk; men stortinget
förnyade beslutet af 1872, endast med några mindre
förändringar, som nödvändiggjordes deraf att
riksståthållareämbetet 1873 afskaffats. Samma år
hade Stang utnämnts till förste innehafvare af det
nyskapade statsministersämbetet. 1877 förkastades
det kungliga förslaget, och beslutet af 1874 antogs
oförändradt af stortinget. Den 17 Mars 1880 antogs
det för tredje gången oförändradt. Sanktionsfrågan
blef då brinnande. Regeringen, som icke fann
grundlagens stadganden om det suspensiva vetots
användning gällande i fråga om annat än allmänna
lagen, men häfdade konungens absoluta veto vid
grundlagsändringar, yrkade på sanktionsvägran. Med
anledning deraf vägrade konungen sanktion. Då följde
det bekanta beslutet af d. 9 Juni 1880, i hvilket
stortinget förklarade, att beslutet af d. 17 Mars var
gällande grundlag. Regeringen fäste sig emellertid
ej dervid, och i ett på konungens begäran afgifvet
utlåtande förklarade juridiska fakulteten vid
Kristiania universitet, att konungens sanktionsrätt
vid grundlagsändringar icke var inskränkt genom de för
allmänna lagar gällande bestämmelser. Vetostriden,
som utbreddes öfver hela landet, skärptes derigenom
att äfven andra frågor drogos in i densamma. Från
oppositionens sida gjordes intet för att framkalla
ett riksrättsåtal. Man antog, att riksrättens
dom med en stark högsta domstol och ett lagting,
sådant som det då var sammansatt, obetingadt skulle
hafva blifvit friande, till fördel för det absoluta
vetot. Men man förberedde en kommande riksrätt genom
att till en början indraga två provisoriskt tillsatta
assessorsplatser i högsta domstolen, så att dessa
icke kunde besättas efter de två först afgående assessorernas
af skedstagande. Sedan trontalet vid stortingets
upplösning 1882 gifvit vid handen, att konungen fattat
sin ståndpunkt, och riktat en kraftig uppmaning till
folket, började en våldsam valrörelse, under hvilken
oppositionen endast undantagsvis mötte organiseradt
motstånd. Sedan oppositionen segrat vid valen, kunde
i den kommande riksrätten åstadkommas majoritet för
en fällande dom. 1883 beslöts riksrättsåtal mot
regeringens medlemmar. Stang, som af helsoskäl
utträdt ur regeringen, hade emellertid fått
Chr. Aug. Selmer till efterträdare. I Febr.–Mars
1884 afsade riksrätten sina domar, enligt hvilka de
fleste regeringsmedlemmarna aflägsnades från sina
platser. Sedan den nya i April utnämnda ministèren i
Juni ställt sina platser till konungens förfogande,
utnämndes d. 26 Juni 1884 en ny regering, hvars
främste ledamot blef den förre oppositionschefen,
hypoteksbankdirektören Johan Sverdrup. Men icke häller
då fäste man något afseende vid 9-juni-beslutet,
och med anledning af ett till konungen gifvet löfte
togo ej regeringsmedlemmarna plats i stortinget,
förrän ett nytt beslut om statsrådets tillträde till
dess förhandlingar fattats och sanktionerats. Genom
stortingsvalen 1885 blef partiställningen i det hela
tämligen oförändrad (de konservative lyckades dock
vinna en plats mer än 1882). Förtroende till den nye
statsministern var majoritetens valprogram. Detta
har dock icke hindrat, att både han och regeringen
sedermera varit utsatta för häftiga angrepp af sina
partivänner. En splittring har uppstått inom den
forna oppositionen, hvilken i synnerhet trädt i
dagen, sedan stortinget i Juni 1887 förkastade den
kungl. propositionen om en ny kyrkolag. 1884 beslöts
en betydlig utsträckning af rösträtten. Vidare hafva
under den nya regeringen utfärdats lagar rörande
värnpligten med deraf följande ny härordning och
rörande jurys införande. Under Oskar II:s regering
har man fortsatt med arbetet på landets inre
utveckling i samma riktning som förut genom väg-
och jernbaneanläggningar o. s. v. Men den hastiga
uppblomstringen i början af 1870-talet har äfven i
N. följts af en period af ekonomiskt tillbakagående,
som hårdt drabbat de flesta näringsgrenarna, kanske
allramest skeppsfarten. Y. N.
Norges bank. Se Norge, sp 1366.
Noriac [-a’ck], Claude Antoine Jules (hette
egentl. Cairon), fransk skriftställare, f. 1827,
d. 1882, vann ett namn genom de af fin iakttagelse
fyllda humoreskerna Le 101:me régiment, physiologie
militaire (1860) och La bêtise humaine, roman
philosophique (s. å., 10 uppl. på 1 år). Han utgaf
vidare Le grain de sable (1861), Sur le rail (1862),
Les mémoires d’un baiser (1863), Les gens de Paris
(1867) m. m. N. arbetade flitigt i Paris-tidningar
och skref äfven skämtpjeser. Han var direktör för
Variétés 1864–67 och för Bouffes-parisiens 1867–70.
Noricum, en romersk provins (sedan år 13 e. Kr.),
s. om Donau, gränsade i v. till Rätien och Vindelicien
(floden Oenus), i n. till Germanien (Donau),
i ö. till Pannonien (Mons Cetius) samt i s. till
Pannonien och Italien (floden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
