- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
1433-1434

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norrfinland ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

776 qvkm. Befolkningen, till största delen
finsktalande. 10,813 personer (1885). Inom socknen
ligger Norrmarks gods (omtaladt redan 1402) och
Jernbruk. A. G. F.

Norrmén, Oskar, finsk ämbetsman, född i Tavastehus
d. 5 Okt. 1822, student 1839, filos. magister 1844,
inskrefs 1846 såsom auskultant i Åbo hofrätt. 1854
erhöll han i uppdrag att till Åland åtfölja
guvernörsadjointen Knut Furuhielm och räddade, sedan
de franska och engelska trupperna under följande
sommar ockuperat Åland, de honom anförtrodda
kronomedlen, i det han med dem öfver Sverige
återvände till Finland. För sitt dervid ådagalagda
nit erhöll han flere nådevedermälen. Han blef
protokollssekreterare 1858, referendariesekreterare
1860, senator och chef för Finansexpeditionens andra
afdelning 1867, chef för Kammarexpeditionen 1871 samt
slutligen 1873 chef för Jordbruksexpeditionen. På
sistn. plats har N. verksamt befordrat jordbrukets och
det under expeditionen hörande kommunikationsväsendets
utveckling. Bland åtgärder, hvilka till väsentlig
del böra tillskrifvas hans initiativ, må nämnas
grundläggandet af det nya landtbruksinstitutet
i Kronoborg (1879) och byggandet af Pielis elfs
kanaler (1874–79). Finlands jernvägsnät har under
hans ledning vunnit en betydande utsträckning. N.,
som 1884 upphöjdes i adligt stånd, deltog i 1885
års landtdag såsom medlem af ridderskapet och adeln.
M. G. S.

Norrqvinten. Se Finkslägtet.

Norrsken (Lat. aurora borealis), meteor., ett
ljusfenomen, som stundom visar sig om natten på
himmelen, vid våra latituder mestadels åt norr,
hvaraf detsamma fått sitt namn. På södra halfklotet
ses det företrädesvis åt söder och benämnes derför
syd- l. australsken. Det gemensamma vetenskapliga
namnet är polarsken, emedan det uppträder oftast och
starkast vid högre nordliga eller sydliga breddgrader
och endast ytterst sällan inom tropikerna. – I de
mångfaldiga och vexlande former, under hvilka detta
praktfulla fenomen visar sig hos oss, kan man urskilja
3 hufvudstadier, hvilka, när fenomenet kommer till
sin fulla utveckling, uppträda i följande ordning. 1)
Ljusbåge af 8°–10° höjd, begränsande ett mörkt,
i brunt stötande segment, som hvilar på horisonten
i norr. Denna båge, som i början är stillastående
och lyser med ett svagt, jämnt, fosforiskt sken, kan
bibehålla sig oförändrad i flere timmar. Vanligen
uppkomma dock snart deruti ljusstarkare fläckar eller
korta strålknippen, hvilka synas flytta sig fram i
bågens riktning i ena eller andra leden, dock mest
från dess vestra mot dess östra ände. Ofta bildar
sig en eller flere nya bågar ofvanom den förste, och
dessa uppstiga efter hvarandra mot zenit. 2) Strålar,
som hastigt tändas och slockna, antingen uppskjutande
från öfre kanten af en ljusbåge eller fristående på
himlahvalfvet och i senare fallet ofta förbundna till
knippen, hvilkas undre konturer bilda slingrande eller
veckade kroklinier. Dessa gifva det hela utseendet
af ett orgelverk med sina pipor, eller, när strålarna
ligga mycket tätt tillhopa och ljusstyrkan oupphörligen vexlar,
likhet med en fladdrande fana. Alla
norrskensstrålar äro riktade mot en och samma punkt,
det s. k. magnetiska zenit, hos oss belägen SSO
om astronomiska zenit och på något afstånd från
denna punkt. När strålningen uppnått en viss grad
af utbildning, utbreder den sig t. o. m. öfver
södra himlen, och äfven dessa sydliga strålar
konvergera mot det magnetiska zenit. Då detta
inträffar, öfvergår fenomenet till sitt tredje och
praktfullaste stadium: 3) norrskenskronan l.
norrskens-solen. Vid fullt utbildad krona ses omkring
det magnetiska zenit en rund eller något aflång,
vanligen ljus, men understundom mörk fläck, hvilken
synes liksom sätta ett hinder för de honom i mängd
omgifvande och mot honom uppskjutande strålarnas
vidare framträngande. Samtidigt synes längre ned
på himlen en massa långa strålar, ofta ordnade i
rader, liksom våningar öfver hvarandra, hvarigenom
firmamentet får utseendet af ett kupolformigt tält,
hvars tak utgöres af ofvan nämnda fläck, medan
strålarna bilda de ribbor, öfver hvilka tältduken
är spänd. Utom den egentliga strålskjutningen eger
äfven ett flammande rum nedifrån-uppåt öfver hela
himlahvalfvet, liksom af eldsvågor, hvilka på samma
sätt som strålarna hejdas, då de träffa den fläck,
som omgifver konvergenspunkten, ett flammande, genom
hvilket försvagade eller slocknade strålar å nyo
tändas till lif. Utom i dessa hufvudformer och deras
mångfaldiga variationer uppträder norrskenet någon
gång med ett högst främmande utseende, som gör att,
när inga andra af detta fenomens kända karakterer
visa sig, man skulle kunna draga i tvifvel huruvida
det man ser verkligen är ett norrsken. Så får man
stundom se en intensiv smal båge med alldeles lugnt
ofärgadt ljus och utan spår till strålar, sträckande
sig genom zenittrakten från ö. till v. En annan
märkvärdig form af norrsken är den, då himmelen helt
och hållet eller delvis öfverdrages med en ytterst
tunn, mestadels rosafärgad slöja, inom hvilken inga
konturer kunna skönjas. När denna slöja sprider sig
öfver himmelen, ser det ut som om ett tunt vätskelager
flöte fram öfver firmamentets släta yta. Dess färg
är dock ibland så intensivt röd, att man liknat
den vid blodets, och vid jämnmulen himmel har man
sett den täta molnslöjan antaga en blodröd färg. Så
var förhållandet i Norrland vid det stora norrsken,
som d. 4 Febr. 1872 var synligt öfver största delen
af norra halfklotet, ända ned till Bombay vid 19°
n. br., och som åtföljdes af ett vidsträckt sydsken
på södra halfklotet. – Till de vexlingar norrskenet
undergår i afseende på formen sälla sig också dess
färgvariationer, genom hvilka dess karakter af
föränderlighet ytterligare ökas. Bågarna äro för det
mesta ofärgade, men de på dem uppträdande fläckarna
och från dem uppskjutande strålarna äro stundom
färgade i grönt eller rödt, och det så, att antingen
en och samma stråle har olika färg i nedre och öfre
änden, eller ock så, att somliga strålar äro hvita,
andra röda och åter andra gröna. Äfven flammorna äro
någon gång färgade. Undersöker man norrskensljuset med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0723.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free